Gamle Xing och hans hund

Igår dog Zhang Xianliang 张贤亮. Zhang föddes 1936, började skriva poesi som tonåring och fick snart problem för att hans dikter inte ansågs vara politiskt korrekta. Under 1950-talets anti-högerkampanjer sattes han i arbetsläger. Han var då 21 år gammal och blev kvar i fångenskap i 22 år. Förhållandena i lägren var svåra, så svåra att Zhang vid ett tillfälle rymde. Det här var 1961, mitt under den stora svälten, och när han uttorkad vågade sig fram till en liten stuga för att be om vatten hittade paret som bodde där döende vid spisen. När han lyfte på locket till grytan för att ta en klunk av soppan såg han en spädbarnshand i vattnet och flydde i panik tillbaka till lägret, där dödligheten just då var lägre än ute i byarna.

När Zhang väl fick möjlighet att skriva och publicera sig igen efter kulturrevolutionens slut berättade han i sina noveller och romaner om just livet i lägret. Framförallt fokuserade han på kärleken - hur man som inspärrad och ensam längtar efter både fysisk kontakt och andlig samhörighet med någon och hur svårt, ja nästan omöjligt, det är att få sina önskningar uppfyllda. Tre av Zhangs berättelser finns översatta till svenska och två har just detta tema: novellen "Kärlek i en fängelsehåla", där en ung inspärrad poet utnyttjar en kvinnlig fångvakts känslor för att förbättra sin situation, och romanen Halva mannen är kvinnan, som handlar om en fånge som får tillåtelse att gifta sig med en kvinnlig medfånge men som är så stukad att han inte klarar av den sexuella delen av förhållandet. Det var en för sin tid (1985) ovanligt öppenhjärtad skildring av sexualitet och förtryck som gjorde djupt intryck på läsarna.

Det jag kommer att minnas av Zhang Xianliang är dock novellen "Gamle Xing och hans hund", en finstämd och sorglig berättelse om en gammal bonde som efter ett misslyckat äktenskap lever ensam med sin gula hund - en byracka som inte har något riktigt namn men som förstår sin husbonde lika väl som husbonden förstår honom. Och så en dag kommer ett påbud från myndigheterna: alla hundar i byarna ska avlivas inom tre dagar ...

Kärlek i en fängelsehåla (som innehåller "Gamle Xing och hans hund" samt "Kärlek i en fängelsehåla") kom ut på Forum 1987 i översättning av Göran Malmqvist, som även skrev ett förord till boken.

Halva mannen är kvinnan 《男人的一半是女人》 kom ut på Forum 1990, i översättning av Lena Jönsson och Ningtsu Malmqvist.

Vill man få tag på de här böckerna idag är det bäst att vända sig till ett bibliotek. Eller så kan man förstås testa med något antikvariat.

Tillägg: Göran Sommardal har mycket vänligt gett mig tillåtelse att publicera sin översättning av ett utdrag ur "Meili", från tidskriften «Shouhuo» (收穫) #3 2005

Under den långa tid jag kämpade, slog och kravlade mig fram i jordbruksarbetet i straffarbetslägret mötte jag många lagbrytare och lagöverträdare, och man kan säga att min erfarenhet därvidlag var amper. Men 1958 när jag begåvades med namn av högeravvikare var mina kollegor bland de straffarbetande allra minst fyllda 18 år. De djupaste intryck som dessa högeravvikare lämnade mig med var att de kunde läsa allt från (prosaantologin) «Guwen guan zhi» 古文觀止，och citera utantill från när baronen av Zheng kväser Duan i Yan 鄭伯克段于鄢 ända till Zheng Bos «Minnesinskription på de fems grav». Men en mage full av klassisk litteratur kan inte avhjälpa svälten. 1960 segnade jag till slut ner ute på åkern av hunger utan att kunna kravla mig upp. Senare hamnade jag i "Oxtältet", och trots att jag bar beteckningen "veteran-revisionist", måste jag i det sällskapet betraktas som ung, och jag borde rätteligen ha kallats "ungdoms-revisionist". Emellertid, den som nu befann sig vid min sida var en ännu inte 10-årig flicka, och på bröstet hängde i en tunt hampa-snöre en liten pappersskylt. En sådan liten skylt måste man på dagens språk hänföras till "pocketgenren" eller "minislaget", och på den tiden var den avgjort inte synlig framme vid kritik- och kampmötet. Därpå hade man på snedden med svart tusch i slängig kursiv skrivit följande:

reaktionära eleven X Meili

Eftersom denna text inte är fritt uppfunnen, så har jag ersatt hennes familjenamn med X. I själva verket är den inskriptionen inristad i mitt hjärta och mina kotor, och jag kan aldrig glömma den.

Med uttryckslöst ansikte och hängande huvud och säkert efter att redan ha hulkat och storgråtit stod Meili där orörlig och översiggiven. Till yttermera visso räknades, vid den avhållna tribunalen, ett och ett av namnen på de i främsta ledet upp i förberedelse för att dessa av regelrätta militärer på lastbilar skulle forslas till avrättningsplatsen som åskådare till avrättningarna, och i bakre ledet befann sig sådana personager som jag. Vi var ditskickade från respektive arbetsenhet, gruva och skola som beordrats att skicka folk dit "till näpst och varnagel". Jag vet inte om Meili hade gripits i skolan eller eller om hon gripits av kvarterets revolutionskommitté. Hon fördes dit av fyra medelålders personer, bland dem någon sorts lärarinna. Att en 10-årig liten "kontrarevolutionär elev" faktiskt skulle behöva bevakas av fyra vuxna människor kom det hela att framstå som om hon vore särdeles viktig eller att hon var någon sorts pundhuvud i behärskning av oanade stridkonster, men jag såg att både hennes fyra beledsagare och de åtta militärerna åkte snålskjuts på hennes bekostnad och tog henne som förevändning för att få övervara dödsskjutningarna. I min berättelse «Van vid att dö» placerade jag hennes far bredvid henne på platsen, men i själva verket fanns han inte. Närmast henne stod den medelålders kvinnan, med spända anletsdrag men också upphetsat ansiktsuttryck. Jag själv fick inte en skymt av förhållandena på "avrättningsstället", ty den soldat som höll mig berövade mig rätten till "näpst och varnagel", och stod fullständigt i vägen framför mig, så att det enda jag kunde observera klart och tydligt var Meili.

Under sommardagens mest solbestrålande zenit, med huvud och ansikte nersmutsade av svett, med den stripiga pannluggen klistrad vid pannan, med tårarna och snoret hoptorkat till en skorpa, och hela ansiktet förvandlat till den kinesiska operans svartmålade Hualian, med nedslagna ögon och sammanbiten mun och utan att se åt något håll stod hon där träaktig som en lerfigur i statyformat. Plötsligt upptäckte jag att hon redan blivit vuxen. Även om hon såg betryckt ut så var hon inte det minsta uppskrämd, hennes uppenbarelse berättade om en inåtvänd envishet, en sorts "vad ska ni ta er till med mig då"? Instinktivt och omärkligt högaktade jag henne och ville räcka henne handen. Men i detta ögonblick skrek någon högljutt något, och den där medelålders kvinnan klappade godmodigt Meili på huvudet och sade:

"Var inte rädd, var inte rädd, det här är ju bara kul för dig!"

Ljudet från hennes ord dog ut, och framför oss hördes det klangfulla men dystra ljudet av "pang pang…" från gevären, som om jag hört ljudet från ett exploderande bildäck. Det var inte bara jag och Meili utan alla som ryckte till, men på ett ögonblick var det över, det blev tyst. Då sänkte sig en underlig tystnad över platsen och som varade ett tiotal minuter, som om alla väntade på en andra gevärssalva. Inte förrän nästa dag skulle gevärselden åter kunna höras, och med ens uppstod ett kackalorum bland massorna, med höga rop fast ingen ropade politiska slogans, men sorlet steg mot himlen. Sedan drev soldaterna ut åskådarna och massan skingrades så småningom på gatan, man gick, man spejade, som om det hela ännu inte var över. Under skingrandet knuffades folk och blev knuffade, och när jag lyfte blicken var Meili med ens försvunnen. Jag hade inte under hela tiden sett hela henne, hur lång hon var, tjock eller smal, var hon hade för kläder på sig den där dagen. Eftersom hon hela tiden hade haft huvudet nedböjt och ansiktet var fyllt av svettränder, torkade tårar, snor, kunde jag inte heller erinra mig hennes ansikte, det enda jag klart och tydligt mindes var den där skylten som hängde runt hennes hals.