fredag 26 juli 2013

På biograf Le Paris

Det där med kärlek är inte alltid så lätt, för hur ska man egentligen veta vad den andra tänker? I den här novellen från 1933 låter författaren Shi Zhecun oss uppleva ett biografbesök inifrån huvudet på en ganska nervös man som har bjudit dit sin flickvän. Fast hur står det till med deras förhållande egentligen? Är hon bara en vän? Eller är hon litet förälskad i honom? Är han förälskad i henne? Inte så enkelt att veta, tycks det. Och dessutom oroar han sig väldigt mycket för vad alla andra tänker.

Biograf Le Paris i Shanghai, där novellen utspelar sig, var tillsammans med Grand och Carlton som också nämns i texten, ett av tidens nya underhållningspalats. Grand, som var inredd i fantastisk art deco-stil, finns fortfarande kvar och lär ska ha rustats upp till sin forna glans. Illustrationerna, som är något beskurna, har jag hämtat ur 1930-talstidskriften Modern Sketch 时代漫画 och novellens originaltitel är 《在巴黎大戏院》.

----------------------------------------------------

Nej, men vad nu? Sprang hon iväg för att köpa biljetter? Nu får jag skämmas, de tittar ju på mig, är den där skallige mannen ryss, kanske? Kvinnan där stirrar på mitt ansikte. Och den där typen har tagit cigarren ur munnen och glor på mig. Alla stirrar på mig. Jaja, men jag vet nog vad de tänker. De föraktar mig, nej, de gör sig lustiga över mig. Jag förstår inte varför hon måste tränga sig fram och köpa biljetter? ... Nog måste hon ha insett att det skulle göra mig illa till mods? Jag är en man, en gentleman, och det är otänkbart att en man tar med sig en kvinna – till och med den sortens kvinna – på biograf och låter henne betala för biljetterna. Sånt händer inte, jag har då aldrig sett det ... Usch, vad det hettar i ansiktet, jag är säkert alldeles röd. Finns det inga speglar här? I så fall skulle jag kunna se efter … Å! Han där log mot mig! Så du vågar göra dig lustig över mig? Nog såg du väl att hon plötsligt smet iväg och trängde sig före mig vid biljettluckan? Jag var inte beredd på det, vem skulle ha väntat sig något sånt? Nej, det här klarar jag inte, jag går ut litet. Jag ställer mig på trappan en stund … Blir hon aldrig färdig med det där biljettköpet? Så mycket folk det är här! Jag förstår inte varför hon envisades med att köpa biljetter när det är så trångt. Vill hon kanske inte att jag ska bjuda henne på bio? … Varför tackade hon ja igår kväll då? Varför sade hon i så fall när jag följde henne till dörren igår att jag fick bjuda ut henne ikväll? Tror hon att hon måste bjuda tillbaka? … Hm! I så fall måste jag säga åt henne att vi inte ska bry oss om vem som står för notan i fortsättningen, i annat fall kan vi lika gärna sluta träffas! Jag bjöd henne ju inte på bio för att vi skulle bli kvitt! … Inte … Kanske tycker hon att det är pinsamt att det alltid är jag som bjuder och så bestämde hon sig för att betala biljetterna ikväll för att bevara självaktningen … Ja, så är det nog, det är många kvinnor som tänker på det sättet. De kan vara så stolta av sig … Men vad är det som händer? Har hon fortfarande inte fått några biljetter? Kanske jag borde försöka ta mig fram och köpa dem åt henne. Jag kan ju inte bara stå här och le medan alla stirrar på mig. Ja, jag borde tränga mig fram, hon har nog inte köpt biljetter än. Undrar vad de kostar …? Sex jiao för nedre raden, men vad kostar det där uppe? Den där karlns huvud är verkligen irriterande, man ser ju inget! Det borde bli sammanlagt åtta jiao. Nej, men nu kommer hon visst. Hon har köpt dem. Konstigt att jag inte såg henne. Vilken lucka gick hon till egentligen? 

Nå, då får det väl vara. Nu går vi in. Varför ger hon biljetterna till mig? Aha, det är biljetter till första raden! Varför är hon så generös? Nu fattar jag, hon vill förstås visa att hon är missnöjd över att jag köpte biljett på parkett när vi gick på bio för två dagar sedan. Ännu mer förnedrande. Det här kan jag inte stå ut med! Jag säger hellre upp bekantskapen med henne än tar emot de här biljetterna! Nej, jag vill aldrig gå på bio med henne igen. Jag vill inte göra någonting, inte promenera i parken, inte äta glass – aldrig! Men vänta, nu säger hon visst något … 

Aha! Hon ber om ursäkt! Jag måste ha missförstått henne. Tänk så blind jag är som inte såg att de hade hängt upp en skylt framför den vanliga biljettluckan. Det står ju att det är utsålt! Och nu börjar folk gå härifrån också. De är säkert mycket besvikna. Den här filmen verkar vara väldigt populär. Just det, det är ju söndag idag … Nu måste vi gå upp. Men ... Varför gav hon bägge biljetterna till mig? … Den här trappan är alldeles för smal, inte som de breda trapporna på Grand. Går man två personer i bredd så fyller man upp hela utrymmet. Har de redan börjat? Jag kan höra musiken. Och där är biljettrivaren. Å, jag förstår, hon vill att jag ska lämna över biljetterna till honom så att det verkar som om jag köpte dem. Ja, det måste vara så hon tänkte. Hon vill inte att jag ska tappa ansiktet inför biljettrivaren. Bäst att jag kollar om någon av de som såg henne köpa dem nyss står bakom oss … Nej, vi verkar vara de sista. Vad hände med den skallige ryssen som flinade åt mig där nere? Och kvinnan i den underligt åtsmitande klänningen? Och den konstiga typen som rökte cigarr? De fick säkert inga biljetter och var tvungna att gå hem igen. Rätt åt er! Där har ni för att ni glodde så föraktfullt på mig! Vilka platser har vi nu då? … 74 och 75. Undrar om de är bra … 

Bra. Nu är vi inne och filmen har inte börjat. Lamporna är fortfarande tända. Men hallå, vart går han iväg med oss? Vi köpte ju platser på första raden men nu visar han oss till tredje bänkraden? Ska vi ännu längre åt sidan också? Är det de här platserna? Men elände! De är ju på sidan, då måste man titta snett hela tiden! Bäst att hon sitter på platsen längst in. 

Det är dålig luft här, alldeles för mycket folk. Vad är det för cigarr den där tysken röker, den stinker ju något förfärligt! Vad är det nu hon sticker åt mig? … Ett program. Det var ju bra. Varför är jag alltid så ouppmärksam? Jag borde ha kommit ihåg att ta ett program så fort vi kom in. Konstigt att jag aldrig såg att hon hämtade det. Det måste ha varit när jag kollade platsnumren på biljetterna … En UFA-film. Jag visste att det skulle vara en UFA-film. De visar många bra filmer från UFA här på Le Paris. Undrar om hon har märkt det? Jag borde påpeka det. 

– Det här är en film från UFA. 

Varför ser hon sådär på mig?! Vet hon inte vad UFA är? Då måste jag förklara. Fast jag måste nog sänka rösten litet. 

– UFA gör de bästa filmerna. Det är ett mycket berömt tyskt filmbolag. Jag tycker om deras filmer, allt de gör är bättre än Hollywood. 

Varför svarar hon inte? Hon nickar litet. Hon kanske tycker att jag är litet dryg? Hon blev säkert sur för att jag verkar tro att hon inte vet något om film. Nu tittar hon ner i programmet. Vad ska jag säga nu då? … Bäst att se efter om någon av mina bekanta är här. Om någon ser att jag är här tillsammans med henne och berättar om det och ryktet börjar gå … då blir det pinsamt. Men …. Pinsamt? Varför tänker jag så? Varför skulle det vara en hemlighet? Jag kan väl ta med en kvinnlig vän på bio om jag har lust? Vad skulle jag vara rädd för? Nu släckte de ljuset, filmen ska börja. Bra. Nu kan ingen se oss. Undrar om hon hann läsa hela programmet? Jag tror inte att hon läser så snabbt, hon hann nog bara igenom halva. Vi borde ha kommit tidigare. Det är hennes fel, hon insisterade på att inte ta bilen utan promenera hela vägen i skuggan under träden. Ibland förstår jag mig inte på henne. 

De här stolarna är för små, man sitter väldigt obekvämt. Har hon lagt beslag på det armstödet? Då får jag väl nöja mig med det på den här sidan då. Om jag sätter mig litet snett så här så blir det bekvämare. Å! Vad är det som doftar? Det luktar gott. Det måste vara hon. Jag kände den där doften här om dagen när vi satt en stund i parken, men då var den inte lika kraftig. Hon tog god tid på sig däruppe på övervåningen efter middagen, jag höll på att bli galen av att vänta på henne. Förmodligen höll hon på och gjorde sig fin. Hon bytte säkert underkläder också. Nej, det får jag inte tänka på, det är alldeles för snuskigt! Men varför ler hon? De ler ju allihop! Kan de verkligen ha listat ut vad jag fantiserade om? … Det är ju omöjligt! Jaså, de skrattade åt att elefanten fick snabeln i kläm … Bra tecknad film det här. 

Varför trycker hon armbågen mot min arm? Jo, jag kände det, hon tryckte till. Gjorde hon det med flit? Eller råkade det bara bli så? Om jag bara kunde se hennes ansiktsuttryck … men det är alldeles för mörkt på duken … Hon beter sig som om inget har hänt, stirrar rakt på filmduken och ser alldeles som vanligt ut. Det verkar som om hon har glömt att vi är på bio tillsammans. Varför det? Vad skulle hon göra om hon inte hade glömt det? Hon borde väl titta på mig ibland? Ha! Vad håller jag på med egentligen? Men nu såg jag det! Hon är skicklig, hon. Hon rörde inte på huvudet men jag såg nog att hon kikade på mig i ögonvrån. Varför gör hon så? Det ser ut som om hon tjuvkikar på mig. Hon har säkert märkt att jag tittar på henne. Hennes läppar rör sig litet – det verkar som om hon försöker hålla tillbaka ett leende. Undrar vad hon tänker på. Det går inte att gissa. Hur ska man egentligen beskriva vårt förhållande? Är jag kanske redan förälskad i henne? Jag förstår mig inte på mig själv. Varför vill jag så gärna gå ut med henne? De senaste tre dagarna har jag varit helt förvirrad. Det känns som om vi har varit överallt i hela Shanghai. Jag har aldrig uppvaktat någon så intensivt förut, inte ens min fru. Henne tycker jag synd om, men vad kan jag göra? Jag kan bara inte lägga band på mig. Hon bor ju på landet och är en så snäll och ömklig liten varelse. Vid det här laget har hon säkert redan gått och lagt sig. Undrar om hon drömmer om att jag och en främmande kvinna går på bio? 

Gud, vad det är varmt här, jag är alldeles svettig i pannan! Var har jag näsduken nu då? … Inte i bakfickan heller. Just det! Jag lade den ju på bänken i Hongkouparken för att hon inte skulle bli smutsig och så glömde jag den när vi gick. Äsch! Det får bli ett vackert men hemligt minne. Vad var det hon sade när hon satt där och plockade bort löven som hade fallit på hennes axel? ”Och varför träffade jag inte dig litet tidigare?” Visst var det så hon sade? Ja, och först hade jag sagt: ”Varför träffade jag inte dig litet tidigare?” Jag förstår inte hur jag kunde säga något sådant. Vad tänkte jag på? Nu har jag kanske låtit henne ana något … Å, det är så fint i Hongkouparken på sommarkvällarna. Jag kan nästan se dammen där den guldfärgade månen speglas i vattnet … Det är så vackert! Men hon menade kanske att om vi hade träffats tidigare så … Litet tidigare, när skulle det ha varit? Hon måste ha menat innan jag gifte mig … Men inte var det väl det jag antydde när jag sade så där? Konstigt, jag måste ha uttryckt mig för oklart. Jag borde inte kläcka ur mig den sortens luddiga formuleringar till en lättpåverkad flicka. Hon har säkert fått för sig något nu. Hon tror säkert att jag har förälskat mig i henne … Och egentligen har hon ju inte helt fel, jag är faktiskt litet förälskad, jag vet inte varför. Jag kanske bara borde berätta det för henne? Undrar vad hon skulle ha gjort om jag hade sagt att jag älskar henne när vi satt där i Hongkouparken? Börjat gråta? … Ja, det är väl det kvinnor gör i sådana situationer – gråter eller böjer på nacken och stirrar tyst ner i marken. Det är det enda de kan göra. Men vad skulle jag ha gjort då? Tröstat henne? Skulle hon ha gjort som den där hetblodig kvinnan i filmen och passat på att kyssa mig? Nej, det skulle hon nog inte … Absolut inte! Det var en helt annan situation. Hon vet ju att jag redan är gift … Vad är det med henne? Hon verkar orolig, brer ut armarna litet … Jag kan känna värmen från hennes kropp … Nu vrider hon på huvudet och verkar säga något … 

– Vad heter han? 

Vem? Vem pratar hon om? Jaså, någon i filmen. Hon menar visst han som spelar adjutanten. Vem är det? … Nej, jag kommer inte ihåg det, jag har hört hans namn så ofta men nu kommer jag inte på det … En stor rysk filmstjärna, jag vet det ju … Å, nu kom jag på det! 

– Du menar han som spelar adjutanten? Han heter Ivan Mosjoukin. Han är en rysk filmstjärna. 

– Just det, Ivan Mosjoukin! Han är det, nu kommer jag ihåg det. Jag har sett honom i flera filmer. Jag gillar honom. 

Gillar honom? Tycker kinesiska kvinnor om skådespelare som Mosjoukin, han som ser så dyster ut? Det tror jag inte på, hon låtsas bara. Om det hade varit Valentino, då kanske … Kvinnor brukar gilla skådespelare som spelar unga hjältar, så är det … Men en film är i alla fall inget hot, åtminstone inte om den är utländsk. Haha! Nonsens! 

Nu tittar hon visst på mig. Inte så där i ögonvrån som nyss, hon vrider på huvudet och ser helt obekymrat på mig. Varför gör hon det? Borde jag snegla tillbaka och möta hennes blick? Nej, det behövs inte, då kanske hon blir generad. Men det syns tydligt att hon ler. Ja, jag tycker faktiskt att hon ser på mig och ler nu. Är jag skrattretande på något sätt? Hon kan väl inte gissa sig till alla konstiga tankar som far genom mitt huvud? … Det var ju bara på skoj. Tänk om jag skulle ta och vrida på huvudet och se henne rakt i ansiktet? Jag borde göra det snabbt, så att hon blev tvungen att titta bort, och sedan skulle jag fråga vad det är hon ler åt … 

– Vad ler du åt? 

Där fick jag henne! Hon ser allt litet generad ut. Nu ska vi höra vad hon säger. 

– Åt dig. 

Va? Vad är det för ett svar? Att du ler åt mig det vet jag ju redan, det behöver du inte säga. Jag vill veta varför du ler åt mig, vad det är som gör mig så lustig. 

– Varför ler du åt mig? 

– Jag ler för att du ser så rolig ut när du tittar på film. Du gapar som om du är alldeles borta. 

Så konstigt! Gapar som om jag är alldeles borta? Vad är det hon säger? Så gör jag aldrig. Inte idag heller, det har jag då inte märkt. Hon ljuger, hon ljuger igen! Kvinnor ljuger alltid. Jag måste vara på min vakt! Det var säkert inte därför hon skrattade åt mig. Hon hade säkert ingen anledning alls. Jag förstår nu. Hon tycker nog att den här filmen är urtråkig. Med tanke på hur det står till med vårt förhållande just nu vore det ju konstigt om hon hade lust att sitta här och snällt stirra på filmduken! Nej, hit kommer man ju för att dra nytta av mörkret … Det finns så många rörelser och ord som kräver mörker. Titta! Nu lutar hon sig hitåt igen. Hon avslöjar sig. Om det var så att hon satt för snett i förhållande till duken så borde hon luta sig åt höger istället. Det märks att hon lutar sig mot min arm med flit. Vänta så ska jag flytta mig litet närmare, så får vi se om hon drar sig undan eller inte … Herregud, hon rör sig inte ur fläcken, märkte hon ens vad jag gjorde? Hon kanske vill att … Utmärkt! De senaste två dagarna har hon inte protesterat när jag har råkat antyda något. Varför vågar jag inte? Jag är så svag. Jag älskar henne, ja, jag älskar henne redan! Men hur ska jag kunna berätta det för henne? Kan hon älska en gift man? Jag är rädd … Jag är rädd att om jag säger det åt henne, om jag bara råkar komma med en aldrig så liten vink, så springer hon sin väg. Och så får jag aldrig se henne igen och vi kommer inte ens att vara vänner längre … 

”Paus.” Jaha, då var det redan paus då. Halva filmen är över. Det gick fort. Jag har inte sett någonting. Glass, det blir bra, det är ju så varmt härinne. Men vad vill hon ha? Vill hon också ha glass? Läsk? Bäst att jag frågar. 

– Vill du ha glass eller läsk? 

– Inget. Jag vill inte ha något alls. 

Jaha, hon tänker vara så väldigt artig idag. Det var hon minsann inte igår och i förrgår. Varför vill hon inte ha något? Tycker hon inte att det är varmt? Igår när vi var på Carlton åt hon ju två bägare. Varför vägrar hon nu? Jag gillar inte när hon är så där artig. 

– Hallå där! Glass! Två, med chokladsmak! 

Jag köper en åt henne i alla fall, hon vill säkert ha. 

– Jag vill verkligen inte ha något, jag har ingen lust att äta glass idag. 

Aha, jag förstår! Det måste vara därför! Visst rodnar hon litet? Jag borde inte truga, då kan hon bli sjuk. Annars skulle hon säkert inte ha tackat nej, hon brukar inte vara sån. Hon vill alltså inte äta glass idag. Bra, då äter jag upp den … Å, vad kallt det är, jag får nog inte i mig två bägare. Hoppas att jag inte får ont i magen igen … Vad är det hon vänder sig om och tittar på? Letar hon efter någon? Är hon rädd att någon ska få syn på oss? Jag hoppas faktiskt på det nu. Låt dem prata bara, det kanske till och med kan vara bra … Nu är det choklad över hela servetten, usch så kletigt. Så besvärligt det är att vara utan näsduk. Jag torkar av mig på programmet, var är det, jag hade det ju i knäet alldeles nyss? Det har ramlat ner på golvet. Det har säkert kommit spott på det. Fasiken, vad ska jag torka fingrarna på nu då … 

Nu räcker hon mig sin näsduk. Hon måste ha haft koll på mig hela tiden. Näsduken är så liten och det är så varmt och fuktig här, den är nog alldeles svettig. Nå, då torkar jag fingrarna då … Men vänta, först ska jag lukta på den. Jag låtsas att jag torkar mig om munnen och så passar jag på att lukta på den. Det märker väl ingen? … Mm, den luktar gott, det är verkligen hennes doft. En blandning av hennes parfym och hennes svett. Jag skulle vilja slicka på den, undrar hur den här doften smakar? Säkert mycket speciellt. Om jag torkar mig om munnen så kan jag passa på att sticka ut tungan och slicka på den när jag drar den över läpparna. Jag kan till och med suga litet på den utan att någon ser det. Det är inte så svårt. Bra, nu släcker de. Filmen fortsätter. Ett bra tillfälle, nu ska jag passa på att suga ordentligt på den … Den smakar ganska salt, kan det vara hennes svett kanske? Men vad är det här litet unkna och starka? … Det kanske är saliv eller snor. Ja, det måste vara saliv och snor, det är så klibbigt. En alldeles ny gastronomisk upplevelse! Jag känner en liten domning längst ut på tungspetsen. Det är nästan som om jag håller hennes nakna kropp i famnen … Kan jag lägga beslag på näsduken? Kommer hon att säga något om jag stoppar ner den i min egen ficka nu? Nej, jag kan inte, även om hon inte skulle protestera så vore det alldeles för fräckt. Något så skamligt kan jag inte göra. Jag måste lämna tillbaka den. Och jag måste göra det nu! 

Hon tänker inte hålla den i handen längre. Hon stoppar den i fickan. Hon måste ha märkt vad jag gjorde. Jag sög på den så den blev alldeles fuktig, lika fuktig som om jag skulle ha torkat av kläderna efter ett sommarregn! Å, vilken smak! Vilken smak! Om hon bara lät mig suga litet på hennes små läppar och öron och rygg, då skulle jag börja skaka i hela kroppen. Å, himmel! Om jag bara visste hur hon skulle reagera om jag avslöjade min hemliga kärlek för henne … Om jag bara visste att hon inte skulle avvisa mig. Jag fattar inte varför jag är så värdelös. Shaoyan har väl varit förälskad i en massa kvinnor? Han har säkert en annan metod än jag. Undrar vad han skulle göra om han berättade för en kvinna att han älskade henne och hon avvisade honom … Om jag bara visste det. Men skulle verkligen någon kvinna göra det? Han är så stilig och social, en riktig playboy … Kvinnor vill säkert inte ställa till med besvär för någon … men jag skulle bli utom mig hur hon än visade att hon inte ville ha mig … 

Okej, nu måste jag tänka efter ordentligt. Vad skulle hon ha för anledning att avböja? Hon brukar väl alltid ha roligt tillsammans med mig? Och hon brukar väl alltid vara emot att vi tar med någon tredje person när vi ska ut och roa oss? Och när hon visste att min fru var i Shanghai så vägrade hon att hälsa på. När vi går ut och äter på kvällarna vill hon alltid sitta i ett chambre séparée, eller hur? Och när hon tror att jag inte ser det tittar hon ner i marken och funderar … Å! Just det! Hon brukar ju se på mig med den där underliga blicken också, ibland i fyra eller fem minuter i sträck. Vad betyder allt det? … Ja, vad betyder det egentligen? Förutom det faktum att jag redan är gift har hon nog ingen anledning att avvisa mig. 

Men det är inte helt omöjligt för en kvinna att älska en gift man. Nej, det är faktiskt rätt vanligt. Vad spelar det för roll? Om hon tänkte avvisa mig skulle hon ha dragit sig undan för länge sedan. Eller är hon kanske helt säker på att jag aldrig kommer att besvära henne med något sånt? … Nej, så kan det inte vara, hon är precis i den ålder då man letar efter kärleken, om hon verkligen tänkte avvisa mig skulle hon väl inte slösa bort tiden på en massa meningslösa nöjen tillsammans med mig … Å, det är en gåta. En olöslig gåta som jag inte kan få bukt med. 

Oj, nu tog han äntligen av sig sin avlidna frus vigselring och kastade bort den så att den där kvinnan såg det! Bra! Mosjoukin spelar verkligen bra. Titta så ledsen han ser ut, det är inte lätt att få fram det. Men vad var det egentligen som hände precis innan? Jag tittade inte så noga. Jag har aldrig varit så okoncentrerad på bio förut … Och det här är min vigselring. Vad skulle hon tänka om jag drog av mig den just i det här ögonblicket? Skulle hon se vad jag gjorde? Skulle hon säga något om hon märkte det? … Okej, jag provar, jag kan ta av mig ringen och leka litet med den … Hon har säkert redan sett det, det vet jag … Va? Suckar hon? Vem var det som suckade? Suckar hela publiken? Å, de omfamnar varandra, den där kvinnan har äntligen kastat sig i famnen på adjutanten. Varför ser hon inte på filmduken? … Hon tittar på mig. Vad är det hon tittar på … Kan det vara på ringen som jag håller i handen? … Nu säger hon något. 

– Vad gör du? 

”Vad gör du?” Var det vad hon sade? Den frågan var alldeles för rakt på sak, vad ska jag svara nu? Vad menar hon egentligen? Syftar hon på att jag tog av mig ringen eller på att jag vred på huvudet och såg på henne? Bäst jag svarar litet dubbeltydigt. 

– Inget. 

Nu blev hon ställd, hon verkar irriterad. Hon vänder sig bort och tittar ner, varför gör hon det? Vad tänker hon? Ja, om jag bara visste vad hon känner innerst inne just nu … Men hon säger inget, jag har ingen möjlighet att veta. Kvinnor kan bevara sina hemligheter i evighet, tills de dör. Fast ibland ångrar de sig. 

Nu reser sig alla. Jaha, filmen är visst slut. Oj, vad ljust det blev, man blir ju bländad. Gud, vad mycket folk det är. Vi borde ta sidotrappan. Vad säger hon? … Jag hörde inte. 

– Jag frågade vad du tyckte. 

”Vad du tyckte?” Vad menar hon? Aha, hon tänker förstås på filmen. 

– Jo, den var bra, mycket bra. 

Vilket skämt, jag har ju i princip inte sett den. Oj! Försiktigt! Hur kan hon trampa snett så där i trappan? Kanske hon gjorde det med flit. Hon gjorde det med flit för att få luta sig mot min arm. Och nu har jag armen om henne, borde jag släppa? … Nej, det behöver jag inte, vi är ju inte nere än, hon kanske snubblar igen … 

Så kallt det är ute! Det är bara när man går på biograf Nanjing som det känns varmt när man kommer ut. Det är verkligen hög klass. Nu borde jag nog släppa taget om henne. Vad är klockan? Tjugo i tolv. Min klocka går tio minuter före, så den är bara halv tolv. Det är inte så sent, jag borde bjuda med henne på litet fika. 

Varför var hon så kylig idag? Varför ville hon inte följa med och äta något sött? Hon ville inte ens att jag skulle följa henne på vägen, hon ropade bara till sig en taxi och åkte iväg på egen hand. Och jag som hade tänkt följa henne hem. Kanske hon är litet less på mig? Så kan det vara. Hon kanske blev litet trött på mig idag. Men … Men varför föreslog hon då att jag ska hämta henne klockan två i morgon och följa med henne till Jessfield Park? Jag förstår inte. 

------------------------------------------------------

Och om du nu undrar vilken film det var den stackars mannen missade så var det just denna dramatiska stumfilmspärla - Der weisse Teufel från 1930, baserad på Leo Tolstojs roman Hadji-Murat.

torsdag 18 juli 2013

Futura och asiatisk noir

Intresserad av malaysisk science fiction? Då kanske du ska kolla in webbplatsen Futura, där sex författare och illustratörer har lagt upp sin vision av framtiden i Malaysia i sex illustrerade noveller på engelska. Webbplatsen är en del av litteraturfestivalen Cooler Lumpur som hölls förra månaden.

Det skulle vara litet kul att någon gång i framtiden luffa runt i Asien ett år och besöka olika litteraturfestivaler. I så fall sätter jag upp Cooler Lumpur på listan.

Ett annat Malaysiatips för den som är intresserad av de mörkare sidorna av Kuala Lumpur är antologin KL Noir som också är skriven på engelska och kom ut ganska nyligen. En "systerbok" till Bangkok Noir och Phnom Pehn Noir. Faktum är att den bara är den första volymen av fyra - den här har undertiteln "Red" och så småningom kommer även "White", "Blue" och "Yellow". Du hittar mer information om den här, på redaktören Amir Muhammads blogg.

Kanske borde något förlag göra ett urval av noveller från de här olika noir-böckerna och översätta dem till svenska?

Uppdatering: Jag glömde ju att det nyligen kom ut en Manila Noir också. Hur kunde jag?!

tisdag 9 juli 2013

Gaoxing!

Jaha, vad ska man översätta nu då? Varför inte en roman om en bonde som desperat längtar efter att bli stadsbo och därför flyttar in till staden och försörjer sig som lumpsamlare? Han säljer sig njure också, till en stadsbo, och tycker därmed att han har rätt att betrakta sig som äkta Xi'anbo - där njuren är, där hör man väl ändå hemma?

Bonden heter Liu Gaoxing - Liu Lycklig - och är huvudperson i Jia Pingwas 贾平凹 bok med samma namn 《高兴》. Det är en berättelse som inleds ganska dramatiskt med att Liu Gaoxing grips av polisen på järnvägsstationen strax innan han ska kliva på tåget med sin döde vän Wufu på ryggen, inlindad i ett täcke (Wufu alltså, inte Gaoxing).

Det var den 13 oktober 2000 och vi stod utanför staketet vid östra delen av Järnvägstorget i Xi’an. Polisen antecknade och jag pratade. Det blåste ordentligt och löven på ginkoträden, katalpaträden och de franska platanerna singlade sorgset till marken. Överallt lyste det gult och rött.

Det är den vita tuppen jag kommer att gräma mig över, inte brännvinet. Enligt folktron i Qingfeng kan själen lätt hamna vilse
om en människa dör långt hemifrån och därför måste man binda fast en vit tupp på liket. Det var meningen att tuppen skulle visa Wufu vägen hem, men istället hade den ställt till det ordentligt för oss. Den vägde bara litet drygt ett kilo – kanske ett och ett kvarts – men kärringen som sålde den påstod att den var på ett och ett halvt. Det gjorde mig förbannad. ”Vilka jäkla lögner! Som om inte jag skulle kunna känna hur tung den är!” fräste jag. ”Vet du vad jag ska ha den till?” (Fast det berättade jag förstås inte). ”Väg den en gång till då!” skrek kärringen. ”Väg den en gång till om du vill!” Det var då polisen kom fram till oss.

Han hade egentligen bara tänkt få slut på bråket, men sedan upptäckte han täcket som jag hade rullat ihop och bundit ett snöre om. ”Vad är det där?” frågade han och petade på det med batongen. Shi Kackalorum blev med ens lika grå i ansiktet som om någon tömt en säck jord över huvudet på honom. Idioten kunde ha hittat på vad som helst, men dum som han är kläckte han ur sig att rullen var full med fläsk. ”Fläsk?” sade polisen. ”Har ni packat in fläsk i täcket?” Han fortsatte att peta på rullen med batongen och när han lyfte upp ett hörn av täcket slängde Shi Kackalorum ifrån sig flaskan och sprang. Den jävla fegisen förstörde allt. Polisen kastade sig förstås omedelbart över mig och kedjade fast mig vid flaggstolpen med handbojorna.


”Kan du sätta fast vänsterhanden istället?” log jag mot honom. ”Jag sträckte en muskel i högerarmen när jag grävde diken.”


Då slog han mig i skrevet med batongen, och när en man får en smäll där blir han alldeles bortdomnad.

”Skärp dig!” fräste han. Och det gjorde jag
.

Romanen har också filmats och en bit av filmen kan du se här nedanför. Resten finns i sin helhet på Youtube, dock utan engelsk textremsa. Fast egentligen är det nog mer korrekt att säga att det finns en film som är löst baserad på romanen och där filmmakarna har betonat det dråpliga i historien och gjort slapstick av den. Sång- och dansinslagen gjorde mig litet förvånad, om man säger så ...