Ett något förkortat och inte särskilt bearbetat utdrag ur Mo Yans näst senaste roman, som kommer på svenska någon gång längre fram. I det här stycket möter vi Ximen Nao i hans tredje inkarnation, som ett svin vid namn Gris Sexton.1967, drabbades grisfarmen av en fruktansvärd epidemi.
Det första som hände var att en gris med namnet Smällskalle tappade matlusten och fick hosta och feber. Smittan spreds snabbt till hans fyra stikamrater, men grisskötaren märkte inget eftersom Smällskalle och hans vänner var den sorts jobbiga svin som vägrar att växa sig stora. På avstånd såg de ut att vara helt normala och välutvecklade kultingar på tre till fem månader, men när man kom närmare upptäckte man att borsten var rufsig, huden skorvig och att de såg skrämmande elaka och sluga ut. De hade testat det mesta som livet hade att erbjuda, och det märktes. Hemma i Yimeng hade de sålts vidare ungefär varannan månad, eftersom deras våldsamma aptit inte hade någon som helst inverkan på deras vikt. De var fruktansvärda matvrak som helt tycktes sakna tunntarm, och allt de stoppade i munnen gick rakt ner i magen och vidare genom tjocktarmen för att efter en timme skitas ut i form av den mest gräsligt stinkande sörja. Det spelade ingen roll hur bra eller dåligt fodret var. De verkade lida av konstant hunger och när de inte fick så mycket mat som de ville skrek de som besatta och dunkade sina huvuden i murarna eller järngrinden, tills det kom fradga ur munnen på dem och de avsvimmade ramlade omkull på marken. Så fort de kom till sans började de äta igen.
Alla som köpte de här djuren märkte snart att de inte gick upp i vikt, och då forslades de tillbaka till marknaden igen och såldes till reapris. Det hände att folk undrade varför man inte bara slaktade och åt dem, men den som hade sett Smällskalle och hans vänner skulle aldrig få för sig att ens ställa frågan. De var äckligare än en padda i en latrintunna, och det var anledningen till att de hade hållit sig vid liv så länge. Efter att ha sålts och köpts ett antal gånger i Yimeng hamnade de hos Jinlong, som fick dem för en billig penning. Men man kunde inte förneka att Smällskalle och hans vänner trots allt var riktiga svin, och de bidrog faktiskt till att utöka antalet grisar på grisfarmen.
Varför skulle en grisskötare bry sig när sådana svin började hosta och fick feber? Den som ansvarade för att mata dem och städa stian var en person som redan har dykt upp ett antal gånger i den här berättelsen och som kommer att återvända längre fram – unge herr Mo Yan. Genom att helhjärtat ställa in sig hos alla och envar hade han till sist uppnått sitt mål: att bli grisskötare. Novellen ”Om svinuppfödning” gjorde honom så småningom riktigt berömd, eftersom det var uppenbart att den baserades på hans erfarenheter av arbetet på Aprikosträdgårdens grisfarm. Det ryktades att den berömde svenske regissören Ingmar Bergman skulle göra film av den, men var skulle han ha fått tag på så många grisar? Dagens svin är i likhet med ankorna och hönsen ena halvt debila stackare som har fötts upp på artificiellt foder fullt av kemiska tillsatser och överhuvudtaget inte kan mäta sig med oss. Vissa av oss hade starka ben, andra var oerhört intelligenta, några var sluga och andra hade talets gåva. Vi var med andra ord stiliga djur som alla hade sin egen individuella läggning – en sorts grisar som inte går att hitta längre, oavsett var i världen man letar. Nu för tiden föder de bara upp idioter som växer hundrafemtio kilo på fem månader och inte ens duger som statister, så jag misstänker att Bergmans film kommer att förbli en dröm.
Ja, ja, ja – jag vet vad Hollywood är och jag vet att det finns digitala specialeffekter. Men de är dyra och inte så lätta att skapa. Dessutom tror jag inte att någon digital gris kan vara lika stilig och imponerande som Gris Sexton, eller för den delen Diao Xiaosan, Fjäril eller Smällskalle.
(Foto: prudencebrown121 på Flickr.com)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar