Under andra halvan av november besökte jag Taiwan, på inbjudan av National Taiwan Literature Museum, som ligger i Tainan. Jag skulle resa dit för att dela ut förra årets Cikadapris till poeten Chen Yuhong, och museet bistod vänligt med ett tvåveckors vistelsestipendium.
Den första veckan tillbringade jag i Taipei, där jag besökte olika litterära institutioner. Bland annat tittade jag in på
Taiwan Literature Base i Taipei, en institution som håller till i några vackra gamla trähus från den japanska ockupationens tid, byggnader som ursprungligen innehöll sovsalar för statstjänstemän. Här finns ett auditorium där man arrangerar författarträffar och sagostunder, ett tehus (som tyvärr var stängt just när jag var där), en utställningslokal, ett museum och ytterligare några byggnader som används för att inhysa författare och översättare som har fått vistelsestipendium på platsen (det var inte ett sånt stipendium jag hade, jag bodde på hotell). Hela anläggningen är mycket fin – alla de där gamla japanska husen är ju fantastiska i sig. När jag var där handlade den tillfälliga utställningen om djur i taiwanesisk litteratur, men efter att jag lämnat Taipei öppnade man en fin mindre utställning om litteratur från Taiwan i svensk översättning, med särskilt fokus på Göran Malmqvist, som ju otvivelaktigt är den som har gjort mest för taiwanesisk litteratur i Sverige. Det var synd att jag inte hann se den, mer än på foto.
En annan litterär institution som jag besökte i Taipei var
Ki Shu Ans litteraturskog, ett annat gammalt japanskt huskomplex som numera används för kulturevenemang. När jag besökte Taiwan första gången 1988 och studerade på Mandarin Training Center på National Taiwan Normal University bodde jag faktiskt alldeles i närheten av Ki Shu An utan att veta om det – jag svängde i princip alltid vänster när jag kom ut ur ”min” gränd, ytterst sällan höger. Det jag inte heller visste då är att just det området, längs Tong’an jie, ner mot floden och ut mot universiteten är ett område där många litterära tidskrifter och sällskap har uppstått. Ki Shu An var till en början en japansk restaurang och efter den japanska ockupationens slut var den hem för den sedermera mycket berömda författaren
Wang Wen-hsing, som gick bort tidigare i år. 1994 brann stora delar av byggnadskomplexet ner. Det som blev kvar restaurerades, en ny modern byggnad tillkom och numera fungerar anläggningen som ett slags litteraturscen, med författarträffar, föreläsningar och så vidare. Där finns också ett trevligt café och en liten bokhandel.
En fin beskrivning av Ki Shu Ans historia hittar man på den här bloggen.
Jag drack dock inget te på Ki Shu An, utan besökte istället ett annat tehus, också det i ett gammalt japanskt hus i närheten av NTNU. De många tehusen är verkligen en av de allra bästa sakerna med Taipei.
Men jag träffade förstås författare också. Chen Yuhong, poeten som tilldelades Cikadapriset 2022, bjöd mig på lunch, och vi diskuterade bland annat en kommande översättning av hennes poesi till svenska. Efter lunchen tog hon med mig till Lin Yutangs hus, som numera är ett litet museum. Lin Yutang är en sån där författare som ibland inte verkar ”räknas” som kinesisk, eftersom han skrev många av sina böcker på engelska. Jag är inte så väldigt bekant med hans författarskap, även om jag förstås känner till Konsten att njuta av livet, som har kommit i många nyutgåvor (tyvärr alltid i en översättning från 1940-talet). Vid sidan om sitt författarskap var han också uppfinnare, och konstruerade bland annat en kinesisk skrivmaskin och – med mindre framgång – en maskin som skulle hjälpa en att förutse vinnare i olika spel. På museet fanns en hel hyllrad med äldre svenska utgåvor av hans verk och jag blev riktigt sugen på att läsa mer av honom. Extra fint var att någon hade lämnat en mugg kaffe och en kaka vid hans grav.
En annan författare som jag träffade var Luo Yijun/Lo Yi-chin. Han skriver framförallt prosa, och jag har läst några av hans verk, som tenderar att vara riktigt tjocka tegelstenar. Han berättade en hel del om litteraturscenen på Taiwan (prosascenen), och ritade upp små kartor över olika generationer. Dessutom tipsade han om bra författare och gav mig en hög med böcker. Både han och hans fru var oerhört trevliga. Vilken sorts böcker han skriver? Tja, om man ska tro David Der-wei Wang så är de "pseudo-autobiographical intimate narratives constituting a relay race of fragments, filled with uncanny and decadent imagery and undergirded by an immoral worldview". Vill man kolla om det stämmer kan man med fördel läsa hans roman Faraway, om ett slags mardrömsvandring genom den kinesiska sjukhusbyråkratin.
Vid sidan om de mer litterära sevärdheterna hann jag också med att göra ett besök i
familjen Lins trädgård, en helt fantastisk anläggning från 1800-talet som får en att tänka på familjen Jias residens i
Drömmar om röda gemak. Tyvärr var en stor del av trädgården under upprustning (det är ju förstås egentligen bra) så jag kunde inte se den stora teatern. Det får bli en annan gång. Dessutom hann jag träffa min tidigare chef, representant/ambassadör Wu Ming-yen, som förestod Taiwans representationskontor här i Sverige i början av 1990-talet. Vi har hållit kontakt i alla år, vilket jag är mycket glad för.
Dessutom besökte jag också ett av de två museer över 28 februari-massakern och den vita terrorn som finns i Taipei.
Efter en vecka i Taipei reste jag ner till Tainan, en av de äldsta städerna på Taiwan. Där besökte jag bland annat Fort Zeelandia, där holländarna slog sig ner då de tog över Taiwan. Det finns en viss svensk anknytning där, för den siste holländske guvernören, Fredrik Coyet, var faktiskt svensk.
Men framförallt besökte jag
Taiwans Litteraturmuseum. Det är en mycket fin gammal byggnad, också den från tiden under japanskt styre. Här finns en fast utställning om litteraturens historia på Taiwan och tillfälliga utställningar som kompletterar. Under mitt besök kunde man se en alldeles utmärkt utställning om censur av litteratur under den vita terrorn. Jag gick runt där tillsammans med en fantastiskt entusiastisk ung guide, som berättade allt man kunde vilja veta. Vi måste ta vara på vår frihet att uttrycka oss! konstaterade hon, helt riktigt.
I museet finns också ett bibliotek där man bland annat samlar taiwanesisk litteratur som har översatts till olika språk. Just översättning var också temat för det seminarium som hölls där den 21 november, och där jag deltog. Dagen började med utdelning av Cikadapriset, där jag fick överlämna den fina vas av keramikern Gunilla Sundström som jag hade lyckats frakta hela vägen utan att den gick sönder. Chen Yuhong höll ett fint tacktal där hon talade om Harry Martinson, och samma dag publicerades en artikel som hon hade skrivit om honom i en av Taiwans största tidningar, United Daily News. På eftermiddagen var det alltså seminarium om översättning av taiwanesisk litteratur. Först ut var en översättarpanel bestående av Ian Rowen från NTNU, Silvia Marijnissen från Nederländerna, Táňa Dluhošová från Tjeckien, Gwennaël Gaffric från Frankrike och Gray Tan, som är litterär agent på Taiwan. Vi talade om situationen för taiwanesisk litteratur i våra respektive länder, och det kändes lite pinsamt att så ytterst få litterära verk från Taiwan översätts till svenska.
Därefter var det dags för en författarpanel bestående av Chen Yuhong, Li Ang, Kevin Chen, Chen Wenfen och Chang Shu-ying att ge sina synpunkter på och erfarenheter av att översätta och bli översatt.
Det var en mycket givande resa och jag kom hem full av energi och vilja att översätta taiwanesisk litteratur i framtiden, inspirerad av både besöket i sig och mötena med författare och andra översättare. Så ett stort tack till National Museum of Taiwan Literature för deras vistelsestipendium!
