En levande buddhas död

I somras köpte jag en hel rad kinesiska romaner på temat Tibet, det vill säga böcker av han-kinesiska författare som antingen utspelas i Tibet eller på annat sätt handlar om tibetaner och tibetansk kultur. Att Tibet har varit en het trend inom skönlitteraturen (litet som vampyrer har varit en trend här i väst) har jag ju nämnt tidigare, när jag skrev om megahiten Tibetkoden.

En levande buddhas död 《活佛之死》av författarinnan Tangka 唐卡 (pseudonym för en kvinnlig han-kinesisk poet och prosaförfattare) är nog ett ganska typiskt exempel på den här sortens litteratur, och på hur man använder Tibet och våra föreställningar om landet för att ge en exotisk bakgrund till en historia. Så här skriver författarinnan själv om bokens tillkomst på sin blogg:

Jag har besökt Tibet ett antal gånger och sett hur enkla och gudfruktiga tibetanerna är. Allt på denna magiska högplatå gör en rörd och förundrad. Jag har lärt känna många tibetaner, och deras ärlighet, gästfrihet och värme har fått mig att inse att de inte bara är enkla och älskliga människor utan dessutom har ytterst låga krav på livet och en religiös tro som är så stark att de inte bryr sig om vilka konsekvenser den får. Dessutom fäster de stor vikt vid sitt känsloliv – inte minst vid kärleken. De är djärva, ärliga, galna och självuppoffrande. Kärleken och religionen är deras liv.

Och det är just kärleken som står i centrum för En levande buddhas död. Intrigen kan sammanfattas så här: En ung, kvinnlig författare har problem med skrivkramp. Hon kan helt enkelt inte komma på något att skriva om. För att få inspiration reser hon ensam till Tibet, där hon mycket snart blir god vän med en ung ”levande buddha”, Dacang. Hon attraheras av honom eftersom han är lång, stilig och charmerande naiv, men den verkliga kärlekshistorien utspelas inte mellan dessa två utan mellan en annan levande buddha, Tashi, och den vackra flickan Drolma. De har varit djupt förälskade sedan de först möttes, och så småningom lämnar Tashi klosterlivet för att leva med Drolma. Det är förstås ett mycket svårt beslut som också gör Tashi till en utstött, föraktad av många för att han gett upp sin tro för en kvinnas skull. Men den riktiga katastrofen kommer senare, när Drolma får veta att hon har drabbats av livmoderscancer och aldrig kommer att kunna skaffa några barn. Hon känner sig inte längre som en riktig kvinna, och tanken på ett liv utan barn tillsammans med en man som bara stannar hos henne på grund av medlidande skrämmer henne. Hon älskar ju Tashi och vill att han ska bli lycklig, särskilt med tanke på hur mycket han redan har offrat för hennes skull. Eftersom hon vet att han aldrig skulle överge henne om han kände till sanningen ljuger hon istället och låtsas att hon inte älskar honom längre, i förhoppningen om att han ska lämna henne och hitta en annan kvinna att älska. Tashi blir förstås förtvivlad och i sin desperation begår han istället självmord.

En inte alltför originell historia, kan man tycka, men å andra sidan är det ganska få kärleksdramer som inte har berättats förr, i någon form.

Man skulle kunna skriva en hel del om En levande buddhas död utifrån den syn på Tibet som förmedlas i boken och vilken funktion Tibet och den tibetanska kulturen har för romanen och författaren. Jag har varken tid eller ork att göra någon ingående analys just nu, men till att börja med kan man konstatera att romanens berättare är mycket tydlig med att Tibet ska bli den inspirationskälla som bryter hennes skrivförlamning. Det hon söker är det färgstarka, det exotiska, det som ska göra hennes berättelse unik och annorlunda.

Så fort jag klev ur bussen kände jag hur färgstarka, bländande berättelser trängde sig på från alla håll och kanter. De till synes litet lortiga tibetanska kvinnorna, det tibetanska språket som jag inte förstod, de ärliga och naiva lamorna – de var så unga och fruktansvärt fascinerande. Vilka berättelser kunde jag samla in här? Var det detta som skulle utgöra bakgrunden till mina böcker?

Författarinnan Tangka utnyttjar verkligen också den fruktansvärt fascinerande kultur till fullo. Redan bokens titel fångar den potentielle läsaren, och inledningsscenen utspelar sig på en av de allra mest exotiska och samtidigt skrämmande tibetanska platser man som kines (eller västerlänning) kan föreställa sig: en platå uppe på berget där traditionella himmelsbegravningar äger rum. Dit har berättaren tagit sig för att minnas sin döde vän.

Jag står på en stor och ganska ojämn stenplatta. De mörkröda blodfläckarna på dess yta får den vita stenen att verka smutsig. Det nedtrampade gräset runt omkring den slokar dystert i den stekande hettan på grässlätten och böneflaggorna hänger orörliga i den stilla luften, som om de ville förstärka den dystra stämningen.

Oidentifierbara benknotor som gamarna inte kunnat smälta ligger utspridda på eller runt stenblocket och glänser overkligt i det starka solskenet. Vem kommer de ifrån? Liket av en människa som nu ska förmultna tillsammans med universum.

Min vän, den levande buddhan Dacang, håller utkik åt mig. Han säger att kineser inte får beträda begravningsplatsen, särskilt inte kvinnor.

Även i resten av boken har den tibetanska kulturen en framträdande roll som exotisk bakgrundsdekoration – här finns sång och dans runt lägereldar på natten, vilda ritter över slätterna, knivbeväpnade starka män, kloka vishetslärare… Den berömde sjätte Dalai Lama figurerar också i romanen som en pendang till Tashis och Dacangs livshistorier.

Tangka skriver bra och En levande buddhas död är en bok med bitvis mycket vackert språk. Kärlekshistorien är också rätt okej, även om den som sagt inte är särskilt originell och dessutom lider av vissa logiska luckor, som att Drolma trots allt Tashi har gett upp för hennes skull inbillar sig att han inte skulle vilja ha henne om hon inte kan få barn, eller att han skulle byta flickvän bara sådär. Men om jag skulle rekommendera romanen till någon skulle det nog vara för att den ger en bild av hur en kines föreställer sig Tibet och hur man kan få ut maximalt av den exotiska miljön när man skriver en kärleksroman.

(Foto på böneflaggor från clairegren på Flickr)