Det öde berget

Vägen uppför berget blir allt smalare, allt ödsligare, allt tystare. De första kilometrarna får vi i alla fall syn på folk då och då. Några bär på bambustörar, andra har ett knippe paraplyer på ryggen; våra skuldror rör vid varandra när de passerar oss på den vindlande smala vägen. Vi känner dem inte men ett visst mått av artighet krävs ändå.

”Jaha, ni ska ner, ni?” 
”Så ni ska upp?” 

 Eller så hinner de före: 
”Jaha, ska ni upp?” 
”Så ni ska ner?” 

 Eller så lägger vi till några ord: 
”Ska ni ner med så där mycket?” 
”Är ni uppe så här tidigt, ni?” 

När vi möter personer vi inte känner blir det bara sådana enkla frågor om ”upp” eller ”ner”. Vi har inget att säga men hittar ändå något att tala om. Det känns bättre så, litet som om vi utbyter hemliga lösenord med varandra. 

När vi har passerat De tusen stenarnas grotta ligger ödelandet framför oss. Här finns ingen att byta ord med. Plötsligt dyker det upp ett hus vid vägen, men det är tomt och gårdsplanen är övervuxen med ogräs. Man kan vagt skymta konturerna av stigar och små åsar där åkerlapparna har legat. En bit av muren har rasat och en annan har spruckit. Det växer mossa längs murfoten. En övergiven träplog sitter faststucken i marken; rankor slingrar sig runt den som om den har slagit rot, skjutit skott och börjat leva. 

Det är inte svårt att föreställa sig att ljudet av tvätt som skrubbas och klirrandet från örhängen eller armband har hörts borta vid den platta skifferstenen vid bäcken om kvällarna. Över den lilla stenbron har en gammal oxe traskat hem med ett ungdjur i släptåg och en svärm fjäderlätta fjärilar på ryggen. I den mörka skogen på det tysta berget har en gång i tiden ett fönster lysts upp av det varma skenet från en lampa. Månljusa och snövita nätter har man säkert kunnat höra knirrandet och knarrandet från en spinnrock eller vagga rulla ut över vattnet i kvarndammen. Men det enda som finns kvar nu är ständigt droppande dagg, drivande moln och den starka, klibbiga lukten av ruttnande löv. Till och med ljudet av våra fotsteg känns för grovt och främmande; det skrämmer upp en flock fåglar som förskräckta skingras och flyger bort över resterna av den låga muren. 

Är det samma fåglar som fanns här på den tiden? 

Spången har gått sönder och vi måste leta rätt på ett vadställe för att ta oss över vattnet. Där stigen har växt igen tvingas vi plocka fram våra huggknivar och hugga oss fram för att nå nästa stycke öppen väg. Som tur är stöter vi inte på några bergsiglar. Vår vägvisare berättar om en man som fraktade timmer här uppe med sin häst och hade oturen att råka på ett helt stim. Den vita hästen var snart helt röd, täckt av iglar som sög på den så att blodet rann. 

Platsen kallas Igelklyftan. 

En kaskad av moln väller ner över oss, fyller dalen och dränker oss i ett hav av dis. Allt är ett töcken; det går inte att se något. Jag vet att mina medvandrare bara är någon meter bort men fast jag hör dem kan jag inte se dem. 

En bit bortanför Igelklyftan vandrar vi ut ur molnen och ser plötsligt risterrasserna breda ut sig framför oss. De är mycket små, förmodligen för att berget är så brant, och på håll ser de ut som minimala snäckskal eller de glänsande fjällen på en fisk. En bambuhatt och en regnkappa av vass räcker för att täcka en åkerlapp. På grund av en branta lutningen är murarna som håller upp terrasserna mycket höga och eftersom de är byggda av bläcksvart sten liknar de en mäktig befästning. Vandrarna måste hålla andan och luta huvudet bakåt för att kunna se ända upp till det fjärran krönet. Vi föreställer oss de fladdrande fanorna och soldaterna och tycker oss till och med höra ljudet av visslande pilar och dånande stridstrummor. Om jag ska vara ärlig så är vi i hemlighet förbluffade. Varför i hela världen har några okända människor valt att slå sig ner i den här avlägsna dalen? När byggde de detta storslagna fästningsverk, dessa pyramider, denna kinesiska mur uppe på berget? Hur mycket blod, svett och tårar – hur många människoliv – offrade de när de för att vinna ytterligare några nävar ris skapade de murar som här tornar upp sig ovanför varandra? 

Vartenda stenblock slår vakt om hemligheten; de ligger stumma framför oss. 

Många av terrasserna har förfallit och ogräset växer ohejdat på åkrarna; duniga vippor täcker marken som vit snö. Jag vet att blodgräset är skoningslöst och att det har slukat många stigar och fotspår, kungadömen och berättelser som alla har skingrats för vinden.

-----------------------------------

Ett utdrag ur Han Shaogongs 韩少功 Sunnan om berg och nordan om vatten 《山南水北》, en uppföljning till romanen Maqiao. I Maqiao berättade Han i ordboksform om livet i en fiktiv version av den lilla by i Yunnan där han tillbringade några år under kulturrevolutionen.I Sunnan om berg och nordan om vatten återvänder han till trakten och söker upp platser och människor ur det förflutna. Boken finns inte översatt till vare sig svenska eller engelska.