Prinsessan på ärten

För många, många år sedan köpte jag novellsamlingen Prinsessan på ärten 公主彻夜未眠 av författarinnan Cheng Ying-shu 成英姝. Jag tycker fortfarande att den är alldeles utmärkt och jag har samlat på mig en hel rad av hennes senare novellsamlingar och romaner (Prinsessan var hennes debut), men av någon anledning har jag aldrig läst dem. Prinsessan på ärten är en Short Cuts-liknade sak där de olika berättelserna ofta innehåller referenser till varandra - en person som dyker upp på nytt, något välbekant som skymtar förbi i marginalen. Det är ofta satiriska eller litet ironiska berättelser med en svart humor som är mycket tilltalande. En novell handlar till exempel om en gammal skådespelerska som en dag får ett hotelsebrev med posten. Hon kastar det genast, men inser sedan att brevet kan bli hennes biljett tillbaka till berömmelsen, ett sätt att få medierna att uppmärksamma henne. Men då måste hon först hitta det igen.
En annan historia är den om försäljaren som gifter sig med sin blinda flickvän för att han känner att han är skuld till olyckan som gjorde att hon förlorade synen. Flickvännen vill att han ska berätta om det har ser och upplever, och med tiden blir han en strålande berättare, något som i sin tur ger honom framgångar på jobbet och får chefens dotter att falla för honom. Han skiljer sig från den blinda. Men nu har berättandet blivit som en drog och varje kväll smyger han tillbaka till ex-fruns lägenhet för att få berätta om vad som hänt under dagen. Det uppskattas förstås inte av den nya frun.
Den första novellen i boken heter "Snart börjar mitt lyckliga liv" och handlar om en kvinna som har förlorat minnet och inte vill acceptera att hennes liv är så enkelt och vanligt som det är. Inte kan det väl stämma att hennes man är så fattig och hennes döttrar så fula? Nog måste hon väl vara värd något bättre? Så här börjar den:

Så fort hon slog upp ögonen och fick syn på taket kände hon att någonting var fel. Hon låg där och stirrade en lång stund innan hon förstod att det berodde på att taket såg ut att vara mycket högre när man låg ner och tittade på det än när man stod upp. Sedan insåg hon att det inte var hennes eget tak. Konstigt att hon inte kunde komma ihåg hur taket därhemma såg ut! När hon vred på huvudet fick hon syn på en man som satt med överkroppen lutad över sängen och sov med ansiktet vänt mot henne. Han snarkade. Hon lutade sig närmare. Mannen stank surt av tobak. Han var mörkhyad och såg ut som en apa med några vissna skäggstrån på hakan. Litet gul saliv rann ur munnen medan han sov. Nu drog han efter andan så att saliven sögs in i munnen, vaknade med ett ryck och upptäckte att hon stirrade på honom.

”Qiqi!” ropade han glatt. ”Är du vaken? Så underbart! Jag ska gå och ropa på doktorn.” Så försvann han ut genom dörren. Underligt. Vem var Qiqi?

Efter en stund kom mannen inklampande i hasorna på en läkare. ”Bra”, sade läkaren. ”Det är bra att hon har vaknat.”

”Bra! Bra!” upprepade mannen, som en papegoja. ”Qiqi, jag har varit så orolig.”

Nu stod hon inte ut längre. ”Vem är du egentligen?” frågade hon. Mannen stelnade till.

”Kommer du ihåg vad du heter?” frågade läkaren.

Vilket skämt! En så korkad fråga. ”Jag heter … ” Hon skulle just till att säga det när det försvann igen. ”Förlåt. Jag har visst glömt det.”

”Just det”, sade läkaren. ”Hon har tappat minnet efter smällen i huvudet.”

”När kommer det tillbaka?” frågade mannen.

”Det är omöjligt att säga. Vi får undersöka henne och se vad som händer.” Han gick därifrån.

Mannen satte sig ner och såg ut som om han inte visste om han borde vara ledsen eller glad. ”Vill du ha någonting att äta?” frågade han.

”Jag är inte hungrig. Håll dig på avstånd, du!”

”Jag ska skala ett äpple åt dig.” Han plockade fram ett äpple ur plastpåsen som låg på bordet, drog en kniv ur fickan och började skala. När hon såg smutsen under hans naglar höll hon nästan på att kräkas.

”Jag vill inte ha. Ät det själv!”

Han skalade halva äpplet och började sedan äta. Ljudet av fruktköttet som krasade mot tänderna gjorde henne litet hungrig. Mannen åt halva äpplet och tvekade sedan, som om han funderade på om han verkligen skulle skala andra halvan också. Sedan åt han resten med skalet kvar. Hon gäspade och lade sig ner igen.

”Vill du träffa flickorna?” frågade han.

”Vilka flickor?”

”Våra döttrar förstås! Xingxing och Wenwen”, svarade han som om det vore den naturligaste sak i världen.

Hon började skrika.

Gumman i sängen bredvid satte sig upp. ”Vilket liv ni för!”
Cheng Ying-shu har förstås en egen blogg också.