Lägret

En grupp människor sitter fängslade på en enslig ö och tvingas tillverka tygblommor under uppsikt av en småsint föreståndare och en stum vakt. De är alla personer som av olika anledningar har blivit utstötta ur samhället – en politisk fånge, en korrupt politiker, en person som genomgått könskorrigering, en mentalpatient – och de sitter inte enbart i lägret för att arbeta. Köpta som djur av öns ägare, den mystiske kapten Kang, ska de också underhålla honom via de olika kameror som ständigt övervakar dem.

Xiaolian hamnar på ön när sjukhuset hon är intagen på stängs. Fast besluten att lämna lägret är hon beredd att riskera allt och även offra andra om hon är tvungen. Inför sina medfångar insisterar hon på att hon aldrig begick mordet som fick henne intagen på sjukhuset, men är det verkligen så säkert? Snart börjar Xiaolian tvivla till och med på sina egna minnen.

Ren Xiaowen (född 1978) är utbildad journalist och författare till två romaner och flera novellsamlingar. Lägret är hennes debutroman. En utförligare beskrivning av romanen hittar ni i ett tidigare blogginlägg. Här nedan kan ni läsa förordet till den kinesiska nyutgåvan av boken, som publicerades i januari 2015.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lägret var min första roman och jag skrev den för tolv år sedan. Det har gått så lång tid sedan dess att när jag öppnar mappen i datorn känns det som om jag läser en främmande text. 

Det första utkastet blev färdigt i maj 2002. Jag var 24 år då, hade tagit magisterexamen i journalistik och älskade litteratur och konst. Jag hade publicerat några dikter, några essäer och ett par noveller, men jag hade inga tankar på att bli författare. Den livsbana jag såg framför mig var att doktorera, stanna på universitetet och ägna mig åt forskning. 

Den första idén till Lägret kom från Michel Foucault. Jag vågar inte påstå att jag har studerat hans Vansinnets historia under den klassiska epoken särskilt ingående ur vare sig ett akademiskt eller idéhistoriskt perspektiv, men min kärlek till det verket gav mig istället en annan sorts inspiration. Jag började konstruera en berättelse om en galning. I mitt övermod ville jag ha med ledmotiven makt och motstånd, göra en omvärdering av den kinesiska moderna historien och en analys av samtidens kaos. 

Det tog några månader att bli klar med texten och ännu längre tid att revidera den. Under processens gång trodde jag mig få en glimt av skapandets mysterium. Jag följde inte längre de olika regler och begränsningar som jag först hade ställt upp för mig. Berättelsen utvecklades enligt sin egen inre logik och blev till sist en roman. I den fanns förvisso en grupp galningar, men också en ö och en flicka som höll på att bli vuxen. När jag nu läser om den märker jag att den är relativt genomarbetad och att jag lade ner stor möda på att konstruera en intrikat historia. Kanske är det den av mina texter som har den starkaste intrigen. 

När jag var färdig med Lägret hade jag insett att jag älskade att skriva, men jag var osäker på hur stark min kärlek var. Jag följde mina gamla planer och ansökte om att få doktorera, men till min förvåning antogs jag inte. Och när jag inte kunde forska ville jag inte längre ägna mig åt journalistik. Aldrig någonsin i mitt konventionella tjugoåriga liv hade jag ens vågat tänka på att bli författare – ett yrke som verkade tämligen utsiktslöst. 

Under sex långa år försökte jag få ut Lägret till läsarna. Men förlagen var försiktiga, de menade att jag först måste göra PR för mig själv, få läsarna att se mig och sedan boken. 

2008 publicerades Lägret till sist och jag lade den åt sidan och skrev en annan roman. Jag hade ingen aning om att den tunna lilla boken skulle dyka upp på hyllorna i ett svenskt bibliotek och att en översättare som hette Anna Gustafsson Chen skulle fastna för den. Och inte hade jag någon aning om att den sex år senare skulle ges ut på nytt i reviderad utgåva. För det får jag tacka min engagerade och noggranna redaktör, fröken Wang Jue, den begåvade designern Qing Song och Lijiangs bokförlag. Och så tackar jag min översättare Anna Gustafsson Chen och min svenska förläggare Chen Maiping. 

De verk jag har skrivit senare skiljer sig ganska mycket från Lägret. Som ung förlitade jag mig på begåvning och instinkt när jag skrev och jag undrar om jag skulle ha blivit avskräckt om jag hade vetat hur mycket erfarenhet och självövervinnelse som krävs för att bli en bra författare. Det hann jag aldrig fundera på. Jag är tacksam över den där blixten av inspiration i mörkret. Historien om de galna dök upp i mitt huvud som om någon hade kastat in den där. Förvirrad och okunnig tog jag mina första stapplande steg in på författarbanan och hela livet vändes upp och ner. 

Idag är jag författare på heltid och lyckligtvis är det inte lika tröstlöst som jag föreställde mig. Allt jag behöver göra är att stiga upp när väckarklockan ringer fem på morgonen och sedan se till att sitta på plats vid skrivbordet klockan sex för att ta itu med dagens tre timmar av skrivande. Det är mitt yrke, och jag har strikta tider för arbete och vila. Det är så jag måste ha det om jag ska kunna grubbla på små språkliga skillnader, väga olika meningskonstruktioner mot varandra och samtidigt fortsätta att förundras över världen och människorna. 

Det jag som öppnade ett tomt dokument och hastigt knackade ner ordet Lägret på första sidan kunde inte föreställa sig det lugn och det självförtroende jag har idag. Jag hoppas att jag fortfarande kan hitta den kvinnan i texten och säga till henne: ”Du! Ägna dig bara åt att skriva och oroa dig inte för livet. Var inte rädd. Lotten kastas i knät, men hur den faller bestämmer Herren.”