Kinesisk litteratur i väst

Nu är det ungefär en vecka sedan jag kom hem från översättarkonferensen 第二次汉学家文学翻译国际研讨会 i Peking och egentligen borde jag väl på något sätt sammanfatta mina tankar, men det har jag inte hunnit med än så det får bli någon annan gång.

Det var i alla fall mycket intressant att träffa kollegor som har ungefär samma problem och glädjeämnen som jag själv och det märktes på föredragen att till exempel vi européer har mycket gemensamt. Själv talade jag litet kort om processen från det att en bok ges ut på kinesiska i Kina till dess att den kommer ut i svensk översättning. Det är ju också en sådan sak som jag skulle kunna skriva om på den här bloggen, men så fick jag syn på Bertrand Mialarets artikel om samtida kinesisk litteratur och dess mottagande i väst, och då kände jag att det var lika bra att bara lägga upp en länk till den istället. Det är en bra artikel så läs den gärna! Varannan sida är på kinesiska så dem kan man hoppa över om man hellre läser den på engelska ...

En sak som jag tar med mig från konferensen är också att det finns något värre än att sitta och lyssna på föredrag på stapplig engelska, nämligen att sitta och lyssna på föredrag på hackig kinesiska. 天不怕,地不怕,只怕外国人说普通话。

Men bäst var nog ändå att jag träffade den otroligt charmerande Yan Lianke, som jag bara har mött en gång tidigare, i Stockholm. Han var förstås inte inbjuden till konferensen, som arrangerades av det kinesiska författarförbundet, men kom till hotellet för en liten pratstund helt privat med sina översättare. Vilket snart inkluderar även mig, för medan jag befann mig i Peking fick jag också beskedet att Atlantis ska ge ut Yans 《丁庄梦》. En riktigt bra nyhet!

Koreasommar: Kim Young-ha

Kim Young-ha har under senare år har lyfts fram av koreanska litteraturkännare som exempel på en ung, intressant författare med potential att slå internationellt. Han finns översatt till engelska, franska och en drös andra språk, och sedan i våras finns han också på svenska med novellsamlingen Hur gick det för mannen som satt fast i hissen? som är översatt av Jonas Thelander och utgiven på bokförlaget Tranan.

Hur gick det ... är en bok på knappt 250 sidor som innehåller nio noveller ur Kims produktion, men det framgår inte om de är skrivna i ett svep eller vid olika tidpunkter i hans karriär. Själv hade jag läst ett par av hans böcker tidigare och gillat dem, så det var med stort intresse som jag tog mig an den här novellsamlingen.

De nio novellerna i boken är av ganska skiftande karaktär. Det finns ett gemensamt drag hos dem och det är tonfallet och den litet kyliga distansen till läsaren, ett slags hinna som gör det svårt för mig att känna att jag kommer personerna i berättelserna nära. För mig är det här intressant eftersom det är något jag känner igen från kinesisk litteratur i översättning: det är något i originaltexterna som är nästan omöjligt att översätta och det blir lätt ett slags glapp i överföringen som gör texterna kyligare och mindre engagerande än de är i original. Förmodligen beror det på att det finns nyanser i språket som försvinner på vägen och som vi dessutom inte heller förmår uppfatta om de bevaras eftersom vi inte är vana vid dem. Det finns också en speciell asiatisk blandning av humor och allvar som kan vara litet svårt att få grepp om. Har ni sett asiatiska komedier så vet ni vad jag menar: grov buskis, smetig romans och ganska brutala våldsinslag om vartannat på ett sätt som gör att den som är van vid västerländsk film ibland blir helt förvirrad och inte har en aning om vart handlingen är på väg. Är det meningen att det ska vara allvarligt romantiskt nu, tre sekunder efter att de där gubbarna halkade på bananskalet?

Litet av den känslan får jag när jag läser Hur gick det ... Den första novellen är till exempel en kriminalhistoria om en polis som utreder ett mord. Jag får ingen riktig styrsel på berättelsen. Är det kanske en mordgåta? Men det finns inga ledtrådar för mig som läsare att nysta i. Är det en thriller? Nej, den är inte särskilt spännande eller läskig. Är det en psykologisk verklighetsskildring? Men då är den för tam. Jag väntar och väntar på att hitta tråden, men till sist känns det ändå som en historia utan mening och knorr (vilket hemskt ord). Men jag ska inte vara alltför negativ. Det finns noveller i den här samlingen som jag tycker mycket bra om också. Till exempel den intressanta "Åskledare", om en grupp människor som har träffats av blixten och överlevt och nu söker upp åskdrabbade platser för att få uppleva samma sak igen. Eller titelnovellen "Hur gick det för mannen som satt fast i hissen?", en komisk historia om en stackars man som på väg till arbetet får syn på en man som ligger avsvimmad och fastklämd bostadshusets hiss, men på grund av en räcka groteska olyckor och missöden aldrig lyckas kalla på hjälp. "Nödutgång", en novell om en smågangster som drar olycka över sig själv är också bra.

Jag har som sagt också läst två av Kims tidigare verk. Det första är debutromanen I have the right to destroy myself (ja, den heter förstås något annat på koreanska) som kom ut på engelska 2007. Det är en kort roman vars namnlöse berättare har som sysselsättning - eller snarare som artistisk hobby - att driva människor till självmord. Han väljer inte vem som helst, utan personer som vill dö men behöver litet hjälp, åtminstone psykologiskt, för att våga ta steget. Om berättaren tycker att deras fall är intressanta använder han materialet i sitt kundarkiv för att skriva skönlitterära berättelser om dem. Och det är en sådan berättelse som större delen av boken består av - en berättelse om två bröder och två kvinnor och deras förhållande till varandra. Det är några år sedan jag läste I have the right to destroy myself, så detaljerna har börjat blekna bort, men jag minns att jag tyckte att den var mycket välskriven och stämningsfull även om jag irriterade mig på den litet klichéartade framställningen av unga kvinnor som sårbara, psykiskt labila varelser som ger sig hän åt masochistiskt sex och skadar sig själva på olika sätt. Jag har nog läst litet för många sådana berättelser, eller hade gjort det just då. Hur som helst, den var väl värd att läsa.

I somras läste jag också ytterligare en roman av Kim, L'empire des lumières (i engelsk översättning som Your republic is calling you). Det här är en tjock roman om en sydkoreansk affärsman som i själva verket är nordkoreansk spion. I tjugo år har Kim Kiyeong levt ett stilla liv som student och sedermera importör av utländsk film. Han har en fru och en dotter och är en ganska alldaglig och småtråkig person. Han kom till Sydkorea som ung med falsk identitet och har varit "sovande agent" ända sedan dess. Det är faktiskt så länge sedan han överhuvudtaget hade någon kontakt med sina gamla arbetsgivare att han tror att de helt har glömt bort honom. Så en dag dyker ett mejl upp i hans dator och förändrar allt. Det innehåller ett citat ur en dikt av poeten Basho, som i sin tur är kod för den order som innebär att han omedelbart ska återvända hem och avlägga rapport. Plötsligt har Kim bara tjugofyra timmar på sig att bestämma sig för vad han ska göra: stanna i syd eller resa hem till en okänd framtid.

Kim och hans familj har dock fler problem. Hans fru är utled på äktenskapet. Hon har aldrig lyckats komma sin man inpå livet och söker nu bekräftelse hos andra. En ung älskare och hans vän drar med henne i en trekant på ett sjabbigt sexhotell just denna kväll när Kim våndas över sitt beslut. Deras dotter har sina egna tonårsbekymmer och är på väg att förälska sig i en skolkamrat som tycks ha ganska grava psykiska besvär, något hon inte riktigt verkar förstå. Hela familjen befinner sig dessutom under övervakning av mystiska män, men som läsare dröjer det ett tag innan man förstår vilka det är som spionerar på dem.

Det här var en roman i min smak. Litet tjock och stundtals överdrivet detaljerad, men spännande och intressant hela vägen: Kim Kiyeongs bakgrund, familjehistoria och utbildning finns där, tillsammans med berättelser från den sydkoreanska studentrörelsen som han skickades för att infiltrera; hustruns uppväxt och krossade drömmar, hennes desperation och självförakt; de andra agenterna som lever i skräck för att bli hemkallade eller redan har gått över till den andra sidan. Jag hoppas att också L'empire des lumières kan komma i svensk översättning någon gång i framtiden.

Koreasommar: Ta hand om min mor

Det känns som om det kommer att bli en Koreasommar i år och det kan ju vara trevligt med litet omväxling till allt kinesiskt. Jag börjar litet lugnt med en roman som jag läste redan i vintras, när den kom på engelska, men som nu getts ut av Nordstedt i svensk översättning av Molle Kanmert Sjölander: Ta hand om min mor av Shin Kyung-Sook.

Ta hand om min mor inleds med att huvudpersonen, 69-åriga So-Nyo, försvinner på en järnvägsstation i Seoul. Hon och hennes man har kommit till huvudstaden för att hälsa på sina barn och för en gångs skull är det ingen som möter dem - de har tänkt klara sig själva. Men i vimlet bland människorna kommer de ifrån varandra. Fadern och barnen letar. De sätter upp anslag och utfäster belöningar till den som kan komma med information som gör att de hittar modern. Men inget hjälper - hon är och förblir borta. Personer de möter pratar om en äldre kvinna i trasiga plastsandaler och med sår på fötterna som letar mat i soptunnorna. Kan det vara hon?

Medan barnen letar och förtvivlar hinner de fundera ganska mycket på vem modern egentligen var. Hon är den som de alltid har tagit för given men aldrig brytt sig om att tänka på som en individ med egna drömmar och förhoppningar. Det finns en obehaglig distans mellan familjemedlemmarna och moderns försvinnande gör dem inte mer sammansvetsade, snarare kommer motsättningarna fram i ljuset. De tvingas också tänka över sina egna äktenskap och relationerna med de barn de själva har satt till världen. Historien berättas ur fyra olika perspektiv och varje berättare har sina egna minnen och funderingar som så småningom ger läsaren en ganska god inblick i hur den gamla kvinnans liv har varit - så annorlunda än hennes barns, som tycks uppvuxna i en helt annan och mycket modernare värld. Generationsgapet är enormt.

Ta hand om min mor blev en bestseller i Korea och  har belönats med Man Asia-priset, vilket inte är svårt att förstå då Shin Kyung-Sook faktiskt klarar av att hålla sig på rätt sida om den gräns där en berättelse av det här slaget övergår till alltför stor sentimentalitet. Det vore lätt att spela på läsarens eventuella skamkänslor över att inte ägna sina gamla föräldrar tillräcklig uppmärksamhet, men Shin faller inte riktigt i den fällan. Och alla, både barn och föräldrar, kan föreställa sig skräcken och maktlösheten då en närstående som inte är förmögen att klara sig själv bara försvinner i en myllrande storstad.

En mycket läsvärd roman.

Shin Kyung-Sook intervjuades i svensk radio i mars i år och den intervjun kan man fortfarande höra på nätet, på Sveriges radios webbplats. En annan lång intervju med henne (på engelska) hittar man på bloggen subject object verb.

Kläderna gick fortfarande att använda

En liten dikt - nästan en mininovell - av Yan Li, som också får mig att tänka på ett tidigare inlägg om Yu Huas skrivande.


I en historiebok läste jag
att kejsaren sagt att det var bättre ju fler åskådare man hade
när man högg huvudet av förrädarna på borggården
Det skulle skaka om andra rebelliska själar och få dem på bättre tankar
Först då förstod jag logiken bakom de offentliga avrättningarna
i Hengdong, Hunan, år 1970, under kulturrevolutionen.


Vi var några barn på tretton eller fjorton år
från kaderskola nummer 57
som följt efter byborna till en vid sänka
På dess jämna botten hade redan samlats horder
av proletärer
Plötsligt skallade slagorden överallt omkring oss
Ner med kontrarevolutionärerna Skydda ordförande Mao …
Fem kontrarevolutionärer knuffades ner från en lastbil av märket Befrielsen
De var så långt borta att jag inte kunde se om de var män eller kvinnor
Jag såg bara hur dessa själar stannade upp och föll på knä
och hur soldaterna som stod uppradade bakom dem
på mycket nära håll lyfte sina gevär


Ljudet av skotten ekade fortfarande i dalen
Kontrarevolutionärerna hade fallit
Bara en av dem kämpade fortfarande på marken
men efter ytterligare en ekande gevärsknall blev allt
lugnt
Det kändes som något fick min hud att domna
och domningen kröp långsamt inåt
Då började slagorden skalla än en gång


På håll såg det ut som om soldaterna exercerade när de gav sig av i trupp
och folket vällde in över liken som en flodvåg
Var det så många som ville ta hand om kropparna?


Efter bara en minut
drog sig tidvattenvågen tillbaka
och lämnade fem rena nakna kroppar
att återförenas med naturen


Kläderna
gick fortfarande att använda

Tunn kod

Folk har som bekant olika smak när det gäller läsning. Vissa vill läsa böcker om personer de kan identifiera sig med, berättelser som utspelas i miljöer som de känner igen och där det som händer är något som skulle kunna hända dem själva: är de kvinnor i 40-årsåldern med tonårsbarn och äktenskapsproblem så vill de läsa om andra kvinnor i 40-årsåldern med tonårsbarn och äktenskapsproblem. Sådan är inte jag. Jag läser helst om sådant som jag inte stöter på i vardagslivet. Det är klart att jag uppskattar att känna igen mig själv och mina problem i en eller annan roman, men för det mesta vill jag uppleva något annat när jag läser - vidga mina vyer lite eller kanske bara fly bort från vardagen. För mig är det inte heller viktigt att en bok är "sann" i bemärkelsen "det har hänt/skulle kunna ha hänt på riktigt". Huvudsaken är att författaren kan få mig att tro på det han eller hon skriver just när jag befinner mig inne i berättelsen - sedan kan den handlar om en mangel som är besatt av djävulen eller om en värld där man aldrig nytillverkar några skedar eller vad som helst. Av den anledningen gillar jag också att läsa både sf, fantasy och skräck och när jag läser på kinesiska hoppas jag ofta att jag ska hitta något riktigt bra i dessa genrer, men det har hittills varit ganska svårt.

Fast nu är jag rätt glad, för nu har jag i alla fall hittat en sf-författare som jag tycker om. Jag ville prova att läsa en bok i mobilen, så jag laddade ner Chen Qiufans  陈楸帆 novellsamling Tunn kod 《薄码》 i min kinesiska bokapp och den visade sig vara oväntat bra. Än så länge har jag bara läst ungefär en tredjedel av boken, men av dem fem eller sex novellerna jag har hunnit igenom är det egentligen bara en som jag inte var så förtjust i - de andra var bra eller mycket bra. Bäst gillar jag "Råttans år" 《鼠年》 som handlar om en grupp unga män som är ute på råttdödaruppdrag. Det är inte vilka råttor som helst det rör sig om: det är en speciell, genmanipulerad ras med redigt stora djur som är aggressiva och dessutom har börjat föröka sig oroväckande. De måste utrotas och eftersom armén är upptagen med att utkämpa ett stort krig på många fronter blir alla unga män som inte har arbete i princip tvångsrekryterade till råttdödartrupperna. I teorin kan man säga nej, men då får man det svårt att klara sig och hitta jobb. Väljer man att göra sin tid i truppen får man däremot stöd och hjälp med att hitta sysselsättning när uppdraget är utfört.

De unga männen marscherar runt i djungeln på jakt efter råttor. Det finns stora spänningar i truppen - några är mycket engagerade i dödandet medan andra är rädda eller bara ovilliga att slakta djuren. Ju mer huvudpersonen ser av råttorna, desto mer tveksam blir han. Är de verkligen bara själlösa djur? Varför har de då organiserat sig på det sätt de har? Och är inte de lämningar truppen hittar tecken på något slags primitiv religion och kultur? Jag ska inte avslöja hur det slutar.

I en annan novell "Den rekursiva människan" 《递归之人》 får en äldre polis i uppgift att utreda ett mystiskt dödsfall och när han gräver i det framstår den döde som en alltmer underlig figur - en man som är besatt av att ge alla ting ett nummer och inte vill ha några djupare relationer med människorna runt omkring honom. Vem var han egentligen? Och hur dog han?

Mitt i läsningen upptäckte jag också att Chen Qiufan är nominerad till årets Science Fiction and Fantasy Translation Awards med novellen "Fiskarna i Lijiang" 《丽江的鱼儿们》 som också finns med i Tunn kod. Översättningen av den novellen (till engelska förstås) ligger utlagd på nätet, så om ni vill läsa något av Chen Qiufan kan ni klicka här. Det är en vacker och litet sorglig berättelse och min tanke efter att ha läst den är att det väl knappast kan vara en slump att två av de kinesiska sf-noveller jag har läst den senaste tiden (den andra är Han Songs 韩松 "Fosterlandet drömmer inte" 《我的祖国不做梦》) handlar om hur man manipulerar människors medvetande för att få dem att arbeta mer eller snabbare?

Det vore roligt att få översätta någon eller några av Chens noveller. Tyvärr är väl marknaden för sf-noveller i översättning inte så stor, men vem vet? Man kan ju hoppas.

Tillägg: Du kan läsa ett utdrag ur "Råttans år" här.

Att tänka efter före är tydligen inte alltid så lätt

I år är det 70 år sedan ordförande Mao höll sitt berömda tal i Yan'an om kulturens funktion i det framtida socialistiska samhället. Om man vill sammanfatta det kort - och det vill man, för ordföranden var ganska långrandig - så handlar det om att litteraturen och konsten endast har ett existensberättigande om de tjänar Partiet och att de författare och konstnärer som inte anpassar sig inte har någon plats i det nya samhället.

Det där sista såg han till att verkligen omsätta i praktiken, men trots det måste Partiet naturligtvis ta tillfället i akt att fira jubileet på något sätt. Så vad gör man då? Jo, man ger ut en bok där 100 kända författare ombeds att kopiera delar av talet för hand. Det i sig är kanske inte särskilt förvånande, men det förbluffande i den här historien är att 100 kända författare faktiskt ställer upp och gör som de har blivit ombedda. För den futtiga summan 1000 yuan kopierar de ett tal som blev en dödsdom för många av deras kollegor och tog ett sådant strypgrepp på litteraturen att bara ytterst få riktigt intressanta verk kunde publiceras innan Maos död.

Jag tänker inte skriva ut namnen på de som kopierade texten, för de har blivit alldeles tillräckligt utskällda i kinesiska sociala medier, utan nöjer mig med att säga att jag är tämligen besviken men framförallt förvånad över denna foglighet. Visst förstår jag att flera av dem säkert har haft en viss press på sig och att andra kanske inte tog det hela så allvarligt. Men det gick ju faktiskt att säga nej - ett antal tillfrågade författare gjorde uppenbarligen det. Däribland till exempel Yan Lianke, som ju redan är litet på kant med myndigheterna, Yu Hua, som enligt uppgift utsattes för ett antal misslyckade övertalningsförsök, och Wang Anyi, som kom med den kanske bästa kommentaren av alla: "Jag har aldrig kopierat andra när jag har skrivit, så varför skulle jag börja nu?"

Flera av författarna som ställde upp och kopierade har i efterhand sagt att de ångrar sig och att de inte tänkte igenom saken ordentligt. Det stämmer säkert, men jag håller med de kommentatorer som menar att den sortens obetänksamhet och naivitet inte är särskilt smickrande för kinesiska intellektuella. Och frågan är ju: Om man går med på att hylla en text som denna när man utan större problem skulle kunna vägra, vad gör man då den dag man verkligen utsätts för pressen att förfölja eller skada andra intellektuella?

Captain China!

Ja, det här är ju bara för bra för att man ska kunna ignorera det.

Offbeat China berättar i en artikel om den nya superhjälten Captain China 《中国队长》, en av ordförande Maos skapelser som legat nedfryst sedan 1950-talet och nu har tinats upp igen för att hjälpa sitt folk. Hans första uppdrag blir att bevaka president Obama under dennes besök i Kina, ett något frustrerande uppdrag för superhjälten som naturligtvis är kvar i 1950-talets tankesätt och tycker att hela grejen med ett kapitalistiskt Kina är pervers.

Mer om serien kan ni läsa hos Offbeat China, som sagt, och där finns också en länk för den som vill ladda ner serien från Amazon.com. På Amazon.cn hittade jag den inte. Än.