Den här morgonen kom med nyheten om att den kinesiske dramatikern Sha Yexin 沙叶新 har avlidit i en ålder av 79 år, efter en tid med cancer. Jag är inte särskilt kunnig när det gäller kinesisk dramatik, men Sha Yexins namn har även jag hört, kanske mycket för att han var så politiskt frispråkig och kontroversiell - bland annat var han en av dem som skrev under manifestet Charta 08 och krävde ökade fri- och rättigheter i Kina. Han kritiserade också offentligt den kände författaren Yu Qiuyu 余秋雨 för att inte ha tagit avstånd från sina skriverier under kulturrevolutionen och skrev en pjäs kallad Hu Yaobangs samvete 《良心胡耀邦》, inspirerad av Hus arbetet med att rehabilitera personer som stämplats som högermän under Mao-eran.
En av Sha Yexins mest kända pjäser är Om jag var på riktigt 《假如我是真的》från 1979. Den berättar historien om en ung man som för att komma bort från sitt arbete i jordbruket utger sig för att vara son till en högt uppsatt partifunktionär, något som öppnar dörrar och ger honom möjlighet att leva ett riktigt lyxliv - ända tills han avslöjas och allt går i kras. Bedragarbanan inleds när den unge mannen försöker få tag på biljetter till en uppsättning av Gogols Revisorn, som ju också handlar om en bedragare, men den faktiska inspirationen till pjäsen (som Sha skrev tillsammans med Li Shoucheng och Ma Yingde) kom från en händelse i Kina 1979, ett fall då en ung man utgav sig för att vara son till generalen Li Da. De tre pjäsförfattarna närvarade vid rättegången mot bedragaren och skrev därefter pjäsen, som fick premiär knappt fem månader senare. Den blev snart förbjuden. 1981 filmatiserades den på Taiwan och den filmen går att se på YouTube, även om bildkvaliteten inte är den bästa. I förtexterna till filmen anges felaktigt att pjäsen baseras just på Gogols Revisorn (dock har filmmakarna fått för sig att han hette "Gordoriz") men det stämmer alltså inte. En annan lustig detalj är att chefen för det jordbruk där den unge mannen arbetar i hemlighet lyssnar på musik av den kända sångerskan Teresa Teng, som ju kom från Taiwan och var förbjuden på fastlandet.
Ett annat omdiskuterat Sha-verk är Jiang Qing och henne makar 《江青和她的丈夫们》från 1990 (på engelska kallad I was Chairman Mao's bitch) som förstås handlar om ordförande Maos hustru.
Eftersom Kina är det komplicerade land det är och inte alls så enkelt och svart-vitt som vi ofta tror kunde Sha Yexin trots sina kontroversiella pjäser och uttalanden ändå vara chef för Folkets konstnärliga teater i Shanghai under många år, och trots att han ständigt kritiserade bristen på yttrandefrihet menade han samtidigt att det auktoritära styret med sina begränsningar hade tvingat honom att bli en bättre författare än han kanske annars skulle ha blivit - en åsikt som även andra kinesiska författare ibland har uttryckt och som ofta feltolkas som ett stöd för regimen. Hans uttalanden om att socialismen ska tjäna konsten och litteraturen, inte tvärtom, gör att han knappast kan ha sett särskilt positivt på de senaste årens kulturpolitiska utveckling i hemlandet. En intressant intervju med Sha hittar man i Harper's Magazine där han talar om Charta 08, om censuren, om förhållandet till de styrande och om kulturens ställning i Shanghai.
Många av Sha Yexins pjäser, inklusive de ovannämnda samt den mer absurda Jesus, Konfucius och John Lennon har satts upp på olika håll i världen, men såvitt jag vet har tyvärr inte någon av dem spelats i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar