1
vågorna skrubbas blanka vackra
som hjälmar sköldar
bukten liknar en kantrad skyskrapa störta
samman
stig och sjunk i mörkret den
neonupplysta stranden på andra sidan
böljar lätt hägringen
omfamnar oss och böljar
en mås med rödfärgade fjädrar simmar mot oss
en miljon glasfasader skrubbas blanka ger
oss en spegelbild av historien
2
än en gång faller vi ner på en död plats
trär en snara på en
alldeles vanlig morgon
trettio år gamla blodiga kläder och springande kroppar
har bytts mot en vind från havet mörk gas skymmer sikten åt alla håll
en gata har ingen början bara otaliga maskerade
slut
fall omkull vem har inte upplevt
livets splittring i ordet ”öde”?
3
varje människa är en vägspärr en barriär
som grymt spärrar vägen för sig själv lider en skada inte värd att lida
uthärdar en outhärdlig smärta räds den
fyllda vattenslangen
som sprutar ut ett blåfärgat regn
man inte kan fly
det finns alltid svullna torg som liknar fuktiga plantskolor
i dödens åtrå frodas ruttet kött
4
än en gång det stora havets konvexa
lins av tårar
gråter vår gråt de
som accepterar sitt öde känner igen det
vindens och regnets onomatopoesi upprepar
en smattrande förgörelse
hjärtat trycker
sig mot väggen när det vaknar på morgonen och dör gång på gång
mörkret som kämpar på samma plats är så exceptionellt omsorgsfullt
att fly och att jaga är samma rörelse
5
ni har historielektioner
vi
har utraderad tid
ni visar upp skelettens stjärnbilder
vi
gräver ut våra ögon och ansluter oss till skuggorna
era dryckeskärl av brons stoltserar med människokroppar
vårt
blod har redan mognat till estetik
6
vad ser ögonglobens vattenblåsa först när den har
genomborrats och sprängts?
i vilken riktning körs en hamn som fyllts av stinkande död
fisk?
är det inte absurt att åldras i en tid som vissnar och rör
sig bakåt?
vem är det ubåten Mandelsjtam har kommit för att hämta när
den dyker upp ur vattnet?
hur ska taggtråd kunna hindra hjärtats finpolerade
förbannelser?
kan en usel dikt innehålla
en ännu uslare verklighet?
7
glasravinen svämmar över av mångfärgat vatten
tyst och svallande slår
det mot stränderna
glashimlen liknar ett stycke oupphörligt upp- och nervänt
fastland
det mångfärgade regn som vräker ner smälter söderns snö
blankt glas i spegelbilden går alla
gathörn baklänges in
i gravens döda hörn slår
ut i mångfärgade svampar
8
ett barn övergivet av tiden
vet inte om det är vatten eller glas
iskallt svepande ljusstrålar förmedlar tomrummets fasta
form
på gravplatsen som har anlagts vid berget är min gravsten
fuktig
mitt namn kryper just nu fuktigt och levande upp
mot en likgiltig och övergiven perfekt höjd
9
oceanens obygd i alla riktningar
nyper fast en ö där människor bor strupens blå
det gamla såret får
midnattstimmen som låtsas vara lugn att slamma igen
skräcken behöver detta hörn mörkret
är bättre ju tätare det blir den som sväller i
saltvatten flyr undan en fråga
vilken tidsålder vems
skam
10
föreställ dig ett ansikte i utkanten av människohavet som
en liten strand
reser det sig vackert hand
i hand med dottern
bevittnar förskräckt den vilsegångna historien
så många påkar driver just nu tidens boskap in i fållan
den ansiktslösa hopen kämpar stampar
på samma smutsfläck
får dig att framträda i kontrast ett sönderrivet papper som fladdrar ensamt
11
hur långt kan vi backa?
asfalten spricker under fötterna det bläcksvarta havsvatten som väller fram
rinner ner i oss som vi rinner ner i
det neonvattenfall som spökena plötsligt vred igång
en terrakottasoldat insisterade på att knäböja såg tvåtusen år in i framtiden
bågen och pilarna i hans hand har redan upplösts
12
glasgravstenarna glittrar i vågsvallet förgängelsen
eskorterar dem
ännu en domedag har försvunnit glöm den i förtid
skummets jag sipprar in i skummets andre torka bort det utan smärta
poesin en
rostig färja skapa den
av hjärtans lust
det framruttnade skelettet marscherar det saknas aldrig helgdagar som firar det
oceanens testamente rullar vid dess sida men ingen läser det någonsin
Yang Lian 杨炼
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar