Negationer av ett solrosfrö

- till Ai Weiwei

jag kan inte föreställa mig att Du Fus båt en gång
låg förtöjd i denna flod av porslin
jag känner inte månskenet       ser bara diktens klarhet
dämpas rad för rad till en icke-människa
till en symbol som avhandlar och ändå undflyr allt
jag är ingen symbol       ej heller en sol som dör under hårda
solrosfröskal       barnens snövita kollapsade kött
är inte borta       gryningshorisonten kan inte
ha glömt denna smärta       såsom glaset inte hann skrika när det skar genom benen       måste vi skrika i varje grynings ljus
en jordbävning står aldrig stilla
kvävningen inträffar inte efter döden       staketen som planteras bort till världens ände
sätter handfängsel på den ännu skändligare tystnaden       därför räds jag inte
att den unga kvinnliga polisen tittar på min nakna kropp
den formades av elden precis som din
jag vet inget annat sätt att krossa       förutom att hundra miljoner gånger addera mina egna skärvor
de faller inte i jorden utan i floden som inte flyter
jag ignorerar det gyllengula som stenarna bär på       de måste fortsätta
att bära       som en droppe av Du Fus gamla tårar
hindra denna dikt från att förgås i en dödligt likgiltig skönhet

En dikt av Yang Lian 杨炼