Den tibetanska ringen

Tänk er en aspirerande författare som just har läst den åttonde delen av succéromanen Tibetkoden och önskar att det hade varit han som fick håva in pengarna istället för He Ma. Den aspirerande författaren har kanske inte så många egna originalidéer, men han gillar att gå på bio och har minsann sett både Sagan om ringen, 2012 och Indiana Jones och kristalldödskallens rike. Nog går det väl att återanvända några av de intrigtrådarna? Den ivrige författaren plockar litet här och litet där och vips så har han fått ihop en bok som han ger titeln Den tibetanska ringen 《臧戒》 . Och den boken har jag nu läst, med viss vånda.

Den tibetanska ringen börjar som något av en LOTR-pastisch, med en mystisk ring av blå jade som tycks vara förtrollad och orsakar två personers död. Ringen är täckt med inskriptioner på ett mystiskt skriftspråk och den som bär den drabbas av spöklika visioner. Poliskommissarie Zhu får i uppgift att utreda de mystiska dödsfallen och han får snart sällskap av den unge journalisten Ye samt professor Di, som är expert på språk. Det visar sig att ringen har anknytning till det gamla kungariket Guge (favoritriket för Tibetthrillerförfattare) och de ger sig raskt av till Tibet. Där får de sällskap av tibetanen Lobsang, som är bergsbestigare.

Efter att av en slump ha råkat komma över en mystisk och mycket värdefull sutra med en karta över Guges hemliga skattgömma beger de sig upp på ett heligt och svårtillgängligt berg. Trots att Lobsang hävdar att det är oerhört svårt att bestiga bergen och trots att kommissarie Zhu och Ye inte har någon som helst utbildning i bergsbestigning verkar de inte ha några större problem med att ta sig uppför glaciärerna (professor Di får stanna i en tibetansk by eftersom han är litet för gammal för äventyret). Uppe på berget träffar de - snömannen! Eller rättare sagt snömännen, som anfaller dem. Otroligt nog går de praktiskt taget rakt på den grottöppning de letar efter, fast de inte har någon aning om var på berget den borde ligga.

Inne i grottorna möts de av fiender, mystiska män som skjuter mot snömännen och våra hjältar. Uppenbarligen är även de ute efter skatten. Sedan följer människoätande larver, hemliga rum, koder inristade på väggarna, mystiska skatter, mumifierade lik, jordbävningar och mycket, mycket mer. Jag ska göra plågan kort för er och inte berätta handlingen i detalj, men det visar sig att de mystiska tecknen är mayafolkets skrift och att det mumifierade liket är en mayaindian som besökte Tibet på Guge-rikets tid. Professor Dis sedan tjugo år försvunne son dyker upp och leder dem vidare till Mexico där en magisk kristalldödskalle och en maya-shaman får dem att inse att "dödskoden" på ringarna är knuten till världens undergång år 2012 ...

Ja, okej, om jag hade varit ute för att läsa en bra bok hade detta varit ett slöseri med tid. Mycket tid, eftersom det tog mig en evighet att ta mig igenom den. Kanske inte främst på grund av den osannolika intrigen, utan för att personerna i boken är så platta och dialogen både orealistisk och dum. Istället för att gestalta berättar författaren på torr prosa en massa saker som bara känns idiotiska. MEN som tur är kan man ju läsa böcker av andra skäl än för nöjes skull och eftersom den här romanen ingår i mitt Tibetprojekt var det ändå inte en bortkastad ansträngning.

Nyckelord: Tibet, grottor, död, snö, snöleopard, galenskap, uråldrig, hemligheter, skatter, tunnlar, mörker, spöken, snömän, larver, gift ... Och så är tibetanerna väldigt trevliga och reko personer som alla arbetar som munkar, lamor, bergsbestigare eller tangkamålare.

Intressant att en så pass usel bok faktiskt kan sälja så bra som den här boken tycks ha gjort i Kina. När jag tänker på det så borde det ju vara jag som håvade in pengarna istället för Zhuge Yucong 诸葛宇聪. Jag har ju också sett en del actionfilmer, så vem vet?