Den allra sista gården

Ja, jag vet att jag borde gilla Den allra sista gården av Cao Naiqian. Den är skriven av en uppburen författare som har fått fina recensioner, den är full av råa och mustiga berättelser med udda huvudpersoner och den är förstås utmärkt översatt av Göran Malmqvist.

Men nej, det går bara inte. Jag kan inte gilla en bok där fattiga människor framställs som nästan själlösa djur som slår ihjäl varandra till höger och vänster utan att tänka efter det allra minsta. Där essensen i nästan alla historier kan sammanfattas i citatet: "När folk är fattiga händer det att de får lust att döda någon" - en mening som yttras av en bonde efter ett till synes meningslöst mord som aldrig får någon förklaring.

Cao Naiqians förra novellsamling på svenska, När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig (2006), var också en mycket brutal och tragisk historia. Men där tyckte jag ändå att allt elände vägdes upp av en viss värme och underfundig humor som fick läsaren att känna med de fattiga bönderna istället för att bara äcklas över dem. Här framställs de snarare som sinnesslöa kreatur.

Den kinesiska novellsamlingen med samma titel, 《最后的村庄》, innehåller betydligt fler noveller än den svenska, så kanske är det urvalet som gör det sammantagna intrycket så mörkt. För visst finns här noveller som jag tycker om också. "Brottslingen" till exempel, en kort historia om en polis som håller förhör med en gråtande bonde som inte kan förstå varför han ska hamna i fängelse och oroar sig för sina barn. Polisen lider med honom och försöker hjälpa till så gott det går, men det är inte mycket han kan göra. Den är verkligen ett litet mästerverk i all sin enkelhet. Cao Naiqian har själv varit polis, så man kan ana det självupplevda mellan raderna.

Slutsumman av alla grova, oförklarade våldshandlingar blir en känsla av äckel. Letar man efter en oförskönad landsbygdsskildring föredrar jag alla gånger Li Ruis Träden vill vila.