- till Ai Weiwei
jag kan inte föreställa mig att Du Fus båt en gång
låg förtöjd i denna flod av porslin
jag känner inte månskenet ser bara diktens klarhet
krymper rad för rad till en icke-människa
till en symbol som avhandlar allt och ändå undflyr det
jag är ingen symbol inte heller den sol som dör under hårda
solrosfröskal barnens snövita kollapsade kött
är inte borta gryningshorisonten kan inte
ha glömt denna smärta när skelettet skars sönder av glaset liknade det glaset
som inte hann inte skrika och därför måste skrika i varje grynings ljus
en jordbävning står aldrig stilla
en sorts kvävning inträffar inte efter döden staketen som planteras bort till världens ände
sätter handfängsel på den ännu skändligare tystnaden därför räds jag inte
att den unga kvinnliga polisen tittar på min nakna kropp
den formades av elden skiljer sig inte från din
vet inget annat sätt att krossa än att hundra miljoner gånger förstärka mitt eget sönderfall
faller inte i jorden utan i floden som inte flyter
ignorerar det gyllengula som stenarna bär på måste fortsätta
bära som en droppe av Du Fus gamla tårar
hindra denna dikt från att förgås i en dödligt likgiltig skönhet
En dikt av Yang Lian 杨炼
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar