Dåliga snabböversättningar är ett ständigt problem, men det finns ändå vissa förlag - som till exempel Horizon - som säger sig se den goda översättningen som viktig. Å andra sidan är en av deras mest anlitade översättare en person som säger sig översätta en bok på ett par dagar, vilket i mina öron inte låter som om det skulle båda gott för kvaliteten ...
Den översättaren, Li Jihong, har också hittat ett smart sätt att gå runt åtminstone delar av censuren genom att köpa rättigheterna till vissa böcker personligen, så att förlagsredaktörerna inte kan ändra utan hans godkännande. På så sätt kunde han till exempel ge ut den amerikanska boken Conversations with God av Neale Donald Walsch på kinesiska (med titeln 《与神对话》) utan att behöva göra en massa strykningar av politiskt/religiöst känsliga delar av texten. Bra tänkt!
Li Jihong har tidigare intervjuats av Bruce Humes, och berättade då om hur det gick till när han översatte Flyga drake av Khaled Hosseini. Mycket intressant. En filmad intervju på kinesiska med Li Jihong går att hitta här.
China Daily har gjort en lång intervju med Liu Cixin, just nu en av de mest populära scifi-författarna i Kina. Jag har förgäves försökt få tag på hans 《三体》-trilogi, men den är tyvärr slutsåld på både Dangdang och Amazon.cn, så jag får vänta tills någon vänlig själ shoppar den åt mig på plats i Kina. Första delen ligger visserligen ute på nätet, men mina ögon mår inte så bra av att läsa på skärmen...
Någon borde nog läsa och ge ut litet kinesisk science fiction på svenska.
Tatuera in mig överallt på ditt skinn så att jag kan blomstra tillsammans med dig Låt mina läppar bli din blommas kronblad Låt dina stjälkar bli mitt utslagna hår Jag andas in din gyllene färg Allt blir ett, kristallklart …
I Chen Rans roman Privatliv förekommer utdrag ur några dikter av en kvinnlig poet, Yi Lei. Jag tycker om dem, och när jag letade litet visade det sig att Yi Lei, som föddes 1951, började skriva under slutet av 1980-talet och att flera av hennes samlingar, bland annat de som innehöll dikterna i Privatliv, förbjöds eftersom de innehöll alltför många anspelningar på sex och ansågs vara allmänt osedliga - till exempel hade hon använt ordet "bröst" alldeles för många gånger och på ett politiskt inkorrekt sätt.
Yi Lei var mycket populär just under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, framför allt bland kvinnliga läsare. Mest känd är sviten En ensamstående kvinnas sovrum, som består av fjorton dikter. Den första, som har titeln "Spegelns magi", ingår i Privatliv:
Kan du gissa vem det är jag känner? Hon är en, men ändå många Överallt dyker hon upp Och försvinner på ett ögonblick Hon håller blicken fäst framför sig Bär inte lyckans ärr Ljudlöst talar hon till sig själv Stark och vacker är hon, utan värme Tredimensionell, men också yta Det hon har att ge kan du inte ta emot Hon kan inte tillhöra någon … hon är jag, i spegeln Om du delar världen i två Får du ett kvar En oberoende, självständig siffra En materia med inneboende skaparkraft … hon är jag, i spegeln Spegeln med träramen hänger ovanför min säng Hundra gånger om dagen utövar den sin magi Du kommer aldrig att bo med mig …
I mars i år publicerades faktiskt en intervju med Yi Lei i den engelskspråkiga kinesiska tidskriften Global Times, där man får veta mer om hennes liv och karriär.
I essäsamlingen Kina i tio ord berättar Yu Hua att folk ofta frågar honom varför hans skrivande så drastiskt ändrade karaktär på 1990-talet. På 1980-talet skrev han mest noveller, grymma och ruggiga berättelser som dröp av blod och ofta var ganska groteska och skrämmande. Många har velat knyta detta till det faktum att Yu Hua arbetade som tandläkare och menar att man kanske blir litet våldsfixerad när man står och bänder loss tänder ur folks munnar dagarna i ända.
Yu Hua själv har en annan förklaring. Visserligen inte den enda möjliga, säger han, men kanske den troligaste.
Under sin mest intensiva författarperiod mellan 1986 och 1989 skrev han som besatt hela dagarna, och alla hans berättelser var fyllda av blod och våld. På nätterna hemsöktes han av fruktansvärda mardrömmar där han jagades av okända förföljare som försökte mörda honom. Han mådde allt sämre och blev alltmer härjad och stressad. En natt drabbades han av en ovanligt lång och utdragen dröm där han istället för att vakna när mördarna hann ikapp honom faktiskt upplevde sin egen avrättning. När han till sist kom till sans hade något hänt. Istället för att som vanligt pusta ut och avfärda det hela som en normal mardröm, frågade han sig varför han alltid drömde på det här sättet. Och plötsligt kom gamla minnen från barndomen tillbaka.
Yu Hua växte upp under kulturrevolutionen och bevittnade en rad offentliga stormöten där kontrarevolutionärer, mördare och våldtäktsmän visades upp för en upphetsad folkmassa innan deras domar förkunnades. Efter domen slängdes de dödsdömda upp på en lastbil och kördes iväg till stranden för att avrättas. Folkhopen följde med och alla kämpade om att få bra platser för att bevittna avrättningen. Även Yu Hua hade den tveksamma turen att en gång hamna tillräckligt nära för att se alla detaljerna. De minnena, i kombination med allt det andra våldet han hade upplevt i staden samt de blodiga scener han bevittnat på sjukhuset där hans föräldrar arbetade, kom indirekt till uttryck i hans texter men också i de omskakande mardrömmarna. Utan att själv märka det hade han drivit sig allt närmare ett psykiskt sammanbrott. Men den morgonen, när han vaknade ur drömmen om sin egen avrättning, lovade han sig själv att upphöra med att frossa i blod och våldsamheter. Och tur var väl det, för annars hade vi kanske aldrig fått läsa romaner som Att leva eller En handelsman i blod.
Ett exempel på de våldsamma ungdomsnovellerna hittar man i novellsamlingen Kina berättar: Solskenet i munnen. Den novellen heter ”En berättelse om döden” och handlar om en man som kör på och dödar en liten flicka, vars släkt tar en blodig hämnd.
Om jag inte hade fått syn på blodfläcken på däcket utan bara klättrat upp i förarhytten och kört därifrån skulle allt förmodligen ha gått bra. Men jag såg den. Jag inte bara såg den – jag till och med rörde vid den med handen. Den var fuktig. Då förstod jag att jag inte hade sett fel, och jag föll på knä på vägen och kikade in under lastbilen. En liten flicka låg hopkrupen på marken under karossen. … Jag klev ur igen och drog fram flickan som låg under bilen. Hennes panna var krossad och blod forsade fortfarande ur såret. Andhämtningen var svag, men hon andades i alla fall. Hennes uppspärrade ögon – såna svarta och glänsande ögon – verkade vara desamma som de jag hade sett för tio år sedan. Jag tog henne i famnen och började gå mot bron med räcket och bort längs den asfalterade vägen. Flickans mjuka kropp var mycket varm och det långa, svarta håret kändes som pilkvistar mot mina händer. … När jag vände mig om för att gå var det någon som slog mig i ansiktet. Ljudet var lika dovt som om han hade slagit till en sandsäck. Jag vände mig om igen och stirrade på huset. Den lille pojken kom rusande mot mig med en glimmande skära i handen. När han kastade sig fram sänkte sig skäran genom luften och trängde in i min mage. Det var så okomplicerat: den skar upp huden på buken lika lät som om den skurit sönder ett ark papper och sedan kapade den min blindtarm. På vägen ut trasade den inte bara sönder ändtarmen utan slet dessutom upp ett så långt sår i mellangärdet att alla tarmarna vällde ut. Jag hade inte ens hunnit sätta händerna för magen förrän en kvinna måttade ett slag mot min skalle med en spade.
Ibland överraskar man sig själv med att göra helt rätt val. Häromveckan läste jag och mina studenter ett utdrag ur Yang Mos 杨沫 roman 《青春之歌》Ungdomens sång, en dundersuccé från 1958 om unga revolutionärer som offrar sig för partiet och kommunismen. Låter inte så fruktansvärt roligt, eller hur? Men det var det. Eller i alla fall mycket roligare än jag hade trott (och då var det ändå jag själv som valde texten).
Ungdomens sång handlar alltså om unga revolutionärer, närmare bestämt om Lin Daojing, en tonårsflicka som lämnar sin gammaldags överklassfamilj och i desperation över sin mors död och en hotande framtid som konkubin åt en äldre man försöker begå självmord. Hon räddas av en ung man, Yu Yongze, som tar hand om henne och som hon så småningom förälskar sig i. Men Yongze vill att hon ska gifta sig och leva familjeliv med honom och Daojing känner sig allt mer pressad. Det är inte det stilla livet som gift fru hon vill ha.
Hon dras till kommunismen och den unge revolutionären Lu Jiachuan, som dock snart hamnar i fängelse och dör martyrdöden. Genom romanen får man följa Daojings intellektuella och personliga utveckling medan hon studerar kommunistiska texter, smugglar in pennor till de politiska fångarna i fängelset, skriver flygblad och försöker värja sig mot slemma friare. Hon blir även förälskad i en tredje man, Jiang Hua.
Jag har inte läst hela Ungdomens sång - den utgåva jag har lånat ligger på drygt 600 sidor och det känns litet för mycket just nu - men de kapitel jag har läst gav faktiskt mersmak. Det är onekligen en dramatisk historia som Yang Mo berättar och spänningen är på topp hela tiden. Dessutom är hon bra på att låta personerna i boken ta gestalt och kännas verkliga. Romanen var oerhört populär bland kinesiska ungdomar under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, men under kulturrevolutionen kritiserades den hårt för att vara alltför borgerligt romantisk. Revolutionärer ska inte hålla på och förälska sig!
Orkar man inte läsa boken, som lär ska finnas översatt till ett antal språk, så kan man antingen se filmen från 1959 eller teveserien från 2007, där man verkligen har tagit tillvara den romantiska potentialen. Klicka här så får ni se!
Nästa år kommer en samling texter av Liu Xiaobo ut i svensk översättning på Weyler Förlag. Vad boken ska heta och exakt när den kommer ut är än så länge oklart, men det kan vara värt att hålla ögonen öppna!
En av de stora kinesiska biosuccéerna i år är Aftershock/唐山大地震, av regissören Feng Xiaogang. Filmen har blivit omtalad för att den är den första kinesiska film som använder sig av IMAX-teknik, men också för att ämnet naturligtvis berör väldigt många - både de som har egna minnen av jordbävningen i Tangshan 1976 och de som har drabbats av andra jordbävningar under senare år.
I likhet med många andra kinesiska storfilmer bygger även Aftershock på en bok. I det här fallet är det inte en roman, utan en 50 sidor lång novell med samma namn av den kanadensisk-kinesiska författarinnan Zhang Ling. Novellen inleds med att huvudpersonen, Wang Xiaodeng, läggs in på sjukhus efter sitt tredje självmordsförsök. Den psykolog som får ta hand om henne upptäcker snabbt att hon bär på förträngda minnen från barndomen, saker som är så traumatiska att hon inte ens kan tänka på dem.
Wang Xiaodeng har invandrat till Kanada och är en på ytan framgångsrik kvinna med man, barn och en blomstrande författarkarriär. Men bakom den fina fasaden är hon en osäker person med ett enormt kontrollbehov som är på väg att helt splittra familjen. I en serie tillbakablickar får läsaren veta varför Xiaodeng har blivit den hon är. Under jordbävningen begravs hon tillsammans med sin tvillingbror under ett stort cementblock och hör räddningsarbetarna förklara för hennes mor att hon måste välja vilket av barnen som ska räddas - ett av dem kommer att krossas under betongen när man tippar blocket åt sidan. Modern väljer sonen. Xiaodengs livlösa kropp slängs i en hög med andra lik, men hon är inte död. Den förvirrade flickan som irrar runt bland ruinerna tas om hand av soldater och blir så småningom bortadopterad till ett barnlöst par.
Xiaodeng har inga minnen av livet före jordbävningen. Hennes nya föräldrar tar väl hand om henne, fram tills den dag då hennes adoptivmor dör i cancer. För den trettonåriga Xiaodeng är det ett stort svek - ytterligare en mor som lämnar henne åt sitt öde. Att adoptivfadern sedan förgriper sig på henne gör förstås inte saken bättre.
Novellen slutar med att Xiaodeng, som nu har skilt sig och åtminstone tillfälligt förlorat vårdnaden om sin dotter, reser tillbaka till Kina för att besöka Tangshan. Utifrån gatan betraktar hon huset där hennes mor bor, och ser plötsligt sin brors två tvillingbarn komma ut på balkongen. De heter Jideng och Niandeng, två namn som betyder ungefär "minns Deng". Då gråter hon, för första gången sedan jordbävningen.
Det finns förstås en tänkvärd sanning bakom novellen, att katastrofer kan sätta djupa spår i människor och att svek i barndomen kan påverka en människa långt upp i åren och göra att hon inte alltid handlar helt rationellt. Jag tycker också om Zhang Lings val att berätta historien i små korta episoder från olika tider och platser. Tyvärr gör hon det inte helt bra. För mig förlorar berättelsen väldigt mycket av sin trovärdighet redan från början, när Xiaodeng träffar psykologen för första gången och han efter att ha utbytt ett par ord med henne ber henne dra fem djupa andetag - varpå hon omedelbart försätts i något slags hypnos och börjar beskriva de bilder hon ser. Dessutom verkar psykologen inte göra något mer för henne än att vid varje träff fråga om hon lyckats öppna det stängda fönstret i sin dröm, och när hon inte har gjort det säger han åt henne att anstränga sig litet mer nästa gång. Det är också litet otydligt om de korta tillbakablickarna är minnesfragment eller information från den allvetande berättaren.
Litet tråkigt är det alltid när man läser en historia som skulle ha kunnat bli riktigt bra i en bättre författares händer.
Filmen Aftershock har samma utgångspunkt som novellen, men efter den sorgliga inledningen ljusnar det. Filmens kvinnliga huvudperson får här sin förlösning när hon själv deltar i räddningsarbetet efter jordbävningen i Sichuan. Hon inser att moderns val inte berodde på att hon älskade brodern mer och kan därmed gå vidare med sitt liv. I en intervju som delvis översatts till engelska av Bruce Humes berättar filmens manusförfattare, Su Xiaowei varför man beslöt sig att helt ändra stämningen i berättelsen. Kanske litet frustrerande för den som har läst novellen och förväntar sig att filmen ska likna den, men å andra sidan inte värre än att Quasimodo fick leva lycklig i alla sina dagar i Disneys version av Ringaren i Notre Dame...
Filmens första del är i alla fall mycket bra, med obehagligt trovärdiga scener från jordbävningsområdet.
NY Times hade i veckan en lång artikel om utländsk litteratur i kinesisk översättning, som är intressant för att den diskuterar vad som anses vara acceptabelt och vilka typer av böcker som går bra i Kina.
