Mitt liv som kejsare

Månadens omläsning var Su Tongs 苏童 gamla Mitt liv som kejsare 《我的帝王生涯》från 1992. Det är en kort och bitvis obehaglig roman om Duanbai, en pojke som sätts på tronen när hans far kejsaren dör. Duanbai är inte särskilt väl skickad för sin roll och dessutom alldeles för ung för att kunna styra (han är bara 14), så det blir hans mor och farmor som håller i tyglarna, samtidigt som de konkurrerar med varandra.

Duanbai kan inget om världen utanför palatset och även om han inte har något att säga till om politiskt har han makten att utöva våld mot kvinnorna i sin närhet - de förskjutna konkubinerna i Kylans palats får tungorna avskurna när de stör hans nattsömn med sin gråt. Palatslivet är överlag ett träsk av fjäskande och intriger, hustrur och bihustrur tävlar om kejsarens gunst samtidigt som det alltid kan stå en mördare på lur bakom närmaste pelare.

Duanbais två halvbröder Duanwen och Duanwu är nämligen ute efter hans liv - det förmodades allmänt att Duanwen skulle ta över tronen och han verkar onekligen ha varit mer lämpad för uppgiften. När Duanwen till sist störtar sin bror dödar han honom inte utan låter honom fly, och Duanbai börjar ett nytt liv som vanlig lösdrivare tillsammans med sin trogne tjänare, eunucken Svala. Och vad är då Duanbais dröm, nu när han har förlorat allt? Att bli lindansare och sväva högt ovanför jorden som en fågel - ett djur som ständigt återkommer som en frihetssymbol i romanen. Den före detta kejsaren av ett rike som inte längre existerar (för Duanwen arméer besegras snart av invaderande styrkor) slutar sina dagar i ett buddistiskt kloster där han studerar Konfucius samtal, en bok som hans barndoms lärare gav honom i uppgift att memorera.

Mitt liv som kejsare är en historisk roman som utspelar sig bortom historien, i en dynasti som aldrig har funnits. Duanbais och hans medmänniskors grymhet och kortsynthet får därigenom en tidlös karaktär. Med Jeffrey C. Kinkleys ord: "The novel's scenes of imperial abuse of power evoke both eternal and recurring problems of imperial power-lust leading to political decline, and also the recent excesses of Chairman Mao." (Ur Visions of Dystopia in China's New Historical Novels) Berättelsen är inte lika blodisande grym som mästerverket Ris och påminner kanske i viss mån mer om "Hustrur och bihustrur" (Den röda lyktan) i sin skildring av instängda kvinnors maktkamp - familjen som en spegling av riket, där kejsaren är den store husbonden. En kinesisk diktatorsroman, kanske man skulle kunna kalla den. Skrämmande, men enkelt och vackert skriven, så typisk för Su Tong vid den här tiden.