Opera

Xia Feng tyckte inte om att Xia Tianzhi spelade opera. Dels hördes det överallt i byn, dels skrällde det och levde om så att han inte kunde sova. Men Bai Xue försvarade sin svärfar och sa att musiken hjälpte henne att driva bort ledan ur hjärtat när hon nu bara låg till sängs hela dagarna och inte hade något att göra. 

Det otroliga var att flickebarnet slutade gråta varenda gång hon hörde operamusiken och istället låg blickstilla med de små ögonen uppspärrade. Familjen Xias katt, som tassade runt på takpannorna, hoppade lätt som ett litet moln ner på gårdsplanen och spetsade öronen. Rosornas kronblad slog ut i lager efter lager. Och om Laiyun inte var i Sjumilaklyftan satte hon sig på bakhasorna så fort högtalarna gick igång och ylade högt i takt med musiken. 

Ibland verkar det som om man inte är produktiv alls, men sedan slår ketchupeffekten till och allt plofsar ut på en gång. Förutom Ett brokigt band om renens horn utkommer också en roman av Jia Pingwa i min översättning i sommar: Opera - drygt 750 sidor om livet i en kinesisk by kring sekelskiftet 2000.

Så här skulle man kunna beskriva den:

Den lilla fattiga byn Qingfengjie är navet i Jia Pingwas stora roman. Här bryts gammal bondekultur mot modern livsstil och den traditionella moralen står sig slätt när den kapitalistiska ekonomin gör sitt intåg. För de unga är det inte längre opera och odling som lockar utan popmusik och lönearbete. Operasångerskan Bai Xue gifter sig med Xia Feng, som vill att hon ska lägga sången på hyllan och flytta med honom in till staden. Medan deras äktenskap långsamt går i kras kämpar byns tjänstemän desperat för att hålla liv i Qingfengjie och reda ut byns trassliga affärer. De äldre stretar emot och vill att allt ska vara som förr. Och över dem alla vakar Yinsheng, den underlige pojken med de mystiska anfallen, som förgäves drömmer om en kvinna han aldrig kan få.

Opera har belönats med Drömmar om röda gemak-priset (2006) och Mao Dun-priset (2008), och betraktas av många som Jia Pingwas främsta verk, en sorgesång över den kinesiska landsbygden.

Jag älskar den här romanen. Slutproduktionen har varit ett elände, med underligheter i texten som skapats vid sättningen och en massa andra saker som jag helst inte vill tänka på. Men efter att ha levt i Qingfengjie i nästan ett år känner jag mig nästan som en av byborna (även som de förstås skulle ha betraktat mig som en total utböling). Jag hoppas att den ska finna sina läsare också här i Sverige.