Sidor

fredag 9 juli 2010

Kärlek mjuk som vatten

När Wang Xiaobo 王小波 dog i en hjärtinfarkt 1997, bara 45 år gammal, hade han ännu inte hunnit slå igenom som författare. Visst fanns det många intellektuella som läste och uppskattade hans verk, men för den stora mängden kineser var han helt okänd. Efter sin död har han dock kommit att bli mer och mer populär, och idag ses han nästan som en kultförfattare av många yngre läsare. Wangs texter karaktäriseras ofta av ett slags svart humor och han använde ofta sex som ett verktyg för att utforska gränserna för vad som är tillåtet och inte.

En av Wangs noveller, "Kärlek mjuk som vatten" 《似水柔情》 filmatiserades 1996 under titeln East Palace, West Palace 东宫西宫 och var den första kinesiska film som hade ett uttalat homosexuellt tema. Filmen handlar om den unge A Lan som grips när han letar efter partner i en park i Beijing. Han tillbringar en natt på den lilla polisstationen tillsammans med en polis som trots sitt uttalade förakt blir alltmer intresserad och attraherad av sin unge fånge. Filmen kunde förstås inte visas i Kina, där homosexualitet då var ännu mer kontroversiellt än idag, utan färdigställdes i Frankrike.

Här följer ett kort utdrag ur den ganska långa novellen som jag översatte för salong Semafor förra hösten.

När det gäller den unge polisen så vet vi att han grep en bög varje gång han jobbade natt, för att få litet sällskap. En kväll fick han fast A Lan på en parkbänk. A Lan satt i en annans man knä och hånglade när strålen från en ficklampa plötsligt lyste rakt på dem, och fick dem att gapa och spärra upp ögonen. Den unge polisen bakom ljuset sade: Hallå där, ni två! Det där var något nytt! Då reste sig A Lan och den andre mannen sprang sin väg. Den unge polisen gick fram, tog tag i hans handled och sade: Du går ingenstans. A Lan var inte van vid att gripas, så han bara stod där. Den unge polisen lät ljuskäglan svepa över hans ansikte och sade: Du ser bekant ut. Brukar du komma hit ofta? A Lan var för nervös för att svara. Den unge polisen sade: Ta en promenad med mig. Sedan tog han fram ett par handklovar och fortsatte: Ska jag sätta på dig de här? Tänker du försöka fly? A Lan sade: Nej… Nej… Då behöver vi inte de här, sade polisen. Det är som det ska vara. Munken kan fly, men templet står kvar. Han satte fast handklovarna i bältet och drog med sig A Lan. När A Lan senare såg tillbaka på allt detta försvann skräcken, och han talade om hur vackert natten hade börjat. Xiao Shis grepp fick hans hjärta att bulta. Och så upphetsad han blev när Xiao Shi tänkte sätta handbojor på honom! Han visste knappt vad han skulle ta sig till.



Medan den unge polisen släpade med sig A Lan genom allén läxade han upp honom. Det intressanta är att Xiao Shi började sin undervisning med att försöka övertala A Lan att inte vara så rädd, och att inte darra så mycket. Han hade begått ett misstag, men det var inget stort misstag. ”Du har ju varken rånat en bank eller hoppat på någon och försökt våldta honom.” Därför ville Xiao Shi inte ställa till med alltför stort besvär för A Lan. Vi vet att han grep A Lan för sitt eget nöjes skull (vi återkommer till det litet senare) och det skulle ju inte vara särskilt kul om A Lan förvandlades till en darrande liten klump av rädsla.
Långt senare, när A Lan såg tillbaka på den natten, tänkte han att Xiao Shi hade hållit honom i handen ungefär som när en vuxen släpar med sig en busig pojke. Det vill säga, den förste hade gått rakt fram och den andre litet sidledes. Fast han föreställde sig hellre att de hade liknat en stilig ung man som släpar med sig sin stygga flickvän. Det berodde förstås på hans läggning.



Xiao Shi beordrade A Lan att huka sig ner vid väggen. På hans vänstra sida hukade en konstprofessor och på hans högra en byggarbetare. De var sammanlagt tre stycken. Professorn till vänster hade dålig andedräkt och byggarbetaren var svettig och stank, så det luktade inte mycket bättre än inne på en offentlig toalett. Regeln här var att man måste sitta på huk så lågt ner som möjligt, det vill säga att huka sig som om man satt och sket, med händerna på knäna och huvudet hängande. A Lan tyckte att det var en väldigt oelegant ställning och försökte hela tiden flytta tyngdpunkten – det vill säga rumpan – uppåt, så att den vilade mot vaderna, men polisen skrek åt honom att sluta. Meningen var att de skulle sitta så för att tänka över sina fel, men normala människor tänkte bara på att skita när de satt i den ställningen.



Ur ett heterosexuellt perspektiv – särskilt ur polisernas – var bögarna som greps ungefär som apor i bur. Xiao Shi betraktade A Lan på samma sätt. När det blev mörkt lagade den unge polisen en skål snabbnudlar till sig själv medan A Lan satte sig på golvet. Utan att se på honom sade polisen: Jag har inte gett dig lov att sitta. A Lan satte sig på huk igen. Efter en stund lutade han sig framåt för att resa sig. Den unge polisen sade: Jag har inte gett dig lov att stå upp heller. A Lan satte sig ner i skitställning. Sedan sa Xiao Shi, med samma tonfall som en dagisfröken: Du ska göra som jag säger. Den unge polisen åt upp sina nudlar, gjorde sig en kopp te, sträckte ordentligt på sig och kastade sedan en blick på A Lan. Du kan resa dig nu, sade han. Så A Lan reste sig och masserade knäna. Sedan satte sig den unge polisen bakom skrivbordet, lutade sig bakåt, särade avslappnat på benen och sade: Kom hit. När A Lan tog ett par steg närmare sade han: Ta med dig en stol. A Lan tog en stol, gick ut till mitten av rummet, ställde ner stolen där och satte sig på den. De två såg på varandra. Det var så den långa natten började.



A Lan sade att när han först besökte parken hade han alltid tyckt sig känna närvaron av många högväxta, slanka damer som promenerade runt i skenet från de färgglada lamporna, klädda i fotsida, svarta aftonklänningar. Han kände att han borde vara en av dem. Vid midnatt började han längta efter kroppskontakt, som om han måste få röra vid någon omedelbart om det inte skulle vara försent. Natten föll och de färgglada lamporna tändes, och det fick honom att känna sig ivrig, angelägen om att älskas av andra. Xiao Shi rynkade ögonbrynen och sade: Varför pratar du så mycket skit? Berätta något om dig själv. Då log A Lan, eftersom det i själva verket måste vara en begäran om att han skulle bekänna sin kärlek. Om man inte hade någon orsak att älska måste kärleken bestraffas; i annat fall kunde den förlåtas. Det var polisstationens logik. Men parken var annorlunda. Kärleken där kunde inte rättfärdigas, men alltid förlåtas, och därför kunde den inte kallas kärlek. Det var därför A Lan var så uppgiven. Han började berätta om allt det där: om hur han brukade följa efter någon in i parken och hur de efter en lång stund brukade gå in på någon byggarbetsplats eller åka längst upp i någon skyskrapa för att älska, eller runka av varandra under vattnet i badhuset. Han sade att han egentligen inte gillade den sortens saker, för när folk gjorde sådant förvandlade de sig själva till kranar som det rann sperma ur. Men Xiao Shi trodde att A Lan gillade det. Varför skulle han annars berätta om det? Som polis tyckte han sig veta att folk sällan berättar något frivilligt, så om de gör det måste det finnas någon särskild orsak. Till sist sade han strängt: Skärp dig, för helvete! Och sedan frågade han: Tror du att jag också är en kran? A Lan undvek frågan genom att säga: Kärlek borde bestraffas. Utan straff är det ingen kärlek.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar