Det har redan gått ett par månader sedan jag läste ut Wu Ming-yis (吳明益) 《複眼人》,
Mannen med fasettögon, och jag har hela tiden tänkt att jag borde skriva något om den, men det är inte lätt. Nu har ju den här taiwanesiska romanen redan kommit ut på engelska och uppmärksammats med långa och entusiastiska
recensioner av bland annat Tash Aw och lyriska kommentarer av till exempel Ursula le Guin
- "We haven't read anything like this novel. Ever. South America gave us
magical realism - what is Taiwan giving us? A new way of telling our
new reality, beautiful, entertaining, frightening, preposterous, true.
Completely unsentimental but never brutal, Wu Ming-Yi treats human
vulnerability and the world's vulnerability with fearless tenderness" -
så vill ni veta vad den handlar om kanske det är bättre att ni läser någon av de recensionerna istället. Jag tänker nöja mig med att plita ner några korta och inte särskilt djupsinniga reflektioner.
För det första tror jag att man ska läsa romanen med mycket öppet sinne. Det är inte lätt att placera den i ett fack och det är enkelt att ledas på villovägar och bli förvirrad om man försöker göra det (och det är lätt hänt). Å ena sidan liknar den ett slags taiwanesisk
Berättelsen om Pi, med den 15-årige Atile'i som från sin söderhavsö skickas ensam ut på havet i en kanot för att möta döden - eller ett liv bortom den - som så många andra före honom, men istället råkar fastna på den gigantiska avskrädesö som har fått namnet
"Det stora stillahavssopområdet" ("the pacific trash vortex" låter mycket bättre). Å andra sidan kan man se den som en typ av fantasyberättelse, där den mystiske mannen med fasettögonen då och då dyker upp, magiska ting sker i skogarna och naturen är besjälad. Wu Ming-yi har ju också skrivit novellsamlingen
Trollkarlen på gångbron där övernaturliga händelser inträffar i ganska vardagliga situationer och miljöer, så det är litet av en specialitet för honom. Samtidigt ger
Mannen med fasettögon en intressant och mycket realistisk bild av livet för den taiwanesiska urbefolkningen och av miljöproblemen i en snabbväxande ekonomi.
De här olika aspekterna är ganska löst sammanfogade och det är litet svårt att förstå vart författaren är på väg - inte ens när man har läst färdigt boken är man säker på att man riktigt förstod vad de olika delarna egentligen hade med varandra att göra. De hade nästan kunnat vara tre eller åtminstone två helt skilda romaner. Dock är det intressant läsning hela vägen, så det fungerar ändå.
Själv tyckte jag mest om just de delar som handlar om Hafay och Dahu, som tillhör olika etniska grupper av den taiwanesiska urbefolkningen. Krocken mellan den traditionella och den moderna kulturen, där det traditionella drar kortaste strået och urbefolkningen ofta lever under svåra förhållanden, känns obehagligt välbekant. Också sorgen över att se kustlandskapet exploateras och bli fritidsområde för välbärgade stadsbor som inte lever där på riktigt men vars närvaro rubbar den balans som tidigare fanns där är fint skildrad. Jag hade gärna läst mer om just detta - författarinnan Alices sorg och ensamhet kände jag mig inte lika engagerad i.
Hur som helst, en intressant om än litet spretig roman som ger läsaren en hel del att fundera på, fint översatt till engelska av Darryl Sterk och med titeln
The Man with Compound Eyes för den som inte läser kinesiska.
