Om översättningar och makt

Tro inte att jag har övergivit mitt östasiatiska tema bara för att jag nu rekommenderar M. Lynx Qualeys artikel "Who Has the Power? Reading Arab Women in English" på Belletrista. Artikeln är nämligen ett exempel på hur samma typ av problem poppar upp överallt när det handlar om översättningar av "mindre", eller kanske snarare "mer exotiska", språk.

Självklart kan man alltid diskutera vad det innebär att vara trogen mot ett verk. Att översätta det ordagrannt, med varje komma på rätt plats? Att bevara stil och känsla, även om det innebär att man måste lyfta ut eller lägga till något ord här och där? Att främliggöra och exotisera texten så att läsaren verkligen känner att den kommer från en annorlunda kultur? Att se till att den flyter så smidigt att inget får läsaren att haja till eller reagera? Att översätta personnamn eller att transkribera dem?

Jag har en känsla av att vi i Sverige har större respekt för originaltexten än vad man har i till exempel USA, där det inte är helt ovanligt att man kapar stycken i texten, flyttar om och ändrar ordningen på det som händer eller byter ut ett "konstigt" slut mot ett mer konventionellt. Men det sorgliga är att ändringar i en översättning till engelska ofta drabbar även den svenska översättningen. De svenska förläggarna kan nämligen inte kinesiska (knappast heller arabiska, persiska, japanska, koreanska...) och är oftast inte intresserade av att ens titta på en bok som inte finns utgiven på engelska. Inte ens en översättning till franska brukar duga - jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att "tyvärr har vi ingen på förlaget som läser franska". Och när ett förlag fastnar för en text och ber översättaren att ta sig an den blir de ju onekligen litet förvånade om det visar sig att den svenska översättningen innehåller flera kapitel som inte fanns i den bok de har läst, eller har ett annat slut, eller...

Jag har själv översatt flera böcker där den engelska versionen var rätt olik den kinesiska. Ta till exempel Mo Yans Vitlöksballaderna, en fantastisk roman om en grupp bönder som startar ett upplopp när det visar sig att vitlöken de uppmanats att odla inte går att sälja. En vacker men sorglig kärlekshistoria finns också med. I originalversionen slutar romanen med ett kapitel som består av "tidningsurklipp", korta notiser som handlar om vad som hänt de inblandade. Det här fungerade tydligen inte i USA, en amerikansk publik skulle inte acceptera ett så underligt slut på den dramatiska berättelsen. Så man bad helt enkelt författaren att skriva ett nytt slutkapitel, vilket han också gjorde. Det kapitlet är oerhört mycket mer konventionellt och sentimentalt än det ursprungliga, men när boken skulle översättas till svenska var det detta slut som skulle användas - på order av den litterära agenten. Och eftersom Mo Yan (som enligt egen utsaga inte bryr sig så väldigt mycket om de översatta versionerna av sina verk utan anser sig skriva för sina kinesiska läsare) hade godkänt det så var det så det fick bli.

Ett annat exempel är Chun Sues Beijing Doll. I originalversionen hattar huvudpersoner fram och tillbaka i förhållandet till sin pojkvän. Än är de ihop, än inte. Hon är tonåring, vet inte riktigt vad hon vill och kan inte bestämma sig. Som läsare blir man litet irriterad, men å andra sidan hör det ju till - det är ju ofta så det är att vara ung. I den amerikanska versionen, som jag läste långt innan jag fick tag på den kinesiska, har vissa händelser flyttats om så att huvudpersonen verkar betydligt mer konsekvent och mindre velig. Dessutom har man även där ändrat slutet. I min kinesiska version slutar boken med att huvudpersonen kommer hem och får en utskällning av sina föräldrar för att hon glömt ett tänt ljus i fönstret, så att gardinerna har fattat eld och huset nästan brunnit upp. Huvudpersonen ringer till en vännina och berättar: "Mamma sade att om de inte hade upptäckt branden så snabbt så skulle de alla ha bränts till döds. Det konstiga är att det inte gjorde mig det minsta ledsen. Kanske ville jag att det skulle hända. En gång såg jag en japansk film och en liten pojke som tände led på sitt hus och låtsades att det var en olycka..." Det här gick tydligen inte för sig i USA, där det kapitlet helt enkelt skars bort och boken slutar med att huvudpersonen filosoferar litet kring livet och lyckan.

Nu måste jag säga att jag ibland kan ha en viss förståelse för den här sortens redigering. Kanske inte just i de två ovannämnda fallen, men i övrigt. Kinesiska bokförlag verkar inte lägga särskilt mycket tid på redigering av författares texter och som översättare/läsare känner man ofta att en roman eller novell skulle ha kunnat bli betydligt bättre med bara några få, enkla ingrepp som att ta bort onödiga upprepningar eller flytta på stycken som borde komma i en annan ordning. Och då är det väldigt frestande att faktiskt göra de ingreppen...

Vad som är en originaltext tål ju dessutom också att diskuteras. Mo Yan har till exempel ibland publicerat en romanversion i Kina och en på Taiwan som skiljer sig från varandra eftersom vissa saker inte går (eller gick) att skriva i Kina. Vilken av de versionerna är då originalet? Den som gavs ut först eller den som innehöll hela den text som författaren ville skriva? Sedan är det ju inte heller ovanligt att en författare när hans eller hennes verk efter tio år eller så ska översättas till engelska eller svenska själv har kommit på att han/hon vill ändra något i texten som han/hon inte är nöjd med.

M. Lynx Qualey skriver också om förlagens förkärlek för unga, litet kontroversiella kvinnor. Är du en äldre (eller död) man som inte har ställt till med någon skandal så blir du inte mottagen med lika öppna armar - utom möjligen i de få fall där man kan hävda att du är en "kultförfattare". Detta gäller även för kinesisk litteratur, kan jag säga. Till råga på allt finns det också andra trender i förlagsvärlden: vissa perioder vill man absolut inte ge ut böcker om bönder på landet, andra perioder avskyr man stora episka romaner och ibland måste alla romaner vara självbiografiska och utspela sig under kulturrevolutionen.

Personligen tror jag inte att översättarna har så stor makt som man kanske föreställer sig. Snarare tror jag att det är ett problem att vi är så få. Fler personer med olika preferenser skulle öppna dörrarna för olika typer av litteratur, vilket jag tror är viktigt. Jag tror också att man måste inse att en översättning alltid är ett slags tolkning och aldrig kan bli en exakt och fullkomlig överföring av ett verk från ett språk till ett annat.