Visioner och världsutställningar

Den här månaden kommer att ha science fiction som tema för mig, eftersom jag har en del SF-romaner på hög som jag hemskt gärna vill läsa. En av mina bekanta har för vana att alltid börja sina texter om olika kulturfenomen med att gå tillbaka till Odenas bok och se om hon kan hitta några referenser till dem redan där. Det tänker inte jag göra. Jag nöjer mig med att konstatera att science fiction har långa anor i Kina och att den första romanen i genren, Månkolonin 《月球殖民地小说》av Xu Nianci 徐念慈, publicerades redan 1904. Den hade föregåtts av en rad översatta romaner och noveller av till exempel Jules Verne.

Efter det kommunistiska maktövertagandet blev situationen knepig för SF-författarna. Å ena sidan uppmuntrades de att skriva, å andra sidan var de (som alla andra) tvungna att skriva på ett sätt som gillades av de styrande. Positiva skildringar av en gyllene framtid under socialismen accepterades, dystopier var förbjudna. Under de senaste tjugo åren har genren dock blommat upp igen och är mycket populär. Det finns ett antal tidskrifter som specialiserar sig på SF – störst är Science Fiction World 《科幻世界杂志》, vars chefredaktör nyligen fick sparken efter att ha koncentrerat sig litet för mycket på pengarna och litet för litet på litteraturen – och många spännande författare som förmodligen borde läsas av fler än de som kan kinesiska.

Men egentligen var det ju inte alls det här jag tänkte skriva om. Istället ville jag passa på att berätta om en hundra år gammal roman som plötsligt kommit i ropet igen och till och med uppmärksammats av premiärminister Wen Jiabao vid en av de många konferenser som hålls nu innan världsutställningen i Shanghai. Romanen heter Nya Kina 《新中国》och skrevs redan 1910 av författaren och läkaren Lu Shi’e 陆士谔. Lu Shi’e kom från en utfattig akademikerfamilj där man knappt hade mat för dagen. Han utbildade sig till läkare, men i väntan på att praktiken skulle få en tillräckligt stor patientkrets skrev han noveller och artiklar för olika tidskrifter. Han skrev i många olika genrer, bland annat kritiska och satiriska samtidskildringar, men framförallt tycks han ha ägnat sig åt science fiction.

Så varför har Nya Kina och Lu Shi’e kommit i ropet igen just nu? Det beror på den intressanta överensstämmelsen mellan Lus hundra år gamla framtidsvision och hur Kina ser ut idag. I Nya Kina föreställer sig till exempel författaren att man ska ha byggt en bro över Huangpufloden och att Pudong, ett område som 1910 var rena landsbygden, ska vara en del av Shanghai där villor och höghus står på rad längs breda avenyer. Han beskriver tåg som färdas i tunnlar under floden och gör att invånarna blixtsnabbt kan ta sig över till andra sidan eller runt i staden, bland annat till det stora torget i centrum där kapplöpningsbanan har bytts ut mot ett teaterhus. I romanen kan man resa med tåg direkt mellan Shanghai och Beijing (han förutspår att järnvägen ska vara färdigbyggd på 1950-talet, i själva verket blev den klar 1968) och att Kina om hundra år ska producera och konsumera mer järn och stål än både England och Tyskland (Kina blev världens största stålproducent 1996). Med tanke på att Kina 1910 brukade omtalas som "Asiens sjukling" och betraktas som ett nästan hopplöst underutvecklat land vars folk stod på randen till undergången var det en ganska djärv vision. Till råga på allt hävdar Lu att ”oavsett var i världen man befinner sig är det nästan inga varor som inte är tillverkade i Kina”. Låter bekant, eller hur? Och roligast av allt – åtminstone för kineserna i år – är förstås att Lu i sin vision ser hur Kina hundra år in i framtiden kommer att vara värd för en världsutställning, där olika länder bygger paviljonger på ett särskilt utställningsområde i Pudong.

Självklart har Lu Shi’es roman kommit i nytryck. Förhoppningsvis kommer man så småningom också att kunna låna den på bibliotek i Sverige. Den som kan kinesiska kan tillsvidare läsa mer om Lu och hans bok i den här artikeln eller titta på presentationen i tv-programmet På väg mot 2010 《走向2010》här nedan.