Intervju med Yu Hua

Upptäckte just att UR har lagt ut en lång och bra intervju med Yu Hua, gjord av YuSie Rundkvist Chou. Vill ni se mer av tv-serien Kina om Kina kan ni klicka här!

Löftesfågeln

Var hittar man minnen som gått förlorade på havets botten? Lägg örat till en snäcka och lyssna till det tysta bruset. Därinne döljs minnen som kanske tillhör dig.

När Xiaoxing är nio år gammal tar hans adoptivmor Chunchi för första gången med honom på en utflykt till marknaden. Det är mitt i vintern, snön faller och Xiaoxing får en lykta och litet godis. Han är överlycklig. Men plötsligt är Chunchi försvunnen och trots att Xiaoxing väntar mycket länge, till sent på kvällen, kommer hon inte tillbaka. På något sätt lyckas han i alla fall ta sig hela den långa vägen hem i snön. Chunchi verkar varken särskilt glad eller särskilt ledsen över att han är hemma igen.

Förhållandet mellan Xiaoxing och hans adoptivmor är underligt förvridet och det beror inte på honom. Chunchi är blind och tillbringar en stor del av sitt liv på havet där hon tjänar sitt uppehälle på att sjunga på fartyg men också samlar in snäckor som hon tar med sig hem till huset där Xiaoxing väntar. Snäckorna överlämnar hon till en eunuck, mäster Zhong, som rengör och polerar dem innan han återlämnar dem till henne. Där sitter hon sedan på sitt rum och smeker snäckskalen dag och natt i totalt mörker, instängd i sin egen värld dit ingen annan har tillträde.

Och Xiaoxing grubblar på vem hon egentligen är, hur hon förlorade synen och fingernaglarna och vad snäckorna har för betydelse.

Följ spiraltrappan hela vägen ner. Detta begravda kungarike är inte helvetet. Fortsätt tills vindbruset fyller dina öron, tills dammet förblindar dig och törnen stinger dina fötter. Först då ska minnesväktaren träda fram ur dunklet.

Chunchi är besatt av minnen. I sin ungdom förlorade hon allt i den stora tsunamin och spolades upp på kusten i Malaysia eller Indonesien utan minsta minne av sitt tidigare liv. Och när hon återsåg sin älskare Kamel vägrade han att stanna hos henne förrän hon återfunnit dem. Chunchi låter fingertopparna glida över snäckskalens räfflor och de dolda minnena uppenbarar sig inom henne. Men hur hon än letar hittar hon inte den rätta snäckan, den som ska berätta vad som hände innan flodvågen vällde in. Hon förstör sina ögon och river ut naglarna för att kunna koncentrera sig och bättre känna fördjupningarna i skalen. Inget annat betyder något för henne.

Första delen av Zhang Yuerans 张悦然 roman Löftesfågeln 《誓鸟》är mycket vacker. Språket är poetiskt, berättelsen som en saga. Här finns många outtalade hemligheter, mycket som eggar fantasin.

De säger att minnen söker människors närhet. De lever som parasiter på våra kroppar; varje hågkomst eller gravbesök ger dem näring. Om de har oturen att skiljas från sina värdar torkar de sakta ut och förvandlas till ett torrt damm som skingras i luften. De som har tur hamnar i havet och söker skydd i snäckskal. Där lever de, fuktiga och blanka men fyllda av ångest över att vara isolerade i de mörka skalen och inte veta när de ska få se solens ljus igen och njuta av människors närhet.

När den bräckliga kvinnans mjuka fingrar väckte snäckornas minnen ur deras dvala drogs de till hennes värme och intog hennes kropp. Varma som eldar, som glödande facklor, dansade de runt henne likt demoner. De hypnotiserande flammorna förtrollade henne. Hon var villig att offra synen för att visa sin trofasthet mot dem.

Nu sitter jag här bland Chunchis minnen och väntar på att det förgångna ska välla upp och dränka mig. De är snabbare än en bisvärm, hetare än lava, upphetsade av närvaron av en ny, fysisk kropp. Ett efter ett stoppar jag dem i mina ärmar. De suger sig fast vid mig som blodiglar. Jag väntar stilla. När deras blod har blandats med mitt är de mina. Jag känner ingen rädsla, bara glädje.

Tyvärr går romanen snart in i en brant nerförsbacke. Så fort författaren lämnar Xiaoxings sinne och börjar berätta om Chunchis liv förlorar hela historien sin magi och urartar till en blott allt för vanlig kinesisk kärleksroman där människor blir galna av kärlek och går igenom oerhörda plågor till synes utan rim och reson. Och visst kunde det ha fungerat om det bara hade gällt en av personerna i berättelsen, men när fler och fler involveras och alla är lika störda och vansinniga blir det bara pannkaka av det hela.

Chunchi är besatt av Kamel, som påstår sig ha varit hennes trolovade före tsunamin och som hon visserligen inte kan komma ihåg men ändå till vilket pris som helst vill vara tillsammans med. Hon har i sin tur en beundrare i Zongzong, en flicka som visar sig vara dotter till en mördad europeisk missionär. I samband med mordet blev Zongzong våldtagen vilket självklart leder till att hon blir galen. Hon har i sin tur sin egen beundrare, den unge eunucken mäster Zhong. Ja, och sedan finns där förstås en annan europeisk präst som vill döpa Zongzong och gifta bort henne med sin son. Zongzong har därtill ihop det med Kamel (för att göra Chunchi svartsjuk). Det hela blir kort sagt en enda röra och det är oerhört synd, för hade Zhang Yueran hållit fast vid den enkla sagotonen i romanens första del och inte krånglat till historien så mycket kunde det här ha blivit en alldeles underbar bok.

Jag har länge haft problem med kinesiska författares Unge Werther-liknande sätt att beskriva kärlek som en plåga. Nej, alla människor går inte ner i vikt och blir bleka och glåmiga när de blir förälskade. Faktiskt skulle jag nästan våga påstå att majoriteten tvärtom blir på bra humör. Och de blir för det mesta inte heller galna och gör fullkomligt irrationella saker som att sticka ut sina ögon eller kasta sig ut från balkonger och ta livet av sig. Det är inte romantiskt, särskilt inte när man läser det för hundrade gången. Dessutom skulle jag också önska att kineser som vill ta med utländska präster i sina verk (något som tycks vara ganska populärt) skulle göra sig omaket att bestämma sig för vilken kyrka de tillhör och ta reda på litet om den. Annars blir det lätt ett mischmasch av klichéer som varken är katolska eller protestantiska. Men å andra sidan är det väl ungefär så det känns för kineser att läsa västerländska romaner som utspelar sig i Kina ...

Zhang Yueran är en ganska ung och rätt uppburen författare med stor läsekrets. Det här är det första jag har läst av henne och man kan väl säga att det både gav mersmak och var litet avskräckande. En av hennes noveller, i en helt annan stil än Löftesfågeln, finns faktiskt översatt till engelska i senaste numret av nättidskriften Asymptote. "Dirty Rain" heter den och ni kan läsa den här.

Löftesfågeln har översatts till engelska, men är utgiven i Singapore och kan förmodligen vara litet svår att få tag på här.

Nya omslag

Så här blir de, omslagen till nyutgåvorna av Mo Yans tre romaner på svenska. Formgivare är Sara R. Acedo. Exakt när de finns i handeln vet jag inte, men det dröjer nog någon vecka än.

Tipslistor

Igår publicerade Wall Street Journal en lista på fem kinesiska böcker man måste läsa. En bra lista, måste jag säga eftersom jag själv har översatt fyra av de utvalda böckerna till svenska, men med en stor och uppenbar lucka - inte en enda kvinnlig författare fanns med. Finns det verkligen ingen kvinna som kunde ha kvalat in?

För att skapa litet balans ska ni få ytterligare några boktips av mig och den här gången gäller det enbart böcker skrivna av kvinnor. Eftersom den första listan riktade sig till personer som inte kan kinesiska och måste läsa i översättning så gör även den här listan det och det begränsar förstås urvalet. Men ändå: de här fem böckerna är värda att läsas av olika anledningar - de skiljer sig åt ganska rejält vad gäller innehåll och stil. Vänligen observera att jag radar upp dem i bokstavsordning, inte efter vilken som är "bäst".

Can Xue 残雪
Genombrottet 《五香街》
(Lethe Förlag, 2012)

Can Xue är en riktigt tungviktare i den kinesiska litteraturen, mycket speciell och inte särskilt lättläst men alltid tankeväckande. Att hon nu äntligen utkommer i svensk översättning är mycket glädjande. Så här skriver förlaget: "I sin stora roman Genombrottet undersöker kinesiska Can Xue de sociala strukturerna som konstruerar förhållandet mellan könen, på samma gång som hon behandlar kulturrevolutionen och kinesisk mentalitet, hur det sociala umgänget fungerar [...] Boken utforskar det kollektiva medvetandet hos vanliga människor på en liten gata i en fiktiv kinesisk stad, och penetrerar vår tids djupaste existentiella ångest, där identitetens oundvikliga förgänglighet kämpar med berättandet, inom vilket identiteten måste skapa sig själv." Som jag förstår det gick manus till tryck häromdagen och eftersom jag inte vet vem översättaren är eller har sett översättningen har jag ingen aning om ifall den är fruktansvärd eller alldeles underbar, men eftersom jag är optimist hoppas jag på det senare. Mer om boken och författaren här, på förlagets webbplats.

Chen Ran 陈染
Privatliv 《私人生活》
(Tranan, 2012. Översättning: Anna G Chen)

Roman om en flickas uppväxt i Beijing under 1970- och 1980-talet. Som tyst outsider betraktar Niuniu sina klasskamrater och de vuxna runt omkring henne. Hon lever delvis i en egen fantasivärld och klarar inte att anpassa sig till omgivningens krav på samma sätt som andra. Hon finner kärleken hos sin granne, änkan He, men utsätts också för övergrepp av en lärare. Och när hon äntligen har börjat komma på fötter och skapa ett självständigt liv inträffar en dubbel katastrof som sätter allt i gungning. I Privatliv utforskar Chen Ran kvinnlig sexualitet, patriarkaliska strukturer och psykisk sjukdom och boken var den första roman utgiven i Kina där massakern 1989 spelar en viktig roll i handlingen, även om den inte nämns rakt ut. Läs ett utdrag här.

Chi Zijian 迟子建
Last Quarter of the Moon 《额尔古纳河右岸》
(Harvill Secker, 2013. Översättning: Bruce Humes)

Roman som utspelar sig bland renskötande evenker på gränsen mellan Kina och Ryssland/Sovjet. En gammal kvinna tänker tillbaka på sitt liv som nomad bland skogarna i nordost. Renskötsel, vargjakt, sagoberättande, schamanism, kärlek och ond bråd död blandas i en vacker saga om en kultur som nu håller på att utrotas och som har många likheter med den samiska. Last Quarter of the Moon finns inte på svenska men utkommer snart på engelska. Omslaget här är dock från den italienska utgåvan eftersom det är mycket vackrare. Författarens efterord kan ni läsa här på engelska, i översättning av Bruce Humes.

Hong Ying 虹影
Flodens dotter 《饥饿的女儿》
(Norstedts, 1999. Översättning: Anna G Chen)

Sexan växer upp under kulturrevolutionen som yngsta barnet i en fattig familj. Uppväxten präglas av kärlekslöshet och Sexan anar tidigt att det är något med henne som är annorlunda. Varför beter sig hennes mor så konstigt mot just henne? Vem är mannen som har spionerat på henne så länge? Året när hon fyller arton blir en vändpunkt och Sexan får äntligen svaren på sina frågor. En spännande och gripande självbiografisk roman som förmodligen är det bästa Hong Ying har skrivit och som till skillnad från många andra kulturrevolutionära kvinnobiografier utspelar sig bland samhällets fattigaste, de som får stå i kö för att kunna gå på det gemensamma utedasset och knappt har råd att sätta barnen i skola.

Wang Anyi 王安忆
Song of Everlasting Sorrow 《长恨歌》
(Columbia University Press, 2008. Översättning: Michael Berry & Susan Chan Egan)

Ingen tipslista som tar upp kvinnliga kinesiska författare kan förbigå Wang Anyi och hennes roman Song of Everlasting Sorrow. På ytan en berättelse om skönhetsdrottningen Wang Qiyao och hennes liv under fyrtio år, från revolutionen fram till 1980-talet, är detta egentligen lika mycket eller mer en roman om staden Shanghai, dess gränder och bakgator och om skvallret och vardagslivet där. Song of Everlasting Sorrow har förstås filmatiserats och går att se på Youtube (litet komiskt dock att skådespelarna talar kantonesiska och inte shanghaihua).


Jaha, det var fem böcker det. Men på den första listan fanns också en poet, Bei Dao. Här blir den ännu tydligare att könsbalansen inte är riktigt som den ska, för hur många kvinnliga kinesiska poeter har fått egna diktsamlingar utgivna på svenska eller engelska? Jag kan inte komma på någon (fast jag misstänker att det måste finnas). Hur som helst får ni därför ett extra boktips i form av en antologi: Twentieth Century Chinese Women's Poetry, översatt och redigerad av Julia C Lin (ME Sharpe, 2009).

Grattis, Mo Yan!

Farmor rev loss draperiet och stoppade det längst in i ena hörnet av bärstolen. Medan hon andades frihetens luft studerade hon Yu Zhan'aos breda axlar och smala midja. Han gick så nära bärstolen att hon kunde ha vidrört det bleka, grova skinnet på hans huvud med sin fot.

Vinden ökade i styrka och säden trängdes i fältet och böljade framåt i vågor; den böjde sig ner och vidrörde vägen med sina huvuden i en respektfull bugning för min farmor. Bärarna rusade nerför vägen i sporrsträck men bärstolen var lika underligt stadig som en liten båt som snabbt glider över vågtopparna. Grodor och paddor kväkte upphetsat och välkomnade det anstormande sommarregnet. Den låga himlaridån betraktade allvarligt sorghumens silvergrå ansikten medan blodröda blixtar en efter en splittrades ovanför fältet med ett öronbedövande brak. Farmor stirrade upphetsad och orädd på de gröna vågor som den svarta vinden piskade upp; åskans muller rullade fram som dånet från en kvarn och vinden kastade sig hit och dit och fick säden att svaja häftigt åt alla håll tills fältet var ett enda kaos. De första hårda regndropparna fick sorghumen att skälva och ogräset att darra av skräck, fick dammet på vägen att klumpa ihop sig och sedan upplösas, smattrade mot bärstolens tak och mot farmors broderade skor, slog mot Yu Zhan'aos huvud och studsade in mot farmors ansikte.

Yu Zhan'ao och de andra sprang som skräckslagna kaniner men kunde ändå inte undkomma förmiddagens oväder. Regnet slog ner i den oändliga sorghumen och rumlade om i fältet medan grodorna som tagit skydd under sorghumstjälkarna kväkande skakade de snövita bälgarna under sina hakor och rävarna som hukade i sina mörka hålor betraktade de fina vattendroppar som stänkte ner från säden. Vägen blev snabbt outhärdligt lerig och ogräset böjdes till marken - endast blåklinten höjde vaket sitt genomvåta huvud. Bärarnas svarta, vida byxor kletade fast vid kroppen och männen blev alla smala och smidiga. Yu Zhan'aos huvud sköljdes glänsande vitt av regnet och blev till en lysande måne i farmors ögon. Regnet blötte ner också hennes kläder. Hon kunde ha hängt tillbaka draperiet och stängt regnet ute, men det gjorde hon inte. Hon ville inte göra det, ty genom bärstolens breda dörröppning såg hon den kaotiskt vida, vackra och storslagna världen.

Ur Mo Yans Det röda fältet (Tranan, 1997)

Atlas: The Archaeology of an Imaginary City

Ganska förkyld och oförmögen att formulera vad jag känner inför denna bok kan jag bara säga: "Läs den! I alla fall första fjärdedelen." Vilken bok? Jo, Dung Kai-cheungs 董啟章 Atlas: The Archaeology of an Imaginary City 《地圖集》. Själv har jag än så länge bara haft möjlighet att läsa den i engelsk översättning av Bonnie McDougal och Anders Hansson, men det är å andra sidan en mycket bra översättning som var intressant att ta del av.

Dung Kai-cheung lever och arbetar i Hongkong, vilket förmodligen är anledningen till att jag aldrig hade hört talas om honom innan jag hittade den här boken. Mina kunskaper i Hongkong-litteratur är sorgligt begränsade och Dung har en diger verkslista i bagaget så jag får väl skämmas litet. Atlas ingår i en serie han skrev i slutet av 1990-talet - de andra delarna heter (på svenska) Katalog 《夢華錄》, Samlingar 《博物志》 och Städer 《繁勝錄》 (då utgår jag ifrån de engelska namn han själv har gett dem; skulle man översätta titlarna direkt blir de litet annorlunda och det är ju förstås något som i sig är värt att analysera, men ... nej, inte idag).

Atlas är en samling texter av en fiktiv kartograf som dels filosoferar över kartans natur, dels studerar historiska kartor och dokument som rör staden Victoria, belägen på en liten ö strax söder om Kina. Boken är indelad i fyra delar - Theory, The City, Streets och Signs - som innehåller korta essäer som rör just dessa ämnen. Teoridelen är förstås mer generell och handlar om kartor i allmänhet, om deras natur, om kartans förmåga att påverka sin omvärld och så vidare, medan de övriga tre delarna mer specifikt behandlar staden Victoria och återger anekdoter kring dess framväxt och kring olika områdes- och gatunamn. De till synes oskyldiga eller meningslösa små historierna kan ses som ett inlägg i en diskussion om Hongkongs koloniala förflutna, där Dung hela tiden vänder på perspektivet och byter ut officiella namn och förklaringar mot lokala varianter som ofta har en rakt motsatt eller radikalt annorlunda betydelse.

Innan jag började läsa Atlas trodde jag att jag skulle tycka mer om de senare tre delarna, men det visade sig vara precis tvärtom - jag hade svårare att ta till mig historierna och anekdoterna men tyckte väldigt mycket om den första delen om kartteori som egentligen är mycket mer abstrakt. Kapitelrubrikerna ger en antydan om att texten både är allvarlig och lekfull på samma gång: "Counterplace", "Commonplace", "Misplace", "Displace", "Antiplace", "Nonplace", "Extraterritoreality", "Boundary", "Utopia", "Supertopia", "Subtopia", "Transtopia", "Multitopia", "Unitopia" och "Omnitopia". Dung har också skapat en helt ny gren av kartografisk forskning, en sektliknande gruppering

who believe in maps as the only reality, outside of which nothing exists. For them, everything on maps essentially acquires a kind of extraterritoreality. Through this interpretation, they challenge the power of territorialization, for in the irrevocable passage of time, maps are no longer tools of defining, depicting, and constructing territories, rather they have taken the place of territories themselves, in a mockery of the futility of the exertion of power. 

För den här gruppen kartografer (de "kartocentriska" eller "utopiska") är kartan något mer än ett papper. Även den okände berättaren ser kartan som ett sätt att nå bortom den vanliga verkligheten.

Only on a map can we find a land that has never been trodden and never will be. For a map reader with an adventourous spirit, reading a map amounts to the art of navigation. Amid thunder and lightning, surging waves and torrential downpours, and tempests that disturb magnetic fields and distort compasses, the map reader dreams of a brave new world a thousand leagues in the depts of the sea.
...
I have been searching for the entrance to the land of nonbeing in old maps endowed with ancient charm and wisdom. If maps can harbor secrets, I'd imagined that they would have to be excavated from fragmented, moth-eaten documents rather than from so-called scientifically rendererd modern charts. 

Jag antar att anledningen till att jag känner starkare för teoridelen är att den är mer allmängiltig, medan de delar som handlar om Victoria kanske kräver mer kännedom om Hongkong för att riktigt beröra. Med det menar jag inte att de delarna skulle vara dåliga, bara att den första delen var sådan att jag hela tiden var tvungen att lägga ifrån mig boken och fundera litet innan jag läste en kort bit till och sedan funderade litet och ... Ja, den väckte tankar och känslor på ett annat sätt än fortsättningen. Ett fynd och en spark i baken till mig att läsa mer från och om Hongkong.

Bonnie McDougall har skrivit ett långt och intressant förord till boken där hon inte bara presenterar författaren utan också diskuterar bokens mot Hongkongs koloniala bakgrund. En intervju med författaren om just Atlas hittar man här.

Privatdetektiven

Låt oss börja med handlingen (men bara för att få den ur vägen, för det är inte den som är det intressanta med den här boken): Wu Cheng är dramatiker och före detta professor vid ett universitet i Taipei. Efter många år av psykiska problem, en skilsmässa och ett allt värre supande som nådde sin kulmen under en dramatisk kväll på en restaurang med det poetiska namnet Sköldpaddsbergets ö har han sagt upp sig från sin tjänst och bestämt sig för att aldrig arbeta med teater igen. Han har lämnat allt det där bakom sig och tänker börja ett nytt liv. Han ska bli privatdetektiv, ett yrke han känner sig särskilt lämpad för eftersom hans neurotiska läggning och öga för detaljer hjälper honom att se sådant som andra missar och dra slutsatser av det.

Wu Cheng flyttar in i en liten lägenhet i en gränd vid Den vilande drakens gata, ganska nära en begravningsplats, ett område han själv kallar ”Den döda zonen”. Han skaffar visitkort och en skylt att hänga på dörren så att nya klienter ska hitta honom. Så småningom får han ett första fall att utreda: något som först verkar vara en otrohetsaffär men visar sig vara ett utpressningsfall och som i sin tur leder till att Wu Cheng också avslöjar en våldtäktsman. Trots att han har bestämt sig för att leva som eremit och ha så litet som möjligt med omvärlden att göra får han ganska snart ett antal vänner i området – en bilmekaniker som vill att han ska undervisa barnen i engelska, en ung polis samt en litet galen taxichaufför som mer än gärna hjälper Wu Cheng att förfölja misstänkta samtidigt som han svartsjukt våndas över att inte ständigt kunna övervaka sin unga vackra fru. Ja, Wu Cheng blir till och med litet förälskad i sin första klient och till hans förvåning besvarar hon hans känslor. Allt verkar gå ganska bra.

Men – för naturligtvis finns det ett ”men” – underliga saker händer i omgivningen. Två äldre personer blir mördade. Det verkar inte finnas något samband mellan morden, som sker på olika platser och under olika förhållanden, och de uppmärksammas inte särskilt stort av medierna. Så sker ett tredje mord och allt förändras, för den här gången finns bevis och vittnen som alla pekar mot – Wu Cheng. Och som i så många traditionella deckare och thrillers måste nu Wu Cheng bevisa sin oskuld samtidigt som polisen försöker sätta dit honom och mördaren fortsätter att slakta taipeibor i den döda zonen enligt sin mycket konstfärdigt uttänkta plan.



Jag är säker på att man kan läsa Chi Wei-jans 紀蔚然 Privatdetektiven 《私家偵探》 som en vanlig deckare, för att man är intresserad av själva mordgåtan och av hur Wu Cheng ska klara sig ur knipan. Men jag skulle inte rekommendera det. Inte för att det är något större fel på handlingen – den är inte sämre än många andra böcker i samma genre – utan för att det inte är det som gör Privatdetektiven speciell. Nej, det som lyfter romanen och får en att läsa vidare är istället Chi Wei-jans lekfullhet, hans humor och de underbara beskrivningarna av staden Taipei och dess innevånare. Det låter kanske litet konstigt att para ihop humor med seriemördare och visst, det finns stunder då man undrar litet hur författaren ska få till det. Vid en viss tidpunkt byter romanen inriktning och blir betydligt mörkare och då tappar den också litet av sin charm, men bara litet.

Den språkliga lekfullheten och humorn möter läsaren redan när hon slår upp innehållsförteckningen som har formgivits så att den liknar ljuskäglan från en ficklampa (ett omistligt attribut för en privatdetektiv). Varje kapitelrubrik är ett tecken längre än den föregående. En detalj, men en detalj som säger något om författaren. Chi Wei-jan är dramatiker (mer om honom senare) och det märks att han är van att skriva dialoger och att lyssna till hur människor faktiskt pratar. I Privatdetektiven skojar han med olika personers sätt att tala och ibland blir det ren parodi. Så finns här till exempel ett stycke som handlar om huvudpersonens besök hos psykologen under sin tid i USA (han lider sedan barndomen av tvångssyndrom och försöker göra något åt det). Psykologen är förstås amerikan och en stor del av hans repliker är ordagrant översatta från engelska, inklusive uttryck som 地域，不！(Hell, no!) eller 我的上帝! (My God!). Det låter ganska fruktansvärt men är rätt kul och jag kan föreställa mig att Chi Wei-ran själv hade mycket roligt när han skrev det. Sedan har vi också kändisadvokaten som Wu Cheng anlitar för att stämma polisen och medierna. Han glider runt i elegant kostym och är ständigt på väg från det ena mötet till det andra och hans språk är späckat med engelska ord och uttryck som han använder för att visa hur modern och internationell han är.

"老實說，當我發現兇手另有其人，我有點disappointed。" 
"你希望我是兇手？"  
"當然。我很忙，只接 high profile case，要是你有重大嫌疑就有好戲可看了。 如果你是O. J.Simpson，我就是你的夢幻律師。" 
"對不起，讓你 disappointed。"我開始學他中英夾雜。 
"No problem，今天早上的記者回我已經爽到了。 "

Men Chi Wei-jans språk handlar inte bara om komiska effekter. Lika gärna uttrycker han sig kort men poetiskt, på det där sättet som man kan göra om man skriver bra och effektiv kinesiska. Alla de viktiga personerna i boken har sin egen distinkta personlighet och de är på något sätt alla ganska charmerande, även när de är osympatiska. Huvudpersonen själv är förstås i viss mån en parodi på problemtyngda detektiver/poliser: Frånskild, alkoholiserad (fast han nu har slutat supa), med tvångssyndrom och en tendens att sjunka ner i depressioner. Taxichauffören Tianlai är kort, hetsig och sjukligt svartsjuk. Bilmekanikern A Xin är en obrottsligt trogen vän som inte alltid handlar så genomtänkt och utan att mena det ställer till med en hel problem för Wu Cheng. Och så har vi Wu Chengs mor – en gammal dam som mest verkar fräsa ilsket åt sin son men förstås innerst inne älskar honom. Men framför allt är det kanske de träffsäkra beskrivningarna av staden Taipei som fastnar. Wu Cheng promenerar en hel del på dagarna i väntan på nya uppdrag. Han noterar det han ser och filosoferar kring det. Det är alltifrån korta reflektioner som:

 I Taipei betyder rött ljus "Var redo att köra så det ryker", grönt ljus betyder "Kör så det ryker" och gult ljus betyder "Idiot, varför körde du inte?

 eller

På Taiwan har den amerikanska snabbmatskulturen förändrats i grunden. För en amerikan är snabbmat något man stoppar i sig när man är på språng någonstans och ett snabbmatsställe har inget med vila, långa konversationer eller djupa tankar att göra. På Taiwan är det en plats där man dröjer sig kvar, läser böcker eller tidningar, tar en tupplur, filosoferar, dejtar eller dagdrömmer: där finns killar som raggar tjejer, tjejer som håller män sällskap för pengar och folk som kidnappar barn. 

till långa beskrivningar av olika stadsdelar och deras karaktär. Jag gissar att alla som har tillbringat någon längre tid i Taipei kan känna igen sig i Chi Wei-jans funderingar. Trots detta är Privatdetektiven inte särskilt svår att ta till sig för den som aldrig varit på Taiwan och den innehåller också en hel del referenser till västerländsk filosofi och amerikansk populärkultur, som Saw-filmerna.

Författaren, Chi Wei-jan, är en känd dramatiker och professor i teatervetenskap (ja, man anar att han har lånat vissa drag till sin huvudperson). Han är en av få dramatiker som skriver om samtida ämnen både på mandarin/guoyu och taiwanesiska. Privatdetektiven är hans första roman och den har slagit stort i Taiwan, vunnit priser och blivit en försäljningssuccé. Vill du läsa mer om författaren så finns här en intervju med honom i Taipei Times (på engelska) och en lång artikel om romanen i China Times (på kinesiska). Om du kan kinesiska så kan du också titta på denna långa tv-intervju med Chi Wei-jan om Privatdetektiven där han bland annat berättar varför han valde att göra romandebut med just en deckare.