Levande och döda

Idag är det den 4 juni, en dag som alltid är en aning deprimerande. Att denna dag läsa Han Kangs Human acts är både passande och psykiskt påfrestande.

I maj 1980, nio år innan studenterna i Peking började samlas på Himmelska fridens torg, förklarade general Chun Doo-hwan undantagstillstånd i hela Sydkorea. Chun Doo-hwan hade inte formellt blivit utnämnd till president än, men sedan den tidigare presidenten, Park Chung-hee, hade mördats i oktober året innan var det Chun som satt vid makten. Under våren 1980 hade fackföreningar och studentorganisationer runt om i landet arrangerat demonstrationer för demokrati, yttrandefrihet och bättre villkor för arbetarna. Undantagstillståndet var en av Chuns motåtgärder och det innebar bland annat att universiteten stängdes. Den 18 maj samlades en stor grupp studenter i staden Gwangju för att protestera mot undantagslagarna. Gwangju skars av från omvärlden och mer än 1000 studenter, fackföreningsaktivister och andra medborgare sköts, höggs eller klubbades till döds av soldaterna. Tusentals misshandlades och torterades, hundratals fick långa fängelsestraff. Sedan lades locket på och massakern blev en händelse som inte fick nämnas offentligt.

Det Han Kang skildrar i romanen, som utgörs av vad som skulle kunna kallas sju sammanlänkade noveller, är både själva massakern och de följder den fick för de överlevande. Mer specifikt följer den en grupp ungdomar som under en natt arbetade tillsammans med att ta hand om liken efter de mördade och som sedan själva sköts eller greps under militäroffensiven. Den svenska titeln på romanen, som kommer på Natur & Kultur i höst, översatt av Eva Johansson, är Levande och döda, och den är mycket väl vald. Inte bara för att en av berättarrösterna tillhör en av de döda, en pojke vars själ dröjer kvar vid högen av ruttnande lik som soldaterna har fraktat undan och så småningom sätter eld på, utan även för att de som blev kvar i livet i någon mån också har dött. Det de har upplevt kan de aldrig befria sig från, även om de alla gör sitt bästa för att förtränga det. Minnena dröjer kvar, de dyker upp i drömmarna, i skräcken för vissa ljud, i obehaget när någon rör vid dem, och går inte att radera ens med oceaner av alkohol, lugnande mediciner eller konstant arbete. De överlevande kämpar vidare men är för alltid märkta av sina upplevelser och av insikten om vad människor är kapabla att göra mot varandra.

Den döde Dong-ho, femtonåringen som skjuts till döds vid det tillfälliga bårhuset den där hemska natten är det nav kring vilket romanen snurrar. ”Skriv din bok så att ingen ska kunna vanhelga hans minne igen”, ber hans äldre bror författaren när hon träffar honom för en intervju. Det har hon gjort. Språket är enkelt, klart och går rakt in i hjärtat, grymheterna skildras ömsom i fruktansvärd detalj, ömsom genom korta men effektiva antydningar. Jag hade velat skriva något långt och djupt och poetiskt om den här boken, men det förmår jag inte eftersom jag har alldeles för lite distans till texten just nu. Det enda jag kan säga är: "Läs den!"