Den här gången är det en ungdomsbok, fast jag tycker nog att den fungerar minst lika bra eller kanske till och med bättre för vuxna. När jag var sexton år 《十六岁少女》är en roman med självbiografisk bakgrund där författaren Qin Wenjun 秦文君 berättar om sin tid på ett skogsbruk i allra nordligaste Kina under kulturrevolutionen. Dit reser huvudpersonen med stor entusiasm, glad över att få komma bort från familjen, uppleva äventyr och bli någon. Glädjen grumlas en aning över att bästa vännen inte kan följa med, men redan på tåget norrut får hon nya kamrater som ska komma att bli mycket viktiga för henne och hennes utveckling till en vuxen, mogen människa.
Och nog får hon uppleva äventyr och strapatser. Det som möter henne och medresenärerna är inte bara ett iskallt klimat och hårt arbete, utan också psykiskt obalanserade politiska ledare, dramatisk kärlek och svartsjuka samt björnar och andra vilda djur. Men det Qin framförallt skildrar är ändå vänskapen mellan flickorna och hur den ständigt utsätts för påfrestningar av romantiskt slag. Huvudpersonen har många idéer om vad sann kärlek är - ren, stark och hjältemodig ska hennes drömprins vara - men när hon först förälskar sig är det i en pojke som är klenare än de flesta och inte alls någon stålman till arbetare. Den historien slutar inte lyckligt och det är många som blir kvar för alltid i den frusna jorden uppe vid ryska gränsen.
Tonen i romanen kan stundvis kännas en aning överspänd, men så är ju också den tonåriga huvudpersonen själv en person uppeldad av politiska slagord och av hormonerna som bubblar i kroppen. En lite annorlunda "upp till bergen och ut på landsbygden"-skildring som fokuserar på kvinnoblivande snarare än politiskt förtryck och där huvudpersonens största läxa är att kärlek kan ta sig många olika uttryck och inte alltid är himlastormande och ren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar