Som en yxa i hjärtat

Alldeles i början av romanen Drömmar om byn Ding 《丁庄梦》 citerar författaren Yan Lianke faraos dröm från Gamla testamentet, den om de feta och de magra korna. Själv kommer jag att tänka på ett annat Bibelcitat när jag läser boken: "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?"

Det är precis vad de har gjort, nämligen, människorna i byn Ding. De har dragits med av den stora blodgivarvågen då tusentals bönder tjänade storkovan (i alla fall med deras mått mätt) på att sälja sitt blod till inköpare, som i sin tur sålde det vidare till sjukhusen inne i städerna. Men okunnighet, girighet och slarv leder till att hiv-viruset sprids som en löpeld och nu dör hela byar - män, kvinnor och barn - i aids.

Berättaren i Drömmar om byn Ding är ett barn, en död pojke. Han har inte dött av aids utan blivit förgiftad av någon okänd person som hämnd för att hans far var den störste blodshandlaren i byn, den som tjänade mest av alla och vars familj inte har drabbats av febern. Men det är inte pojken som är huvudperson, det är istället hans farfar Ding Shuiyang, skolvaktmästaren som har fått ta över undervisningen eftersom alla de riktiga lärarna har gett sig av: 

De var unga och kom från andra orter och så fort de fick höra att febern hade kommit till Ding slutade de att undervisa.
De kom inte till skolan mer.
Inte för sina liv.
Så då var bara farfar kvar. Han skötte om fönster och dörrar, torkade av glaset, bänkarna och svarta tavlan, försökte uthärda denna feberns tid i Ding och på slätten.

Eftersom farfar har gått i skolan och kan skriva betraktas han med en viss respekt i byn. Fast till största delen beror nog ändå hans status på att hans son har partiet i ryggen och är byns mäktigaste man. Sonen, Ding Hui, har inga som helst samvetskval över det han gjort - tvärtom ser han till att sko sig riktigt ordentligt på de andra bybornas olycka. Farfar, däremot, håller på att bryta ihop av ångest i vetskapen om att hans son, hans eget barn, har ställt till med detta hemska och nu vägrar att visa någon som helst ånger eller sympati för de drabbade. I hans värld, när han växte upp, tog man ansvar för det man hade gjort och det värsta han kan tänka sig är att förlora sin heder - då kan man lika gärna dö. Men sonen tillhör en annan generation och han har ingen sådan hederskodex: 

Pappa hade också gått i skolan hos farfar, men nuförtiden verkade han inte visa honom den respekt som en elev ska visa sin lärare. Farfar kunde se det på hans ögon. När farfar såg hur pappa obekymrat mumsade i sig ställde han ner skålen på bordet med en lätt smäll. Sedan sade han: "Min son, jag säger inte att du måste ta livet av dig inför hela byn, men du måste i alla fall gå ner på knä och dunka pannan i marken."

Pappa stirrade på honom. "Varför det?"

"För att du är blodhandlarnas kung."

"Alla här på Nygatan är blodhandlare."

"Men de lärde sig av dig. Ingen av dem tjänade lika mycket pengar som du."

Pappa smällde skålen i bordet så att soppan stänkte ut och sedan slängde han ifrån sig pinnarna, som ramlade ner på marken.

"Pappa", sade han och såg på farfar. "Om du ber mig dunka pannan i marken en enda gång till så är du inte min far längre. Och då ska du inte räkna med att jag tar hand om dig när du blir gammal eller ordnar med begravning åt dig."

Farfar satt där alldeles som förstenad med pinnarna hårt i handen. Så sade han tyst: "Fastän det är din far som ber dig? Kan du inte dunka pannan i marken framför dem för min skull?"

"Gå härifrån, pappa!" sade pappa med hög röst. "Ett ord till och du är inte min far längre."

"Men Hui", sade farfar. "Det handlar ju bara om att buga sig en gång. En enda gång så är det över sedan."

Pappa sade: "Gå nu. Från och med idag så är du inte min far längre. Du är inte min far längre, men jag lovar att begrava dig när du dör."

Så när farfar får uppdraget att samla de sjuka i byskolan för att smittan inte ska spridas vidare har han inget annat val än att ställa upp. Till en början ser det ut som om allt ska gå bra. Ja, det är nästan som om här finns ett frö till ett nytt samhälle där de sjuka arbetar sida vid sida och hjälper varandra i denna svåra tid. Men snart dyker de gamla vanliga problemen upp. Folk stjäl från varandra på dödsbädden. Andra strävar efter makt och utmanövrerar lätt den gamle vaktmästaren. Skolan plundras på alla inventarier och blir inte mer än ett tomt skal.

Deprimerande, eller hur? Jag inser ju själv att en bok om aids-sjuka bönder inte låter som någon hit. Så varför ska man läsa Drömmar om byn Ding? Franz Kafka skrev en gång i ett brev att "en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss". Jag kan inte annat än hålla med. En bok som inte berör är en bok man snabbt glömmer. När jag läser vill jag bli upprörd, ledsen, äcklad eller jublande glad. Inte bara slå ihop pärmarna när berättelsen är slut och tänka: "Jaha, det var det." Drömmar om byn Ding är en riktig yxa, och jag vågar nästan påstå att den som inte känner ett hugg i hjärtat när han läser den är inte bara infrusen i ett lager tjock is utan dessutom insvetsad i en järnjungfru.

Det värsta är att allt i romanen skulle kunna vara sant. Allt detta händer, just nu, i många byar på den kinesiska landsbygden och Yan Lianke gjorde ett antal studieresor till byar precis som Ding innan han skrev sin historia, något som han bland annat berättar om i den här intervjun för australiska The Age.

Yan Lianke har gjort sig känd som en ganska kontroversiell författare som gärna visar upp samhällets avigsidor i en grotesk skrattspegel. Så skrev han till exempel för några år sedan romanen Livsglädje 《受活 》 där politikerna i ett utblottat län kommer på idén att köpa Lenins balsamerade lik - de har hört att ryssarna tycker att det är för dyrt med underhållet - och uppföra ett mausoleum till hans ära. Alla vill ju förstås titta på Lenin, så självklart kommer turisterna att strömma till och med dem pengarna och så kommer allting att bli bättre och bättre och bättre... Det finns bara en hake med planen: de har inte råd att köpa liket. Så för att tjäna ihop till investeringen skickar tjänstemännen ut en trupp krymplingar på en turné där åskådarna får betala för att mäta sina krafter med bland annat världens snabbast enbente man. Fullkomligt absurt och fullkomligt strålande. Fast Yan Lianke fick förstås sparken från sitt jobb på propagandaavdelningen i Folkets befrielsearmé. Här i väst är han kanske mest känd för kortromanen Att tjäna folket 《为人民服务》 som totalförbjöds i Kina (ja, verkligen totalförbjöds, på riktigt, inte bara så där som man brukar säga i reklamen) på grund av hans sätt att sammankoppla sex och ordförande Mao.

I några av de intervjuer som Yan Lianke har gett kring Drömmar om byn Ding har han berättat att han ursprungligen tänkte skriva den på ett sätt som mer liknar hans andra romaner: som en groteskt uppblåst satir där blod pumpas ut på världsmarknaden i gigantiska pipelines. Den tanken övergav han eftersom han insåg att det nog inte skulle gå igenom censuren. Jag är ingen vän av censur, men jag måste medge att när jag läste det drog jag en suck av lättnad. Om romanen hade skrivits så hade den aldrig förmått beröra läsaren som den gör nu.

Drömmar om byn Ding är inte bara deprimerande. Här finns en underbar kärlekshistoria också, med två dödsdömda människor som finner varandra och inser att det är meningslöst att bry sig om konventionerna när man har så litet tid kvar. I slutet av boken, när farfar kommer tillbaka till byn efter en tids frånvaro, ligger byn öde. Nästan alla har dött eller flyttat därifrån. Men i naturen spirar ändå livet - kanske finns det en framtid i alla fall.