Privatdetektiven

Låt oss börja med handlingen (men bara för att få den ur vägen, för det är inte den som är det intressanta med den här boken): Wu Cheng är dramatiker och före detta professor vid ett universitet i Taipei. Efter många år av psykiska problem, en skilsmässa och ett allt värre supande som nådde sin kulmen under en dramatisk kväll på en restaurang med det poetiska namnet Sköldpaddsbergets ö har han sagt upp sig från sin tjänst och bestämt sig för att aldrig arbeta med teater igen. Han har lämnat allt det där bakom sig och tänker börja ett nytt liv. Han ska bli privatdetektiv, ett yrke han känner sig särskilt lämpad för eftersom hans neurotiska läggning och öga för detaljer hjälper honom att se sådant som andra missar och dra slutsatser av det.

Wu Cheng flyttar in i en liten lägenhet i en gränd vid Den vilande drakens gata, ganska nära en begravningsplats, ett område han själv kallar ”Den döda zonen”. Han skaffar visitkort och en skylt att hänga på dörren så att nya klienter ska hitta honom. Så småningom får han ett första fall att utreda: något som först verkar vara en otrohetsaffär men visar sig vara ett utpressningsfall och som i sin tur leder till att Wu Cheng också avslöjar en våldtäktsman. Trots att han har bestämt sig för att leva som eremit och ha så litet som möjligt med omvärlden att göra får han ganska snart ett antal vänner i området – en bilmekaniker som vill att han ska undervisa barnen i engelska, en ung polis samt en litet galen taxichaufför som mer än gärna hjälper Wu Cheng att förfölja misstänkta samtidigt som han svartsjukt våndas över att inte ständigt kunna övervaka sin unga vackra fru. Ja, Wu Cheng blir till och med litet förälskad i sin första klient och till hans förvåning besvarar hon hans känslor. Allt verkar gå ganska bra.

Men – för naturligtvis finns det ett ”men” – underliga saker händer i omgivningen. Två äldre personer blir mördade. Det verkar inte finnas något samband mellan morden, som sker på olika platser och under olika förhållanden, och de uppmärksammas inte särskilt stort av medierna. Så sker ett tredje mord och allt förändras, för den här gången finns bevis och vittnen som alla pekar mot – Wu Cheng. Och som i så många traditionella deckare och thrillers måste nu Wu Cheng bevisa sin oskuld samtidigt som polisen försöker sätta dit honom och mördaren fortsätter att slakta taipeibor i den döda zonen enligt sin mycket konstfärdigt uttänkta plan.



Jag är säker på att man kan läsa Chi Wei-jans 紀蔚然 Privatdetektiven 《私家偵探》 som en vanlig deckare, för att man är intresserad av själva mordgåtan och av hur Wu Cheng ska klara sig ur knipan. Men jag skulle inte rekommendera det. Inte för att det är något större fel på handlingen – den är inte sämre än många andra böcker i samma genre – utan för att det inte är det som gör Privatdetektiven speciell. Nej, det som lyfter romanen och får en att läsa vidare är istället Chi Wei-jans lekfullhet, hans humor och de underbara beskrivningarna av staden Taipei och dess innevånare. Det låter kanske litet konstigt att para ihop humor med seriemördare och visst, det finns stunder då man undrar litet hur författaren ska få till det. Vid en viss tidpunkt byter romanen inriktning och blir betydligt mörkare och då tappar den också litet av sin charm, men bara litet.

Den språkliga lekfullheten och humorn möter läsaren redan när hon slår upp innehållsförteckningen som har formgivits så att den liknar ljuskäglan från en ficklampa (ett omistligt attribut för en privatdetektiv). Varje kapitelrubrik är ett tecken längre än den föregående. En detalj, men en detalj som säger något om författaren. Chi Wei-jan är dramatiker (mer om honom senare) och det märks att han är van att skriva dialoger och att lyssna till hur människor faktiskt pratar. I Privatdetektiven skojar han med olika personers sätt att tala och ibland blir det ren parodi. Så finns här till exempel ett stycke som handlar om huvudpersonens besök hos psykologen under sin tid i USA (han lider sedan barndomen av tvångssyndrom och försöker göra något åt det). Psykologen är förstås amerikan och en stor del av hans repliker är ordagrant översatta från engelska, inklusive uttryck som 地域，不！(Hell, no!) eller 我的上帝! (My God!). Det låter ganska fruktansvärt men är rätt kul och jag kan föreställa mig att Chi Wei-ran själv hade mycket roligt när han skrev det. Sedan har vi också kändisadvokaten som Wu Cheng anlitar för att stämma polisen och medierna. Han glider runt i elegant kostym och är ständigt på väg från det ena mötet till det andra och hans språk är späckat med engelska ord och uttryck som han använder för att visa hur modern och internationell han är.

"老實說，當我發現兇手另有其人，我有點disappointed。" 
"你希望我是兇手？"  
"當然。我很忙，只接 high profile case，要是你有重大嫌疑就有好戲可看了。 如果你是O. J.Simpson，我就是你的夢幻律師。" 
"對不起，讓你 disappointed。"我開始學他中英夾雜。 
"No problem，今天早上的記者回我已經爽到了。 "

Men Chi Wei-jans språk handlar inte bara om komiska effekter. Lika gärna uttrycker han sig kort men poetiskt, på det där sättet som man kan göra om man skriver bra och effektiv kinesiska. Alla de viktiga personerna i boken har sin egen distinkta personlighet och de är på något sätt alla ganska charmerande, även när de är osympatiska. Huvudpersonen själv är förstås i viss mån en parodi på problemtyngda detektiver/poliser: Frånskild, alkoholiserad (fast han nu har slutat supa), med tvångssyndrom och en tendens att sjunka ner i depressioner. Taxichauffören Tianlai är kort, hetsig och sjukligt svartsjuk. Bilmekanikern A Xin är en obrottsligt trogen vän som inte alltid handlar så genomtänkt och utan att mena det ställer till med en hel problem för Wu Cheng. Och så har vi Wu Chengs mor – en gammal dam som mest verkar fräsa ilsket åt sin son men förstås innerst inne älskar honom. Men framför allt är det kanske de träffsäkra beskrivningarna av staden Taipei som fastnar. Wu Cheng promenerar en hel del på dagarna i väntan på nya uppdrag. Han noterar det han ser och filosoferar kring det. Det är alltifrån korta reflektioner som:

 I Taipei betyder rött ljus "Var redo att köra så det ryker", grönt ljus betyder "Kör så det ryker" och gult ljus betyder "Idiot, varför körde du inte?

 eller

På Taiwan har den amerikanska snabbmatskulturen förändrats i grunden. För en amerikan är snabbmat något man stoppar i sig när man är på språng någonstans och ett snabbmatsställe har inget med vila, långa konversationer eller djupa tankar att göra. På Taiwan är det en plats där man dröjer sig kvar, läser böcker eller tidningar, tar en tupplur, filosoferar, dejtar eller dagdrömmer: där finns killar som raggar tjejer, tjejer som håller män sällskap för pengar och folk som kidnappar barn. 

till långa beskrivningar av olika stadsdelar och deras karaktär. Jag gissar att alla som har tillbringat någon längre tid i Taipei kan känna igen sig i Chi Wei-jans funderingar. Trots detta är Privatdetektiven inte särskilt svår att ta till sig för den som aldrig varit på Taiwan och den innehåller också en hel del referenser till västerländsk filosofi och amerikansk populärkultur, som Saw-filmerna.

Författaren, Chi Wei-jan, är en känd dramatiker och professor i teatervetenskap (ja, man anar att han har lånat vissa drag till sin huvudperson). Han är en av få dramatiker som skriver om samtida ämnen både på mandarin/guoyu och taiwanesiska. Privatdetektiven är hans första roman och den har slagit stort i Taiwan, vunnit priser och blivit en försäljningssuccé. Vill du läsa mer om författaren så finns här en intervju med honom i Taipei Times (på engelska) och en lång artikel om romanen i China Times (på kinesiska). Om du kan kinesiska så kan du också titta på denna långa tv-intervju med Chi Wei-jan om Privatdetektiven där han bland annat berättar varför han valde att göra romandebut med just en deckare.

Råttans år - ett utdrag

Jag blev ju väldigt förtjust i Chen Qiufans noveller och har så smått börjat översätta några av dem. Det går litet långsamt eftersom jag har andra åtaganden som jag måste bli klar med först, men här kommer en liten teaser trailer - kanske kan den locka till vidare läsning någon gång i framtiden. Ett par sidor ur berättelsen "Råttans år", om råttor som inte är lika gulliga som de på den här illustrationen och kanske inte lika själlösa som vi tror (du hittar en litet längre beskrivning om du klickar på länken här ovan):

Himlen börjar mörkna igen. Vi har redan irrat runt på det här jävla stället i två dagar utan att få syn på så mycket som en åkersork, men detektorernas lampor lyser röda. Mina strumpor är våta och ligger som disktrasor runt fötterna och det är så obehagligt att jag vill slå någon på käften. Hungern får magen att dra ihop sig i kramp men fötterna rör sig framåt utan att stanna medan löven på träden ger mig svidande örfilar med sina stora handflator.

Jag vill plocka ut biologiboken ur ryggsäcken, lämna tillbaka den till Ärtan och tala om för honom att den för fan har hela 872 sidor. Jag vill lämna tillbaka glasögonen också, fastän de inte är tunga. Inte tunga alls.

Han är död.

Instruktören säger att försäkringsbolaget kommer att betala ut ersättning enligt kontraktet, men han har inte berättat hur mycket det blir.

Jag antar att Ärtans föräldrar vill ha någon minnessak, men hela han var täckt av blod. Om min son dog skulle jag inte vilja ha en blodig t-tröja som minne, så därför tog jag glasögonen ur hans ficka och den tjocka läroboken ur den vattentäta ryggsäcken. Jag tänkte att det skulle få dem att minnas sin son som flitig student, från en helt annan värld än denna.

Det var då jag blötte ner strumporna.

Ärtan hette Meng, Meng Xiang. Smeknamnet fick han för att han var liten och mager som en ärta och för att han helt skamlöst påstod att Gregor Mendel – mannen som gjorde genetiska experiment på ärtor – var hans förfader. Ärtan doktorerade i biologi och han var den ende i truppen som jag kände sedan tidigare.

Om man ska vara ärlig så dog han på grund av sin kärlek till vetenskapen, råttorna hade inte ett skit med saken att göra.

Så här påstår de att det gick till: truppen marscherade längs randen till en övergiven vattenreservoar när Ärtan fick syn på en ovanlig växt som hade trängt upp genom betongen vid sidan om stigen och gav sig av för att plocka ett specimen utan att säga något till de andra. Kanske var det den extrema närsyntheten som gjorde att han trampade fel, kanske var det den 872 sidor tjocka boken som fick honom att tappa balansen – hur som helst, det sista jag såg av honom var att han rullade ner för den drygt hundra meter höga och krökta vallen som en riktig liten ärta och landade med huvudet före bland stenarna och kvistarna nere i den tomma reservoaren där han spetsades på några vassa grenar som gick rakt genom kroppen.

Instruktören beordrade oss att hämta upp liket och lägga det i en säck. Hans läppar rörde sig en aning och jag förstod att han tänkte säga några tröstande ord, men sedan hejdade han sig. Jag hade gärna velat höra de orden.

Han sade: Jävla idiotiska universitetsstudenter som inte ens har lärt sig att hålla sig vid liv.

Väl valda ord.

Någon klappar mig på axeln och jag sänker volymen på musiken. Det är Heipao. Han ler ursäktande och säger att vi måste göra upp eld och laga mat. Hans oväntade vänlighet gör mig litet förskräckt – kanske skäms han för att han stod alldeles bredvid Ärtan men inte hann sträcka ut handen och få tag på honom i tid. Jag stänger av Beatleslåten i mp3-spelaren. Jag är en nostalgisk person, något som inte passar sig här ute.

Senare sitter jag vid elden och torkar strumporna. Maten smakar äckligt, särskilt när den kombineras med lukten av brända strumpor, men den gör mig varm och jag kan äntligen andas ut. Jag började ju för fan lipa.

***

Första gången jag talade med Ärtan var i slutet av förra året, på universitetets mobiliseringsmöte. I aulan hängde en stor röd banderoll med texten: ”Att älska fosterlandet och stötta armén är stort; att döda råttor till skydd för folket är ärofullt”. Universitetets ledare turades om att ta plats på podiet för att tala och det hela avslutades med ett framträdande av danstruppen. 

Jag satt alldeles bredvid Ärtan. Än idag förstår jag inte hur de tänkte när de fördelade sittplatserna: jag tillhörde institutionen för kinesiska, han institutionen för biologi; jag var student på grundnivå, han var doktorand – vi var så olika som man kan vara. Det enda vi hade gemensamt var att ingen av oss hade hittat arbete och båda var tvungna att hålla oss kvar på universitetet i ett år till, kanske längre. Det var vi bägge på det klara med, även om vi inte sade något om det.

Jag hade lyckats förlänga mina studier med ett år genom att avsiktligt missa tentan i klassisk kinesiska. Jag hade ingen lust att söka arbete, hyra bostad, slita och släpa från morgon till kväll och dessutom bli inblandad i en massa intriger på arbetsplatsen. Livet som student var däremot riktigt bra: varje dag kunde jag ladda ner musik och filmer helt gratis, maten i matsalen var billig – man kunde äta sig mätt på tio yuan – och på eftermiddagen kunde man sova så länge man ville och sedan spela litet boll om man hade lust. Överallt fanns det snygga tjejer som också var gratis, fast dem fick man förstås bara titta på. Med tanke på arbetslöshetssiffrorna och på min kompetens var det i ärlighetens namn ett medvetet val, även om jag inte kunde säga det till mina föräldrar.

När det gällde Ärtan hade Västalliansens handelskrig inneburit att han flera gånger hade fått avslag på sina visumansökningar.  En biologistuderande som inte kan resa utomlands blir tvungen att stanna kvar ruttna här hemma, även om han är den typen som läser tills huvudet nästan ramlar av.

Jag hade inte planerat att gå med i någon råttdödarpatrull . ”Vad fan sätter de inte armén för?” muttrade jag tyst. Till min förvåning sade Ärtan emot: ”Vet du inte hur spänd situationen är vid gränsen? Armén finns där för att slåss med fienden, inte med råttor!”

Det där gick jag igång på och jag fick lust att retas litet med honom. ”Varför kan man inte låta bönderna där borta döda dem?”

”Det vet du väl hur dålig tillgången på mat är just nu. Bönderna ska odla jorden, inte döda råttor!”

”Varför kan man inte använda råttgift då? Det skulle spara både tid och kraft.”

”Det är ju inte vanliga råttor, det är nyråttor. Råttgift biter inte på dem.”

”Då kan man väl använda genetiska vapen och se till att de dör ut på ett par generationer.”

”Vet du hur dyra genetiska vapen är? Dem använder man för att döda fienden, inte för att döda råttor.”

Vid det laget hade jag genomskådat honom. Grabben var som en telefonsvarare, upprepade samma sak gång på gång. Ingen match för mig.

”Man har väl inte universitetsstudenter för att döda råttor heller?” drämde jag till med.

Ärtans ansikte stelnade till en knallröd mask och på en lång stund fick han inte ur sig något mer än ett hackigt muttrande i stil med ”när fosterlandet är i fara måste vi alla ställa upp” och liknande urmodiga fraser. Fast han sade faktiskt en del saker som stämde också: ”Råttdödarna får gratis mat och logi och när tjänstgöringen är över ordnar de arbete åt oss”. Det var inte förrän senare jag riktigt förstod vad det innebar. Jag hade inte anat att universitetet skulle organisera det hela så elegant; det fanns ingen hållbar anledning för oss att inte ställa upp.

Men just då fångades hela min uppmärksamhet av det som pågick uppe på podiet. Universitetets danstrupp hade äntrat scenen med sina långa ben och vackra ansikten och bland dem fanns min klasskamrat Li Xiaoxia.

***

Truppen får några dagars permission i en stad. För att undvika att soldaterna deserterar skickas vi till en plats långt bort från vår hembygd, till ett ställe där vi inte har några släktingar och inte ens förstår språket. Det är i sådana lägen som fördelarna med rikskinesiska visar sig, men i de mer avlägsna byarna är teckenspråket ändå vårt förstahandsval.

Jag skickar Ärtans kvarlåtenskap till hans familj. Portot för biologiboken kostar en smärre förmögenhet. Egentligen har jag tänkt bifoga ett tröstande brev där jag uttrycker mina känslor, men när jag fattar jag pennan kan jag inte komma på något att säga så det slutar med att jag bara plitar ner ett enkelt ”beklagar sorgen”. Vykortet till Li Xiaoxia är däremot fullklottrat med skrivtecken. Det är det tjugotredje brevet jag skickar henne.

Jag hittar ett ställe där jag kan ladda mp3-spelaren och mobilen och passar på att skicka ett sms till familjen och meddela att allt är bra. När vi är ute med truppen finns det för det mesta ingen mottagning – tro aldrig på de där jävla annonserna som lovar ”perfekt täckning överallt”. Det värsta är att man aldrig vet när man ska få möjlighet att ladda mobilen eller fylla på abonnemanget igen, så man måste hela tiden se till att inte slösa batteri och pengar.
 

Kinesisk litteratur i väst

Nu är det ungefär en vecka sedan jag kom hem från översättarkonferensen 第二次汉学家文学翻译国际研讨会 i Peking och egentligen borde jag väl på något sätt sammanfatta mina tankar, men det har jag inte hunnit med än så det får bli någon annan gång.

Det var i alla fall mycket intressant att träffa kollegor som har ungefär samma problem och glädjeämnen som jag själv och det märktes på föredragen att till exempel vi européer har mycket gemensamt. Själv talade jag litet kort om processen från det att en bok ges ut på kinesiska i Kina till dess att den kommer ut i svensk översättning. Det är ju också en sådan sak som jag skulle kunna skriva om på den här bloggen, men så fick jag syn på Bertrand Mialarets artikel om samtida kinesisk litteratur och dess mottagande i väst, och då kände jag att det var lika bra att bara lägga upp en länk till den istället. Det är en bra artikel så läs den gärna! Varannan sida är på kinesiska så dem kan man hoppa över om man hellre läser den på engelska ...

En sak som jag tar med mig från konferensen är också att det finns något värre än att sitta och lyssna på föredrag på stapplig engelska, nämligen att sitta och lyssna på föredrag på hackig kinesiska. 天不怕,地不怕,只怕外国人说普通话。

Men bäst var nog ändå att jag träffade den otroligt charmerande Yan Lianke, som jag bara har mött en gång tidigare, i Stockholm. Han var förstås inte inbjuden till konferensen, som arrangerades av det kinesiska författarförbundet, men kom till hotellet för en liten pratstund helt privat med sina översättare. Vilket snart inkluderar även mig, för medan jag befann mig i Peking fick jag också beskedet att Atlantis ska ge ut Yans 《丁庄梦》. En riktigt bra nyhet!

Koreasommar: Kim Young-ha

Kim Young-ha har under senare år har lyfts fram av koreanska litteraturkännare som exempel på en ung, intressant författare med potential att slå internationellt. Han finns översatt till engelska, franska och en drös andra språk, och sedan i våras finns han också på svenska med novellsamlingen Hur gick det för mannen som satt fast i hissen? som är översatt av Jonas Thelander och utgiven på bokförlaget Tranan.

Hur gick det ... är en bok på knappt 250 sidor som innehåller nio noveller ur Kims produktion, men det framgår inte om de är skrivna i ett svep eller vid olika tidpunkter i hans karriär. Själv hade jag läst ett par av hans böcker tidigare och gillat dem, så det var med stort intresse som jag tog mig an den här novellsamlingen.

De nio novellerna i boken är av ganska skiftande karaktär. Det finns ett gemensamt drag hos dem och det är tonfallet och den litet kyliga distansen till läsaren, ett slags hinna som gör det svårt för mig att känna att jag kommer personerna i berättelserna nära. För mig är det här intressant eftersom det är något jag känner igen från kinesisk litteratur i översättning: det är något i originaltexterna som är nästan omöjligt att översätta och det blir lätt ett slags glapp i överföringen som gör texterna kyligare och mindre engagerande än de är i original. Förmodligen beror det på att det finns nyanser i språket som försvinner på vägen och som vi dessutom inte heller förmår uppfatta om de bevaras eftersom vi inte är vana vid dem. Det finns också en speciell asiatisk blandning av humor och allvar som kan vara litet svårt att få grepp om. Har ni sett asiatiska komedier så vet ni vad jag menar: grov buskis, smetig romans och ganska brutala våldsinslag om vartannat på ett sätt som gör att den som är van vid västerländsk film ibland blir helt förvirrad och inte har en aning om vart handlingen är på väg. Är det meningen att det ska vara allvarligt romantiskt nu, tre sekunder efter att de där gubbarna halkade på bananskalet?

Litet av den känslan får jag när jag läser Hur gick det ... Den första novellen är till exempel en kriminalhistoria om en polis som utreder ett mord. Jag får ingen riktig styrsel på berättelsen. Är det kanske en mordgåta? Men det finns inga ledtrådar för mig som läsare att nysta i. Är det en thriller? Nej, den är inte särskilt spännande eller läskig. Är det en psykologisk verklighetsskildring? Men då är den för tam. Jag väntar och väntar på att hitta tråden, men till sist känns det ändå som en historia utan mening och knorr (vilket hemskt ord). Men jag ska inte vara alltför negativ. Det finns noveller i den här samlingen som jag tycker mycket bra om också. Till exempel den intressanta "Åskledare", om en grupp människor som har träffats av blixten och överlevt och nu söker upp åskdrabbade platser för att få uppleva samma sak igen. Eller titelnovellen "Hur gick det för mannen som satt fast i hissen?", en komisk historia om en stackars man som på väg till arbetet får syn på en man som ligger avsvimmad och fastklämd bostadshusets hiss, men på grund av en räcka groteska olyckor och missöden aldrig lyckas kalla på hjälp. "Nödutgång", en novell om en smågangster som drar olycka över sig själv är också bra.

Jag har som sagt också läst två av Kims tidigare verk. Det första är debutromanen I have the right to destroy myself (ja, den heter förstås något annat på koreanska) som kom ut på engelska 2007. Det är en kort roman vars namnlöse berättare har som sysselsättning - eller snarare som artistisk hobby - att driva människor till självmord. Han väljer inte vem som helst, utan personer som vill dö men behöver litet hjälp, åtminstone psykologiskt, för att våga ta steget. Om berättaren tycker att deras fall är intressanta använder han materialet i sitt kundarkiv för att skriva skönlitterära berättelser om dem. Och det är en sådan berättelse som större delen av boken består av - en berättelse om två bröder och två kvinnor och deras förhållande till varandra. Det är några år sedan jag läste I have the right to destroy myself, så detaljerna har börjat blekna bort, men jag minns att jag tyckte att den var mycket välskriven och stämningsfull även om jag irriterade mig på den litet klichéartade framställningen av unga kvinnor som sårbara, psykiskt labila varelser som ger sig hän åt masochistiskt sex och skadar sig själva på olika sätt. Jag har nog läst litet för många sådana berättelser, eller hade gjort det just då. Hur som helst, den var väl värd att läsa.

I somras läste jag också ytterligare en roman av Kim, L'empire des lumières (i engelsk översättning som Your republic is calling you). Det här är en tjock roman om en sydkoreansk affärsman som i själva verket är nordkoreansk spion. I tjugo år har Kim Kiyeong levt ett stilla liv som student och sedermera importör av utländsk film. Han har en fru och en dotter och är en ganska alldaglig och småtråkig person. Han kom till Sydkorea som ung med falsk identitet och har varit "sovande agent" ända sedan dess. Det är faktiskt så länge sedan han överhuvudtaget hade någon kontakt med sina gamla arbetsgivare att han tror att de helt har glömt bort honom. Så en dag dyker ett mejl upp i hans dator och förändrar allt. Det innehåller ett citat ur en dikt av poeten Basho, som i sin tur är kod för den order som innebär att han omedelbart ska återvända hem och avlägga rapport. Plötsligt har Kim bara tjugofyra timmar på sig att bestämma sig för vad han ska göra: stanna i syd eller resa hem till en okänd framtid.

Kim och hans familj har dock fler problem. Hans fru är utled på äktenskapet. Hon har aldrig lyckats komma sin man inpå livet och söker nu bekräftelse hos andra. En ung älskare och hans vän drar med henne i en trekant på ett sjabbigt sexhotell just denna kväll när Kim våndas över sitt beslut. Deras dotter har sina egna tonårsbekymmer och är på väg att förälska sig i en skolkamrat som tycks ha ganska grava psykiska besvär, något hon inte riktigt verkar förstå. Hela familjen befinner sig dessutom under övervakning av mystiska män, men som läsare dröjer det ett tag innan man förstår vilka det är som spionerar på dem.

Det här var en roman i min smak. Litet tjock och stundtals överdrivet detaljerad, men spännande och intressant hela vägen: Kim Kiyeongs bakgrund, familjehistoria och utbildning finns där, tillsammans med berättelser från den sydkoreanska studentrörelsen som han skickades för att infiltrera; hustruns uppväxt och krossade drömmar, hennes desperation och självförakt; de andra agenterna som lever i skräck för att bli hemkallade eller redan har gått över till den andra sidan. Jag hoppas att också L'empire des lumières kan komma i svensk översättning någon gång i framtiden.

Koreasommar: Ta hand om min mor

Det känns som om det kommer att bli en Koreasommar i år och det kan ju vara trevligt med litet omväxling till allt kinesiskt. Jag börjar litet lugnt med en roman som jag läste redan i vintras, när den kom på engelska, men som nu getts ut av Nordstedt i svensk översättning av Molle Kanmert Sjölander: Ta hand om min mor av Shin Kyung-Sook.

Ta hand om min mor inleds med att huvudpersonen, 69-åriga So-Nyo, försvinner på en järnvägsstation i Seoul. Hon och hennes man har kommit till huvudstaden för att hälsa på sina barn och för en gångs skull är det ingen som möter dem - de har tänkt klara sig själva. Men i vimlet bland människorna kommer de ifrån varandra. Fadern och barnen letar. De sätter upp anslag och utfäster belöningar till den som kan komma med information som gör att de hittar modern. Men inget hjälper - hon är och förblir borta. Personer de möter pratar om en äldre kvinna i trasiga plastsandaler och med sår på fötterna som letar mat i soptunnorna. Kan det vara hon?

Medan barnen letar och förtvivlar hinner de fundera ganska mycket på vem modern egentligen var. Hon är den som de alltid har tagit för given men aldrig brytt sig om att tänka på som en individ med egna drömmar och förhoppningar. Det finns en obehaglig distans mellan familjemedlemmarna och moderns försvinnande gör dem inte mer sammansvetsade, snarare kommer motsättningarna fram i ljuset. De tvingas också tänka över sina egna äktenskap och relationerna med de barn de själva har satt till världen. Historien berättas ur fyra olika perspektiv och varje berättare har sina egna minnen och funderingar som så småningom ger läsaren en ganska god inblick i hur den gamla kvinnans liv har varit - så annorlunda än hennes barns, som tycks uppvuxna i en helt annan och mycket modernare värld. Generationsgapet är enormt.

Ta hand om min mor blev en bestseller i Korea och  har belönats med Man Asia-priset, vilket inte är svårt att förstå då Shin Kyung-Sook faktiskt klarar av att hålla sig på rätt sida om den gräns där en berättelse av det här slaget övergår till alltför stor sentimentalitet. Det vore lätt att spela på läsarens eventuella skamkänslor över att inte ägna sina gamla föräldrar tillräcklig uppmärksamhet, men Shin faller inte riktigt i den fällan. Och alla, både barn och föräldrar, kan föreställa sig skräcken och maktlösheten då en närstående som inte är förmögen att klara sig själv bara försvinner i en myllrande storstad.

En mycket läsvärd roman.

Shin Kyung-Sook intervjuades i svensk radio i mars i år och den intervjun kan man fortfarande höra på nätet, på Sveriges radios webbplats. En annan lång intervju med henne (på engelska) hittar man på bloggen subject object verb.

Kläderna gick fortfarande att använda

En liten dikt - nästan en mininovell - av Yan Li, som också får mig att tänka på ett tidigare inlägg om Yu Huas skrivande.


I en historiebok läste jag
att kejsaren sagt att det var bättre ju fler åskådare man hade
när man högg huvudet av förrädarna på borggården
Det skulle skaka om andra rebelliska själar och få dem på bättre tankar
Först då förstod jag logiken bakom de offentliga avrättningarna
i Hengdong, Hunan, år 1970, under kulturrevolutionen.


Vi var några barn på tretton eller fjorton år
från kaderskola nummer 57
som följt efter byborna till en vid sänka
På dess jämna botten hade redan samlats horder
av proletärer
Plötsligt skallade slagorden överallt omkring oss
Ner med kontrarevolutionärerna Skydda ordförande Mao …
Fem kontrarevolutionärer knuffades ner från en lastbil av märket Befrielsen
De var så långt borta att jag inte kunde se om de var män eller kvinnor
Jag såg bara hur dessa själar stannade upp och föll på knä
och hur soldaterna som stod uppradade bakom dem
på mycket nära håll lyfte sina gevär


Ljudet av skotten ekade fortfarande i dalen
Kontrarevolutionärerna hade fallit
Bara en av dem kämpade fortfarande på marken
men efter ytterligare en ekande gevärsknall blev allt
lugnt
Det kändes som något fick min hud att domna
och domningen kröp långsamt inåt
Då började slagorden skalla än en gång


På håll såg det ut som om soldaterna exercerade när de gav sig av i trupp
och folket vällde in över liken som en flodvåg
Var det så många som ville ta hand om kropparna?


Efter bara en minut
drog sig tidvattenvågen tillbaka
och lämnade fem rena nakna kroppar
att återförenas med naturen


Kläderna
gick fortfarande att använda

Tunn kod

Folk har som bekant olika smak när det gäller läsning. Vissa vill läsa böcker om personer de kan identifiera sig med, berättelser som utspelas i miljöer som de känner igen och där det som händer är något som skulle kunna hända dem själva: är de kvinnor i 40-årsåldern med tonårsbarn och äktenskapsproblem så vill de läsa om andra kvinnor i 40-årsåldern med tonårsbarn och äktenskapsproblem. Sådan är inte jag. Jag läser helst om sådant som jag inte stöter på i vardagslivet. Det är klart att jag uppskattar att känna igen mig själv och mina problem i en eller annan roman, men för det mesta vill jag uppleva något annat när jag läser - vidga mina vyer lite eller kanske bara fly bort från vardagen. För mig är det inte heller viktigt att en bok är "sann" i bemärkelsen "det har hänt/skulle kunna ha hänt på riktigt". Huvudsaken är att författaren kan få mig att tro på det han eller hon skriver just när jag befinner mig inne i berättelsen - sedan kan den handlar om en mangel som är besatt av djävulen eller om en värld där man aldrig nytillverkar några skedar eller vad som helst. Av den anledningen gillar jag också att läsa både sf, fantasy och skräck och när jag läser på kinesiska hoppas jag ofta att jag ska hitta något riktigt bra i dessa genrer, men det har hittills varit ganska svårt.

Fast nu är jag rätt glad, för nu har jag i alla fall hittat en sf-författare som jag tycker om. Jag ville prova att läsa en bok i mobilen, så jag laddade ner Chen Qiufans  陈楸帆 novellsamling Tunn kod 《薄码》 i min kinesiska bokapp och den visade sig vara oväntat bra. Än så länge har jag bara läst ungefär en tredjedel av boken, men av dem fem eller sex novellerna jag har hunnit igenom är det egentligen bara en som jag inte var så förtjust i - de andra var bra eller mycket bra. Bäst gillar jag "Råttans år" 《鼠年》 som handlar om en grupp unga män som är ute på råttdödaruppdrag. Det är inte vilka råttor som helst det rör sig om: det är en speciell, genmanipulerad ras med redigt stora djur som är aggressiva och dessutom har börjat föröka sig oroväckande. De måste utrotas och eftersom armén är upptagen med att utkämpa ett stort krig på många fronter blir alla unga män som inte har arbete i princip tvångsrekryterade till råttdödartrupperna. I teorin kan man säga nej, men då får man det svårt att klara sig och hitta jobb. Väljer man att göra sin tid i truppen får man däremot stöd och hjälp med att hitta sysselsättning när uppdraget är utfört.

De unga männen marscherar runt i djungeln på jakt efter råttor. Det finns stora spänningar i truppen - några är mycket engagerade i dödandet medan andra är rädda eller bara ovilliga att slakta djuren. Ju mer huvudpersonen ser av råttorna, desto mer tveksam blir han. Är de verkligen bara själlösa djur? Varför har de då organiserat sig på det sätt de har? Och är inte de lämningar truppen hittar tecken på något slags primitiv religion och kultur? Jag ska inte avslöja hur det slutar.

I en annan novell "Den rekursiva människan" 《递归之人》 får en äldre polis i uppgift att utreda ett mystiskt dödsfall och när han gräver i det framstår den döde som en alltmer underlig figur - en man som är besatt av att ge alla ting ett nummer och inte vill ha några djupare relationer med människorna runt omkring honom. Vem var han egentligen? Och hur dog han?

Mitt i läsningen upptäckte jag också att Chen Qiufan är nominerad till årets Science Fiction and Fantasy Translation Awards med novellen "Fiskarna i Lijiang" 《丽江的鱼儿们》 som också finns med i Tunn kod. Översättningen av den novellen (till engelska förstås) ligger utlagd på nätet, så om ni vill läsa något av Chen Qiufan kan ni klicka här. Det är en vacker och litet sorglig berättelse och min tanke efter att ha läst den är att det väl knappast kan vara en slump att två av de kinesiska sf-noveller jag har läst den senaste tiden (den andra är Han Songs 韩松 "Fosterlandet drömmer inte" 《我的祖国不做梦》) handlar om hur man manipulerar människors medvetande för att få dem att arbeta mer eller snabbare?

Det vore roligt att få översätta någon eller några av Chens noveller. Tyvärr är väl marknaden för sf-noveller i översättning inte så stor, men vem vet? Man kan ju hoppas.

Tillägg: Du kan läsa ett utdrag ur "Råttans år" här.