Skrivandets dilemma

”En författare arbetar ensam och om han är tillräckligt bra måste han möta evigheten, eller bristen på evighet, varje dag.” Så sade en gång en västerländsk författare. Det var länge sedan, men hans ord är fortfarande relevanta.

När en författare först börjar skriva sätter han högst värde på språk och teknik. I slutänden är det dock uthålligheten och den personliga erfarenheten som verkligen räknas. Idag är en författares synfält viktigare än någonsin. Detta synfält begränsas inte längre till en specifik region, ett folk eller en nation, utan omfattar hela världen och mänskligheten. I mitt land har vi vårt eget politiska system och vår egen ideologi. Om vårt synfält inte inrymmer världen och mänskligheten blir det vi skriver enbart propaganda, tomma beskrivningar, fullkomligt värdelöst, ja, rent ut sagt skräp. Om vi däremot kan studera samhället ur en global och humanistisk synvinkel, om vi kan vara uppmärksamma på de ämnen vi vill skriva om och tänka själva – då blir skrivandet något helt annat. Att skildra det kinesiska folkets grundläggande situation på ett sanningsenligt sätt, att visa på den mänskliga naturens komplexitet i tider som dessa, att kritisera det vi ser och försöka närma oss våra ideal: det är det som borde vara utgångspunkten för vårt arbete.

En man som har varit slagen i bojor kan höra kedjorna skramla i resten av sitt liv. Det är så den nuvarande generationen författare har det, det är detta som karaktäriserar oss. Den verkligheten skapar en viss sorts författare, och eftersom de är den sorts författare de är kan de bara skriva den sorts texter de skriver.

Men ingen samtida kinesisk författare kan säga att han eller hon inte har påverkats av sina västerländska kollegor. Efter kulturrevolutionen kom det som brukar kallas ”den nya tidens litteratur”. Till en början ville vi som ägnade oss åt den bara få ordning på saker och ting igen. Vi ville frigöra oss från skrivandets politiska begränsningar. Så vi studerade västerländska författare. Byråkraterna har sin byråkrati och sin politik, författarna sitt ansvar och sin klokskap. Detta är vår generations erfarenhet, eller kanske ”öde”. Men kinesiska författare är trots allt kineser och har kinesiska rötter. De liknar en flod där det rinnande vattnet representerar de senaste mänskliga landvinningarna, det vi alla delar och strävar efter. Men flodbädden är fortfarande kinesisk, även om vattnet ger näring åt den, nöter ner den och förändrar den lite i taget.

Om vi tittar tillbaka på den kinesiska litteraturens utveckling sedan 1980-talet är det fortfarande landsbygdskildringarna som dominerar. Som jag ser det är den kinesiska traditionen bondsk och jordbunden. Vi har fortfarande ett lantligt sätt att tänka. Men vi författare – särskilt de av oss som är födda på 1950- och 1960-talet – har alla vår egen uppsättning kunskaper, har kommit till skrivandet på olika vägar och tar oss an uppgiften på olika sätt. Vissa av oss skriver i den realistiska tradition som har sitt ursprung i 1800-talet, andra ägnar sig åt ”röd litteratur”, den revolutionära realism och romantik som uppstod efter 1949. Somliga författare har påverkats av västerländsk modernism eller postmodernism, andra av klassisk kinesisk litteratur. När vår bakgrund och vårt ursprung är lika vidsträckt och växlande som havet kan våra verk höja sig i enorma vågor; när våra källor är begränsade blir vårt skrivande en ynklig rännil eller stillastående damm.

Om en människa viftar på svansen och tigger rester som en hund så är hon en hund. Om hon ylar som ett spöke är hon ett spöke. Naturen skapar i naturen och själen i hjärtat. När vi sover är sömnen ett slags död, men våra drömmar lever. Vulkaner är ofta täckta av snö.

Om en författare följer den kinesiska traditionen tillräckligt långt tillbaka i tiden kommer hans eller hennes verk naturligt att präglas av kinesiska rytmer, färger, ljud, smaker och dofter. Men den sortens verk är svåra att översätta. Historiskt sett har det funnits två sorters kinesisk litteratur: den första har ett starkt berättande drag och fokuserar på intrigen; den andra koncentrerar sig på vardagsliv, bilder och detaljer. Om man klarar att översätta den senare sorten och verkligen göra den rättvisa är det förmodligen en mer givande uppgift.

Att helhjärtat engagera sig i en tid så fylld med oro och rastlöshet som denna och skriva om kinesiska människors materiella och själsliga predikament kräver en enorm frimodighet. Vi måste vara vaksamma för att inte låta oss luras av dubbelspel, opportunism eller olika konstgrepp (från både höger och vänster). Som Ming-författaren Xu Wei en gång sa: ”Det finns de som har gjort fågelimitation till en konstart. De låter exakt som fåglar, men är människor till naturen. På samma sätt kan en fågel som härmar en människa låta som en riktig person, men är likafullt bara en fågel.”

”Jorden och människan är ett” lyder Laozis filosofi. ”Himmelen och jag är ett” är mottot för Zhuangzis litteratur.

----------------------------------------

Kommentar:
För ett par veckor sedan var jag på konferens i New York och deltog i en panel med titeln "The 'Arrival' of Jia Pingwa in World Literature: Translation and Interpretation". Tanken var att Jia också själv skulle delta i konferensen, men på grund av visumproblem kunde han inte komma. Istället skickade han ett skrivet tal som lästes upp av Nick Stember och Jiwei Xiao. Ovanstående text är hans föredrag översatt till svenska.

Citatet i början av texten har Jia hämtat från Ernest Hemingways tal vid Nobelbanketten 1954 och lyder i en lite längre version: "Writing, at its best, is a lonely life. Organizations for writers palliate the writer's loneliness, but I doubt if they improve his writing. He grows in public stature as he sheds his loneliness and often his work deteriorates. For he does his work alone and if he is a good enough writer he must face eternity, or the lack of it, each day."