Paradiset

Just nu kretsar min kinesiska läsning, i den mån den har ett tema, mest runt ämnet "reproduktiva rättigheter". Västerländsk skönlitteratur på det temat tycks oftast handla om rätten att inte behöva föda barn - rätten till preventivmedel eller till abort. I Kina har den av förståeliga skäl ofta handlat om det motsatta: rätten att få föda. Så handlar Mo Yans roman Yngel till exempel om en barnmorska som tvingas utföra den ena grymma aborten efter den andra, vilket leder till stor ångest och djupa skuldkänslor. Men i romanen förekommer också en klinik för surrogatmödrar, där unga kvinnor föder barn åt den som kan betala.

Just en sådan klinik skildras också i Sheng Keyis 盛可以 kortroman 《福地》Paradiset. Här handlar det inte om kvinnor som har spärrats in eller kidnappats för att föda, nej, de kvinnor som väntar på förlossning här har alla - med undantag av romanens berättare Wenshui - frivilligt anmält sig som surrogatmödrar. Det betyder inte att de är nöjda: de flesta har trots allt valt att hyra ut sin kropp för att de har ett akut behov av pengar och inte kan komma på ett bättre alternativ. En är frånskild och förföljd av en hotfull make och måste få ihop pengar för att kunna fly landet, en annan vill mest leva ett gott liv. Berättaren är en ung kvinna som har någon form av psykiskt problem eller kanske en lättare utvecklingsstörning. Hennes mor har dött och ingen kan ta hand om henne, och så hamnar hon på kliniken, där chefen ser henne som den perfekta medarbetaren: hon är lugn och foglig och bör kunna "producera" hur många barn som helst utan att klaga.

Wenshuis berättelse glider hela tiden mellan händelserna på kliniken och hennes egna minnen, ibland i samma mening. Det tar en stund att vänja sig vid det och förstå vad som händer när miljöer och personer plötsligt skiftar. Men det är effektivt och ger en mycket speciell stämning åt berättelsen, där klinikens stela instängdhet kontrasteras mot hennes minnen av djur och natur. Kvinnorna på kliniken ska egentligen bara vara nummer, men de hittar själva på fruktnamn åt varandra för att känna sig lite mer mänskliga. Här pågår olika intriger: vissa kvinnor avskyr varandra, vissa är svartsjuka, den kvinnliga assistenten är chefens älskarinna och han har fullt sjå med att hålla både henne och sin fru nöjda med olika påhittade historier. En av vakterna har ett förhållande med en av "producenterna" och blir degraderad till dörrvakt.

En av de saker jag tycker mest om i denna korta och intressanta historia är att kvinnorna inte är passiva offer. De är inte hjälplösa slavar i en dystopi, på samma sätt som kvinnorna i Tjänarinnans berättelse/The handmaid's tale, och de vet sitt värde - när de inte får som de vill och tycker att reglerna på kliniken (och det finns många regler) är för strikta matstrejkar de eller hotar med att ge sig av. De vet att verksamheten är olaglig och de har makten att avslöja vad som pågår här. Chefen framstår som en rätt löjlig figur i sin iver att göra kliniken till en hårt reglerad institution, med uppiggande "personalmöten" och käcka tal. Kvinnorna här är kanske är tvungna att föda barn för pengarnas skull, men de gör sitt bästa för att bevara sin värdighet och för att visa att de inte går att behandla hur som helst. Deras trots är uppfriskande.

Och för den som inte läser kinesiska kan det kanske vara av intresse att veta att Paradiset nyligen utkom på franska under titeln Un Paradis och i översättning av Brigitte Duzan.