Frankfurtbokmässan på Youtube

Det finns en hel del intervjuer och andra reportage från bokmässan i Frankfurt på Youtube. Den här filmen innehåller till exempel bland annat en kort intervju med Yang Lian. En längre intervju med honom hittar man här.

Notera att journalisten kallar sin hedersgäst för "The Republic of China"...

Snygga killar från Singapore

Eftersom jag är på jakt efter bra litteratur från Singapore just nu har jag råkat snubbla över två intressanta författare som jag gärna vill läsa mer av: O Thiam Chin och Johann S. Lee. (Lee till vänster och O till höger på bilden)

O Thiam Chin skriver framförallt noveller och har publicerat ett antal texter i olika litterära tidskrifter. Novellsamlingen Never Been Better har precis kommit ut och förhoppningsvis dimper ett exemplar snart ner i min brevlåda. De noveller av O som jag har läst har varit ganska finstämda berättelser skrivna med stor inlevelse och fantasi. Ta till exempel "Småsten", som börjar så här:

En gång älskade jag en pojke som var en fågel. Han hade en glänsande näbb som näsa, ett par vingar istället för armar och en kropp täckt med bruna och krämfärgade fjädrar. Vi gick i fyran och han satt bredvid mig i klassrummet.

Resten av berättelsen får ni läsa i nästa nummer av Karavan.

Johann S. Lee är känd som Singapores främste gayförfattare. Han debuterade 1992 som 21-åring med romanen Peculiar Chris, följde upp den 15 år senare med To Know Where I'm Coming From (även den med starkt självbiografiska inslag) och släppte i början av 2009 sin tredje roman - Quiet Time, om ett par bögar som tvingas tänka över sitt förhållande när den ene av dem börjar längta efter barn. Ytterligare en punkt på måste läsa-listan.

Rävandar - den anständiga versionen

Överallt där det finns rävar verkar människorna betrakta dem som riktigt sluga djur, små lurifaxar som hittar på bus eller driver med överheten. I Kina - och i övriga Östasien - har man tagit det ett steg längre. Sedan en mycket lång tid tillbaka finns där en föreställning om att vissa rävar kan bli mycket gamla och att de med tiden kan få övernaturliga krafter. Förutom att få saker att flytta på sig (ungefär som en poltergeist) eller trolla fram guld och ädla stenar kan de också förvända synen på folk och anta människogestalt. En räv som lyckats bli 50 år gammal kan förvandla sig till kvinna, en räv som blivit 100 kan förvandla sig till man och en räv som blir 1000 år uppnår odödlighet.

Allt det här gjorde rävarna till ett slags mittemellanvarelser i de gamla kinesernas ögon. De var varken människor eller vanliga djur, varken odödliga eller monster. De bodde ofta i gamla gravar eller övergivna hus, så fastän de var levande uppehöll de sig i de dödas värld. Som författaren Ji Yun uttryckte det år 1789:

Människor och djur är olika raser, men rävar är mittemellan människor och djur. De döda och de levande vandrar olika vägar, men rävar befinner sig mittemellan de döda och de levande. Odödliga och demoner vandrar olika vägar, men rävandar befinner sig någonstans mittemellan de två. Därför kan man säga att ett möte med en räv är något oerhört underligt, men också att det är något oerhört alldagligt. Människor och föremål tillhör olika kategorier, men rävandar är någonstans mittemellan de två. Ljusets och mörkrets vägar korsas aldrig, men rävandar står mittemellan dem bägge.

För att en rävande skulle kunna förvandla sig till människa krävdes att den genomförde vissa riter. Den vanligaste metoden var att leta rätt på en mänsklig dödskalle (inte så svårt om man bor i en grav) och sedan placera den ovanpå sitt huvud och lägga sig raklång på marken i månskenet. En annan, mindre vanlig, metod var att helt enkelt överta en riktig människas kropp så att hon blev besatt.

En räv som hade förvandlat sig till människa kunde ägna sig åt studier och förkovra sig, vilket kunde snabba på odödlighetsprocessen. Men det fanns en genväg också - en som kunde verka lockande om man hade 900 år kvar innan man nådde målet: sex med en människa. För att bli odödlig måste en räv nämligen få en viss mängd mänsklig essens och det kinesiska ordet för "essens" 精 råkar också betyda "sperma". Av den anledningen såg många rävandar till att uppträda som prostituerade. Men det var klart att det var en litet mer intressant utmaning att fånga någon ung, oskyldig man och suga musten ur honom tills han helt tynade bort. Då gav sig rävkvinnan av på jakt efter nästa byte. Så här kunde det gå till:

Wu Lintang berättade historien om en ung man som förfördes av en räv, som fortsatte att besöka honom trots att han tynade bort. Till slut hade han så litet kraft kvar att han inte kunde tillfredsställa henne när de gick till sängs med varandra. Räven klädde på sig och gjorde sig redo att ta farväl, och trots att den unge mannen grät och bad henne att stanna vägrade hon bestämt.

När han klandrade henne för att hon var så känslokall svarade hon upprört: "Inga äktenskapsband binder oss samman. Jag kom enbart hit för att få andlig näring. Men nu är din essens på upphällningen. Varför ska jag stanna när här inte finns något mer att få? Förhållanden som bygger på makt och inflytande avslutas när makten och inflytandet tar slut. Förhållanden som bygger på rikedom avslutas när ingen rikedom finns kvar. Människor ställer sig in hos dem vars rikedom och makt drar till sig deras uppmärksamhet, och inte på grund av äkta känslor. Försökte du inte själv ställa dig in hos en viss person som du nu inte längre bryr dig om? Och så klandrar du mig!"

Men ibland kunde det hända att en rävande verkligen förälskade sig i en människa och bestämde sig för att inte ta kål på honom utan istället belöna honom med framgång och pengar. Hederliga rävandar (den sort som ägnade sig åt studier istället för sex) kunde också se till att en rättrådig man eller kvinna fick ett bra liv.

Många valde att dyrka rävandar och vända sig till dem för få goda råd, särskilt när det gällde ekonomiska transaktioner eller utomäktenskapliga affärer. I sådana fall gällde det nästan alltid en specifik räv, oftast någon som bodde i närheten. Men man kunde också vända sig till ett medium i något tempel för att få kontakt med andarna, en tradition som inte ens kommunismen verkar ha lyckats utrota helt.

Det finns en stor mängd berättelser om rävandar i den kinesiska litteraturen. Mest kända är förmodligen de i Pu Songlings Pilträdsateljéns berättelser om underliga ting 《聊斋志异》och i Ji Yuns Anteckningar från De noggranna studiernas halmtäckta stuga 《阅微草堂笔记》. Vill man läsa mer om rävandar kan man till exempel låna Rania Huntingtons Alien Kind eller Xiaofei Kangs The Cult of the Fox. Sedan finns förstås en hel del information att hämta på nätet, både översatta berättelser och fakta.

Vill ni läsa lite om de mer erotiska sidorna av rävkulten, klicka här.

(Bilden längst upp kommer från filmen Painted Skin 画皮 (2008), som handlar om en vacker rävkvinna som förför en man och försöker döda hans fru. Den bygger på en berättelse av Pu Songling, men i originalet är kvinnan faktiskt inte en räv, utan en helt annan sorts demon. Den andra bilden är © Stephanie Pui-Mun Law)

Teckenreform upprör folket

På danska Kinablog.dk hittar man nyheten om att den kinesiska regeringen har gett sig in på ett nytt försök att förenkla skrivtecknen. Den riktigt stora förenklingsreformen genomfördes på 1950-talet, då mer än 2000 skrivtecken fick ett nytt utseende (även om det "nya" ofta baserades på gamla, vanligt förekommande skrivsätt som inte var officiellt godkända).

Nu vill regeringen förenkla ytterligare 44 tecken, och detta har stött på oväntat motstånd. 80% av de som kommenterat frågan på Internet har varit klart negativa, trots att förenklingarna inte är särskilt stora eller radikala. Mer information om detta på Sina (på kinesiska) och AFP (på engelska).

Själv är jag mycket tacksam om jag slipper att lära om de få tecken jag lyckats banka in hittills...

(Foto: kevindooley på Flickr)

På Argunflodens högra strand

Under hela sommaren och hösten har Chi Zijians 迟子建 roman På Argunflodens högra strand 《额尔古纳河右岸》 legat på nattduksbordet och väntat på att jag skulle läsa ut den. Och jag har läst litet då och då, och tyckt att den var bra, och lagt den ifrån mig igen och läst något annat.

På Argunflodens högra strand handlar om en grupp renskötande evenker, ett folkslag som lever på gränsen mellan Kina och Ryssland. Berättaren är en gammal kvinna som väljer att stanna kvar i skogen på berget när resten av gruppen flyttar in till staden för att assimileras, bo i hus och föda upp renar i inhägnader. Och när de alla har gett sig av tänker hon tillbaka på sitt liv och berättar om det hon varit med om sedan barndomen fram till idag.

På Argunflodens högra strand är en mycket fin roman, vackert skriven och med intressanta beskrivningar av evenkernas traditionella livsstil och tro. Den vann det prestigefyllda Mao Dun-priset 2008 och har legat högt på försäljningslistorna. Ändå kan jag inte påstå att jag slukade den, när jag läste den första gången. Då tyckte jag att den saknade driv i handlingen och att den blev litet för stillastående för mig. Den kändes som en roman perfekt för den som är intresserad av evenker, renskötande minoritetsfolk eller av hur livet för nomaderna i Heilongjiang förändrades under 1900-talet, men aningen för seg för min smak. Vilket förvånade mig, för i vanliga fall är jag mycket förtjust i Chi Zijians texter.

Men sedan läste jag igen och den här gången fick jag en annan känsla. Kanske berodde mina problem med boken på att den innehåller så många ord och uttryck på evenkiska i kinesisk transkription, vilket fick mig att hela tiden stanna till och fundera på hur de borde översättas. Vid andra omläsningen kunde jag bortse från det, och då gick det bättre. Jag gillar Chi Zijians lugna berättande och hennes försök att sätta sig in i nomadernas liv och de påfrestningar som uppstår när omvärlden tränger in och försöker tvinga dem att överge sin kultur. Jag inbillar mig att det finns många likheter mellan evenkisk och samisk kultur och som norrbottning är det dessutom trevligt att läsa en kinesisk roman som inte utspelas på varma risfält eller i dammiga storstäder, utan bland snö och is i norr.

Lust, försakelse

Nu kan man köpa Noveller för världens barn 2009, som förutom fantastiska noveller av författare som till exempel Ernest Hemingway, Franz Kafka, Norman Mailer, Karin Boye, Elin Wägner och Sonja Åkesson även innehåller en svensk översättning av Zhang Ailings "Lust, försakelse" - berättelsen som låg till grund för filmen Lust, Caution. Mycket litteratur för pengarna och dessutom en slant till behövande barn. Mer om novellsamlingen här, och ett kort utdrag ur "Lust, försakelse" hittar du i ett tidigare blogginlägg.

Kinesiska som gymnasiespråk

Och så blev Folkpartiet först med att föreslå kinesiska som gymnasiespråk med samma ställning som franska, tyska och spanska. Själv tycker jag förstås att det låter trevligt (och öppnar oanade möjligheter att hitta arbete i andra delar av landet). Fast frågan är var alla lärare ska komma från? Att kunna ett språk är ju inte detsamma som att kunna lära ut det, det vet alla som har dragits med lärare vars standardsvar på alla frågor är: "Det bara är så." Man ser framför sig hur Konfuciusinstitutet sväller över alla bräddar...

Mer kinesiska på gymnasiet skulle också kräva en ökad standardisering av kunskapskraven. Nu verkar det vara väldigt olika. Vissa lärare är rätt krävande och ser till att eleverna faktiskt lär sig språket ordentligt, andra tittar mest på film eller går på museer. Bra kulturkunskap kanske, men inte någon riktig språkundervisning. Och kinesiska tar tid att lära sig. Det är något helt annat än att studera t.ex. spanska, där man kan ta hjälp av likheter med andra europeiska språk som man redan kan.

Men visst, fixar man bara fram lärarna, lägger fast kunskapskraven och ordnar med standardprov så varför inte?

(Foto: spjwebster på Flickr)