Kokong

Zhang Yueran 张悦然 är en av de där författarna som debuterade väldigt ung vid sekelskiftet 2000, ungefär samtidigt som Guo Jingming 郭敬明 och Han Han 韩寒. Jag har alltid varit lite skeptisk till hennes texter, som visserligen har varit otroligt välskrivna men lidit av överdrivet dramatiska kärlekshistorier som kändes ganska omogna (åtminstone för en cynisk och luttrad svensk). Men tiden går och folk växer till sig. Förra året kom Zhang ut med en ny roman, en som hon arbetat på i tio år och som bygger på en verklig händelse. Och den här romanen skiljer sig en hel del från det hon tidigare har skrivit - ämnet är allvarligare och dramatiken mer nertonad.

Romanen, som har titeln Kokong 《茧》, följer två familjer i tre generationer och hur de påverkas av en tragisk händelse under kulturrevolutionen. Berättare är Li Jiaxi och Cheng Gong, barnbarn till de inblandade. De har ordet i vartannat kapitel, så att läsaren ömsom får följa handlingen ur Li Jiaxis perspektiv, ömsom ur Cheng Gongs. Li Jiaxis farfar, Li Jisheng är en skicklig kirurg. Under kulturrevolutionen utsätts han för plågsamma förhör, men får så småningom tillfälle ett hämnas på sin värste plågoande, Cheng Gongs farfar, Cheng Shouyi. Tillsammans med en kollega slår han in en spik i Cheng Shouyis tinning, något som leder till att Cheng Shouyi hamnar i en koma som han aldrig kan ta sig ur. I resten av sitt liv blir han liggande i sängen, oförmögen att kommunicera eller röra sig.

Det finns inga vittnen till dådet, men de indragna familjerna vet hur det ligger till. När Li Jishengs kollega, som var närvarande men inte själv skadade Cheng Shouyi, begår självmord läggs skulden på honom. Det här händer 1967, men får konsekvenser långt in i framtiden. Li Jiaxis pappa börjar avsky sin far och gör allt för att gå emot hans vilja. Han gifter sig med en kvinna som fadern tycker är fel för honom och lämnar så småningom sitt arbete på universitetet för att bli affärsman i Peking. Cheng Shouyis son utvecklas till en aggressiv och burdus man som dras in i olika skumraskaffärer och periodvis sitter i fängelse. Också barnbarnen, Li Jiaxi och Cheng Gong påverkas. De är båda övergivna av sina föräldrar och hamnar i farföräldrarnas vård. Li Jiaxis hem domineras av den oftast frånvarande farfadern, som helt går upp i sitt arbete på sjukhuset och mest verkar tycka att de andra i familjen är i vägen för honom. I Cheng Gongs hem är aggressiviteten mer påtaglig – hans farmor är en bitter och elak kvinna som ständigt råkar i luven på grannar och sjukhuspersonal. Hon och hennes dotter, Cheng Gongs faster, lever på det skadestånd sjukhuset betalar ut som kompensation för att Cheng Shouyi drabbades och ingen av dem vill egentligen att han ska vakna upp igen.

Barnen förstår inte så mycket av detta, de vet bara att familjerna är ovänner och att Cheng Gongs farfar är en ”grönsak” som ligger i en säng på sjukhuset. Så småningom får de veta att han är offer för ett brott, och då börjar de fundera på hur de ska kunna hitta förövaren. Cheng Gong konstruerar till och med en maskin som han hoppas ska kunna hjälpa honom att tala med farfaderns själ. Samtidigt ingår de två barnen i ett litet kompisgäng av utstötta barn, som ofta besöker det bårhus i det gamla fyrtornet där dådet ägde rum. Li Jiaxis far lämnar hennes mor och flyttar ihop med Wang Luhan, dottern till den man som begick självmord efter dådet. De binds samman av ångest och skuldkänslor, och förhållandet blir inte lyckligt. Li Jiaxis far dör i en bilolycka och Wang Luhan anmäler sig utan familjen Chengs vetskap som volontär på sjukhuset, för att sköta om Cheng Shouyi. När den förlamade Cheng Shouyi plötsligt försvinner från sjukhuset tätnar mystiken ytterligare.

Kokong visar tydligt hur kulturrevolutionens våldshandlingar lever kvar än idag, och hur generation efter generation påverkas just för att inget sägs rakt ut eller förklaras. Inte heller Li Jiaxis far berättar särskilt mycket om sitt liv för dottern – att han har varit involverad i demokratirörelsen 1989 är något man får utläsa mellan raderna och som Li Jiaxi inte förstår förrän hon är vuxen och – på god väg att bli alkoholist – söker upp den ene efter den andra av faderns tidigare bekanta för att ta reda på mer om honom. Den frånvarande fadern är hennes livs trauma. Också Cheng Gong är oförmögen att riktigt ta tag i sitt liv. På slutet syns dock en svag ljusning: både Li Jiaxi och Cheng Gong verkar vara på väg att frigöra sig från familjearvet. Var och en på sitt håll bestämmer de sig för att flytta söderut, till solen och värmen, där de ska kunna börja om på nytt.

Kokong är en lång roman på drygt 400 sidor och Zhang Yueran lyckas hålla spänningen uppe nästan hela vägen: Ska Li Jiaxis farfar avslöjas? Kommer han att få något straff? Kommer barnens vänskap att hålla när/om de förstår hur det hänger ihop? Berättelsen sackar lite på slutet och skulle ha vunnit på att strykas ner något och dessutom finns det vissa problem med berättartekniken (att vartannat kapitel berättas av Li Jiaxi och vartannat av Cheng Gong, i ett slags dialog med varandra), men det är ändå en av de bästa och mest intressanta kinesiska romaner jag har läst de senaste åren. Särskilt intressant är hur Zhang inte bara berättar om problemet med undertryckta berättelser och minnen från kulturrevolutionen utan också vågar visa att det finns liknande dolda minnen i nästa generation, från demokratirörelsen 1989. Det här kan hon förstås inte skriva rakt ut, men det finns där i texten för den som förmår tolka den. En vacker dag kanske också den historien kan berättas öppet i Kina.