Stereotypa typsnitt

I bloggarna Jacket Knack och Printmag läser jag intressanta artiklar om olika typsnitt som används för att frammana en "etnisk" känsla, som till exempel Neuland, Latino! eller Mandarin. Den första varianten på typsnittet Mandarin utformades redan 1883 (då det kallades Chinese) och var tänkt att imitera penseldrag i kinesisk kalligrafi. Typsnittet blev snabbt populärt och kom att användas flitigt i olika sammanhang där man snabbt och enkelt ville visa att någonting var kinesiskt, framför allt på affischer och i menyer och skyltar för olika Kinarestauranger. Printmag kallar det för "the granddaddy of what has come to be known as 'chop suey' fonts" och påpekar att det är en precis lika amerikansk uppfinning som den "kinesiska" maträtten chop suey.

Visst känner ni igen det? Och det fungerar, eller hur? Ser man typsnittet Mandarin så vet man direkt att här handlar det om något kinesiskt, eller åtminstone östasiatiskt. Möjligen inger det idag en litet nostalgisk eller tillbakablickande känsla - som en gammal teateraffisch eller en skylt över en kinesisk tvättinrättning i Lucky Luke. Idag finns förstås många fler typsnitt med "asiatisk" eller "kinesisk" inspiration. Bilderna här visar ett par exempel, fler kan ni hitta här.

Förmodligen finns det liknande typsnitt för alla alfabeten eller skrivsätt. Kineserna själva gör ju ibland egna "etniska" varianter på sina skrivtecken, som i den här vackra affischen för filmen Kekexili, där de kinesiska tecknen har skrivits med ett klart "tibetanskt" typsnitt. Undrar just hur ett "svenskt" typsnitt skulle se ut? Och vad det skulle heta?