Att tala genom ett filter

Om ett par veckor kommer Han Shaogongs roman Maqiao ut på svenska. Det är en berättelse, eller kanske snarare en samling berättelser, som utspelar sig i en fiktiv sydkinesisk by under kulturrevolutionen och har formen av ett lexikon där varje ord eller uttryck symboliserar ett sätt att tänka, ett förhållningssätt till livet och världen. Så här skriver Han i bokens efterord:

1988 flyttade jag till södra Kina, till Hainan, utanför Kinas sydligaste udde. Jag kunde inte tala hainandialekt och den verkade mycket svår att lära sig. En dag var jag och en vän på marknaden för att handla när jag fick syn på en fisk vars namn jag inte kunde, så jag frågade fiskhandlaren, som var en man från platsen. Han sade att det var en fisk. Jag sade att jag visste att det var en fisk, men att jag skulle vilja veta vad den kallades. Han spärrade upp ögonen och sade: "Havsfisk." Jag log och sade att jag visste att det var en havsfisk, men att jag skulle vilja veta vilken sorts havsfisk. Då spärrade han upp ögonen ännu mer, såg litet irriterad ut och svarade: "Stor fisk!"

När min vän och jag senare tänkte tillbaka på den dialogen kunde vi inte låta bli att skratta.

Hainan ligger i landets största havsområde, här finns oräkneliga fiskebyar och fiskerinäringen i trakten har en mycket lång historia. Jag lärde mig så småningom att man här förmodligen har det största fiskrelaterade ordförrådet i Kina. De riktiga fiskargubbarna har detaljerade och exakta uttryck och termer för flera hundra sorters fiskar, fiskdelar och fiskförhållanden - alldeles tillräckligt för att man ska kunna få ihop till ett tjockt lexikon. Men de flesta av dessa termer existerar inte på mandarin. Till och med Kangxis ordbok - det kinesiska lexikon som har allra flest uppslagsord - håller sig trots sina 40 000 tecken på bra avstånd från ön och har uteslutit denna rikedom av erfarenheter eftersom de befann sig bortom redaktörernas synfält, bortom de lärdes kontrollerande skrivpenslar och tuschstenar. När jag talar mandarin med lokalbefolkningen och tvingar dem att använda ett språk de inte är vana vid kan de bara svara något vagt och obestämt som "stor fisk" eller "havsfisk".

...

Det fick mig att tänka på min egen hembygd. Jag har studerat mandarin i många, många år. Jag vet att det är nödvändigt. Jag måste göra det för att grannarna, arbetskamraterna, expediterna, poliserna och byråkraterna ska acceptera mig, för att jag ska kunna ta till mig television och tidningar, för att jag ska bli modern. Men händelsen på fiskmarknaden gav mig en plötslig chock: jag insåg att jag har blivit standardiserad. Det innebär också att minnena av min hembygd har standardiserats, att de varje dag filtreras genom ett främmande språk - och att denna filtrering reducerar dem till förenklade, grova begrepp som "havsfisk" och "stor fisk" medan de sakta torkar ut i översättningens öken.

...

Ord har liv. De växer ymnigt, förändras ständigt, samlas och skingras, flyter omkring utan fäste, drar sig undan och sluter sig samman, blir akut sjuka och lever vidare, har personlighet och känslor, frodas, förfaller och dör ut. Beroende på omständigheterna kan deras liv vara långa eller korta. Under en tid har vissa ord fångats in och fängslats i min anteckningsbok. Jag har grubblat och gissat, undersökt och utforskat i min strävan att likt en detektiv avslöja de berättelser som ligger dolda bakom orden. Resultatet är den här boken.

Ett citat som inte bara går att tillämpa på dialekter utan lika gärna skulle kunna handla om att lära sig ett nytt språk som invandrare.

(Bilden föreställer Han Shaogong i slutet av 1960-talet, när han skickades ut på landet som "intellektuell ungdom", för att lära av bönderna)