Häromdagen var det någon som twittrade ut några lite obehagliga bilder från buktalarmuseet Vent Haven där man kunde se mängder av gamla buktalardockor sitta och stirra tomt framför sig. Det fick mig att tänka på en annan bok i bokhyllan: Buktalarens dotter 《腹语师的女儿》av Lin Man-Chiu 林满秋. Lin kommer från Taiwan, men mitt exemplar av boken är publicerat på fastlandet.
Buktalarens dotter är en kapitelbok för barn i mellanåldern och en riktigt ruggig historia. Huvudpersonen, lilla Liur, är ett mycket ensamt barn. Hennes mor där när hon är liten och hennes far blir så deprimerad att han helt går upp i sin egen sorg. Fadern är läkare, men eftersom han inte klarar av att rädda sin fru eller ens inse att hon är sjuk innan det är för sent, bestämmer han sig för att ge upp sitt yrke. Under en studieresa till USA (dit hans föräldrar skickar honom för att det tror att det ska få honom att rycka upp sig) ger han sig ut på luffen, ner genom Sydamerika. Det enda Liur hör av honom på flera år är enstaka vykort.
Så småningom kommer han hem igen. Men han är inte ensam. Med sig har han en buktalardocka, Carola, och istället för att kommunicera direkt med Liur och de andra i familjen talar han genom henne. Liur upptäcker snart att dockan är levande. Hon är anden efter ett peruanskt barn som en gång i tiden offrades till gudarna och hon vill få en riktigt kropp igen -- Liurs kropp. Ingen tror förstås på Liur när hon berättar detta och till sist blir hon tvungen att själv konfrontera den onda dockan, men också sina egna samvetskval över moderns missfall och död (som hon känner sig skyldig till).
Buktalarens dotter var bra mycket läskigare än jag trodde när jag först såg de ganska söta illustrationerna av Huang Li-Pei 黄立佩. Kanske är berättelsen en aning för utdragen och kanske tar Liurs kamp mot Carola lite för många vändor, men författaren knyter fint ihop Liurs rädsla för sin egen skuld med skräcken för buktalardockan och jag tycker om att hon särskilt lyfter fram att också vuxna kan vara sårbara och svaga, så svaga att de ibland sviker dem de älskar allra mest.
Vill man inte läsa på kinesiska så finns Buktalarens dotter på engelska, översatt av Helen Wang och med titeln The Ventriloquist's Daughter.
Vet du vem den mest berömde mannen i hela Kina är? Om jag säger hans namn så kommer du att känna igen det, för han är bekant överallt. Hans efternamn är Fär och han verkar finnas i varenda by i vartenda härad i varenda provins. Du har säkert sett honom och absolut hört andra tala om honom. Unge Färs namn är ständigt på deras läppar, eftersom han representerar alla kineser.
Unge Fär ser ut ungefär som du och jag. Han har ett par ögon, men ser inte så klart; han har två öron, men hör inte så bra; han har en näsa och en mun, men skiljer inte så noga på olika smaker och dofter. Hans hjärna är ganska stor, men minnet är tyvärr inte det bästa och han tänker inte särskilt långt.
Ofta säger han: ”Det räcker väl om det är på ett ungefär? Varför ska man vara så petig?”
När han var liten bad hans mor honom att gå och köpa farinsocker. När han kom hem med vitt strösocker istället skällde hon ut honom och då skakade han på huvudet och sa: ”Farinsocker, strösocker … det är väl ungefär samma sak?”
När han gick i skolan frågade läraren: ”Vilken provins ligger väster om provinsen Zhili?”
Unge Fär svarade: ”Shaanxi.”
”Fel!” sa läraren. ”Det är Shanxi, inte Shaanxi.”
”Äsch! Shaanxi och Shanxi är väl ungefär samma sak?” sa unge Fär.
Så småningom fick han arbete på ett växlingskontor. Han kunde skriva och räkna, men han var inte särskilt noggrann: ofta skrev han 1000 istället för 10, eller 10 istället för 1000. När kontorschefen blev arg och skällde ut honom fnissade han bara och sa försiktigt: ”Det är ju bara några nollor som skiljer! Det räcker väl att det är på ett ungefär?”
En dag var han tvungen att åka till Shanghai för att ordna med några viktiga angelägenheter. Han traskade iväg till stationen i maklig takt, men kom två minuter försent och missade tåget. Han stirrade efter rökpelaren från loket som försvann i fjärran, skakade på huvudet och sa: ”Jaha, då får jag väl åka i morgon istället. Idag eller i morgon – det är ju ungefär samma sak. Men jag tycker nog att det där järnvägsbolaget är lite väl petnoga. 8:30 och 8:32 är ju ungefär detsamma, eller hur?” Och så gick han muttrande hem igen, utan att riktigt förstå varför tåget inte kunde ha väntat i två minuter.
En annan dag blev unge Fär plötsligt sjuk och sa åt sin fru att genast gå till Östergatan och hämta doktor Wang. Hon skyndade iväg, men eftersom Wang inte var hemma gick hon till doktor Wong på Västergatan istället. När unge Fär, som låg hemma i sängen och plågades, fick syn på honom insåg han att frun hade hämtat fel person, men eftersom han var så sjuk och hade så ont ville han inte vänta längre och tänkte för sig själv: ”Wang eller Wong … Det är ju ungefär detsamma. Han kan gott få ta sig en titt på mig. Så doktor Wong, som var veterinär, undersökte honom och gav honom samma behandling som han skulle ha gett en ko. Strax före klockan ett på eftermiddagen lämnade unge Fär jordelivet.
Alldeles innan han dog stönade han fram: ”Död … eller … levande … Det är … ungefär … detsamma … Är det … på … ett ungefär … så duger det … åt mig … Varför … ska … man … vara … så nogräknad?” Han hade knappt avslutat meningen förrän han gav upp andan.
När unge Fär nu var död prisade alla hans sätt att bortse från problem och svårigheter, och att vara nöjd med det han hade. Visserligen hade han alltid varit slarvig, men han hade inte gått och burit på gammalt groll eller försökt göra upp räkningen med någon – ja, han var en riktigt god man. De gav honom en postum hederstitel: Mäster Flexibel.
Unge Färs rykte bara växte och spred sig. Oräkneliga människor började betrakta honom som en förebild och lärde sig att leva som han, och snart hade var och en blivit sin egen unge Fär. Och Kina ett latmaskarnas rike.
(Denna lilla novell skrev Hu Shi 1924, för att illustrera något han menade var ett typiskt kinesiskt karaktärsdrag. Här ett nyare reportage om samma tendens.)
Månadens omläsning var Su Tongs 苏童 gamla Mitt liv som kejsare 《我的帝王生涯》från 1992. Det är en kort och bitvis obehaglig roman om Duanbai, en pojke som sätts på tronen när hans far kejsaren dör. Duanbai är inte särskilt väl skickad för sin roll och dessutom alldeles för ung för att kunna styra (han är bara 14), så det blir hans mor och farmor som håller i tyglarna, samtidigt som de konkurrerar med varandra.
Duanbai kan inget om världen utanför palatset och även om han inte har något att säga till om politiskt har han makten att utöva våld mot kvinnorna i sin närhet - de förskjutna konkubinerna i Kylans palats får tungorna avskurna när de stör hans nattsömn med sin gråt. Palatslivet är överlag ett träsk av fjäskande och intriger, hustrur och bihustrur tävlar om kejsarens gunst samtidigt som det alltid kan stå en mördare på lur bakom närmaste pelare.
Duanbais två halvbröder Duanwen och Duanwu är nämligen ute efter hans liv -
det förmodades allmänt att Duanwen skulle ta över tronen och han verkar
onekligen ha varit mer lämpad för uppgiften. När Duanwen till sist störtar sin bror dödar han honom inte utan låter honom fly, och Duanbai börjar ett nytt liv som vanlig lösdrivare tillsammans med sin trogne tjänare, eunucken Svala. Och vad är då Duanbais dröm, nu när han har förlorat allt? Att bli lindansare och sväva högt ovanför jorden som en fågel - ett djur som ständigt återkommer som en frihetssymbol i romanen. Den före detta kejsaren av ett rike som inte längre existerar (för Duanwen arméer besegras snart av invaderande styrkor) slutar sina dagar i ett buddistiskt kloster där han studerar Konfucius samtal, en bok som hans barndoms lärare gav honom i uppgift att memorera.
Mitt liv som kejsare är en historisk roman som utspelar sig bortom historien, i en dynasti som aldrig har funnits. Duanbais och hans medmänniskors grymhet och kortsynthet får därigenom en tidlös karaktär. Med Jeffrey C. Kinkleys ord: "The novel's scenes of imperial abuse of power evoke both eternal and recurring problems of imperial power-lust leading to political decline, and also the recent excesses of Chairman Mao." (Ur Visions of Dystopia in China's New Historical Novels) Berättelsen är inte lika blodisande grym som mästerverket Ris och påminner kanske i viss mån mer om "Hustrur och bihustrur" (Den röda lyktan) i sin skildring av instängda kvinnors maktkamp - familjen som en spegling av riket, där kejsaren är den store husbonden. En kinesisk diktatorsroman, kanske man skulle kunna kalla den. Skrämmande, men enkelt och vackert skriven, så typisk för Su Tong vid den här tiden.
