Tiananmen 25 år

Nu på tisdag kommer författaren Ma Jian att delta i ett seminarium arrangerat av Svenska PEN samt ICPC på ABF-huset i Stockholm. Tillsammans med en grupp andra kommer han att tala om massakern i Peking 1989 och vad som har hänt sedan dess. I samband med detta har jag översatt ett utdrag ur Ma Jians roman Beijing Coma som åtminstone delvis kommer att användas under kvällen. Ma Jian har gett mig lov att publicera en del av texten här.

Jag har skrivit om romanen redan tidigare här på bloggen och jag tycker mycket om den. Ma Jian följer händelserna på Himmelska fridens torg via minnena hos en ung man som ligger i koma och som inte kan meddela sig med omvärlden. Först när han har återupplevt, erkänt och bearbetat det som hände blir han fri från den förlamning som binder honom vid sängen. Vid det laget har hans mor nästan blivit galen och hans hem raserats runt om honom. En skarp och passande bild för tillståndet i post-massakerns Kina, där ledarna tyvärr har valt en motsatt strategi som går ut på att glömma och trycka undan det som hände. Till den som vill läsa mer om det rekommenderar jag Louisa Lims nyutkomna bok The People's Republic of Amnesia.

---------------------------------------------------------------

Strålkastaljuset där ute gör natten lika ljus som dagen. Arbetarna försöker demolera balkongen utanför lägenheten intill. Ett öronbedövande dån av borrar och slag från släggor. Hela huset skakar och några sekunder senare hör jag balkongen rasa till marken. Armeringsrören av stål som når över till vår balkong böjs så kraftigt att metallramarna kring fönstren vrids och glasrutorna splittras. Moln av damm väller in i mitt rum. ”Det där är min balkong!” skriker mor. ”Ni har ingen rätt att röra den!” Hon hostar i ärmen, sliter åt sig ficklampan och öppnar ytterdörren. När hon kliver ut ropar arbetarna:”In med dig! Taket kommer att rasa! Gå omedelbart in i lägenheten!” 

”Hur vågar ni ta ner taket! Min son ligger fortfarande till sängs …” 

”Vi lämnar biten över er lägenhet”, säger förmannen. ”Gå tillbaka in nu. Det är inte säkert här. Titta, hela trappavsatsen är borta.” 

Mor kommer inte att kunna hämta några fler av de där tillplattade kartongerna som hängde utanför dörren och som hon brukade elda med. 

De börjar borra i vatten- och avloppsrören. Oljudet är olidligt. Byggnaden skakar så häftigt att min kropp studsar. Järnsängen glider sakta över golvet. Det känns som om trumhinnorna ska explodera … För tio år sedan lovade jag mor att jag skulle ta med henne till Amerika och uppfylla fars önskan om att begravas i fri jord. Hon borde tillbringa dagarna ute i solen, sitta och småprata med sina pensionerade eller arbetslösa vänner, dansa solfjädersdanser med grannarna i parken … När solen skiner är till och med dammet genomskinligt. Jag vill att ultraviolett ljus ska falla på mitt ansikte, på handflatorna och handryggarna, på kläderna, på håret, på skorna. Jag bryr mig inte om ifall jag är inne i en bur eller utanför, bara solskenet når mig. När solen är framme blåser ljumma vindar. Några löv faller från träden. En ny dag börjar … 

”Vågar ni förvägra en kinesisk medborgare hans rättigheter när fanan fladdrar?” Jag föreställer mig att hon har plockat fram den kinesiska flaggan som jag tog med mig till en av protestmarscherna och nu viftar med den. Hon måste ha satt fast den på en pinne för länge sedan och bara väntat på det här tillfället. 

”Lägg ner flaggan och gå tillbaka in! Du ockuperar statlig egendom. Och du har ingen rätt att vifta med flaggan …” 

”Folket ska segra!” skriker mor. ”Ner med fascismen!” 

I De ädlas land växter en planta som kallas xunhua. Den har ett mycket kort liv. Den gror på morgonen och dör samma kväll.

Gryningen närmade sig och luften fylldes av stanken från brända bildäck och khakiuniformer. 
En enorm konvoj med militärlastbilar körde förbi. De var fullpackade med soldater. En grupp på ungefär trettio män i vita underkläder gick förbi på andra sidan vägen och gjorde segertecken mot oss. Tang Guoxian sade att de var poliser som hade tagit av sig uniformerna och vägrade att lyda myndigheternas order. 

Store Chan och lille Chan knöt fast vår universitetsflagga i några kvistar och höll upp den, vilket fick vår lilla grupp att se litet mindre eländig ut. Men vid det här laget var jag så utmattad att jag knappt kunde gå och än mindre uppbåda kraft att skrika slagord. En av restaurangerna vi passerade hade redan hängt upp en banderoll där det stod: SKYDDA BESLUTSAMT PARTIETS CENTRALKOMMITTÉS STORA LEDARE. När Wu Bin fick syn på den plockade han åt sig cigarettändaren ur Tang Guoxians ficka och sprang iväg och tände eld på den. 

Vi var ungefär två tusen som hade lämnat torget men gruppen verkade krympa ju längre vi gick, som när en bäck rinner ut över torr mark. Yu Jin bar Mimis ryggsäck. Mimi och Bai Ling gick hand i hand. Xiao Li släntrade barfota efter Chen Di. Flaggorna vi hade tagit med oss från torget var slitna och trasiga. 

Vi gick norrut och nådde så småningom fram till Liubukoukorsningen. Nu var vi tillbaka på Chang’an-avenyn igen, efter att ha gått ett varv västerifrån. Vi stod stilla och stirrade på Zhongnanhais röda murar, medvetna om att ledarna som hade beordrat massakern kopplade av i sina lyxvillor bakom dem. Tusentals soldater stod triumferande på vakt utanför murarna med gevären i högsta hugg. En lång rad stridsvagnar och pansarfordon hade bildat en solid blockad som gjorde att det inte gick att se torget. Bakom dem svävade en grön sol över horisonten. 

Wang Fei slog på sin svarta megafon och skrek: ”Folket ska segra! Ner med fascismen!” 

Tang Guoxian viftade med universitetsflaggan och alla skanderade Wang Feis slogan, snabbare och snabbare. Men så fort flickorna började skrika brast de ut i gråt. 

Bai Ling lånade Wang Feis megafon och ropade: ”Se inte på soldaterna! De försöker skrämma oss. Strunta i dem!” Rösten var hes. Hon fick anstränga sig så mycket för att få ur sig något att senorna på halsen buktade ut. 

En av stridsvagnarna lämnade plötsligt blockaden, dånade fram mot oss och avfyrade en tårgaskanister som exploderade med en smäll mitt i hopen. Ett moln av gul rök slukade oss. Halsen brände och ögonen sved. Jag blev yr och kunde inte stå rakt. Mimi svimmade. När jag försökte släpa bort henne till sidan av vägen snubblade jag och föll. 

Medan vi fortfarande försökte kravla ut ur den stickande röken hörde jag en annan stridsvagn närma sig. Den stannade ett ögonblick mitt på vägen och dundrade sedan vidare, runt oss. När den svängde svepte det stora kanonröret över mitt huvud och slog omkull några studenter bredvid mig. Jag reste mig och sprang upp på trottoaren. Ett pansarfordon närmade sig och avfyrade en skur av kulor. Alla försökte ta skydd. Jag hörde Wang Fei skrika. Jag såg mig om men den gula röken var fortfarande så tjock att jag inte kunde se klart. Jag väntade. Jag visste att stridsvagnen måste ha kört över flera personer. När röken lyfte såg jag en scen som brände sig fast på näthinnorna. Bland några krossade cyklar på den bit av vägen som stridsvagnen just hade passerat låg en grupp tysta, tillplattade kroppar. Jag kunde se Bai Lings gulvita randiga t-tröja och röda banderoll. De var dränkta i blod. Hennes ansikte var alldeles platt. En tofs svart hår dolde den utdragna munnen. Ett öga flöt i en blodpöl bredvid henne. Wang Feis hopknycklade svarta megafon låg på hennes bröst, bredvid en slinga ångande tarmar. Höger arm och hand var oskadda. Två fingrar drog långsamt ihop sig – beviset på att hon några ögonblick tidigare hade varit en levande människa. 

Wang Fei låg intill henne. Han stödde sig på armbågen och drog i remmen för att få loss megafonen från Bai Lings bröst. Benpiporna i benen låg blottade som knäckta bambustänger. De blodiga byxorna och delar av de krossade benen hade fastnat i stycken av Bai Lings kropp. Jag kastade en blick på stridvagnen, som nu hade stannat, och såg att bitar av hans byxor och ben satt fast i larvfötterna. 

Tang Guoxian och jag rusade fram till Wang Fei, lyfte honom och skrek: ”Hämta hjälp!” 
Medan några av de som bodde i närheten skyndade fram till oss körde stridsvagnen bort med Wang Feis kött och lämnade två blodiga spår efter sig på vägen. 

Tang Guoxian tog av sig skjortan, rev den i två delar, drog av Wang Feis trasiga jeans och band tyget hårt om de blödande låren. Dong Rong slet av sig jackan och lade den över Wang Feis bröst. Wang Fei hade svimmat. Vi drog upp honom på trottoaren. De darrande läpparna styvnade. En röd lampa blinkade på walkie-talkien som han fortfarande höll i handen. En röst hördes i högtalaren: ”Ner med fascismen! Länge leve …” 

Sedan fick jag syn på Chen Di. Hans vänstra fot hade krossats och han höll krampaktigt fast sig i metallstaketet vid vägkanten. Frågetecknen på hans t-tröja verkade skrika av ångest. Bredvid honom låg Qiu Fa orörlig i en pöl av blod. När Yu Jin och gamle Fu försökte dra upp honom upptäckte de att han hade träffats av en kula från pansarfordonet. Det rann blod ur ett sår i ryggen. 

Studenter omfamnade varandra och grät. Mimi stod på knä på vägen och ylade av sorg. Gamle Fu slet av sitt röda pannband och torkade tårarna med det. 

Store Chans kropp var helt pulvriserad och var inte mycket mer än ett blodigt spår av larvfötter. Några vita tänder låg på marken där hans huvud hade varit. När lille Chan fick syn på kroppen släppte han gitarren och sprang dit. Han halkade i en pöl mosat kött och ramlade omkull. Blod stänkte upp i ansiktet. Han plockade upp store Chans vänstra hand, som fortfarande var intakt, drog av bomullshandsken och stirrade på det digitala armbandsuret som satt fast runt handleden. 

Tang Guoxian skrek: ”Hjälp mig att lyfta Wang Fei!” och jag insåg plötsligt att vi kanske skulle kunna rädda honom. Jag hjälpte Tang Guoxian att lägga honom på en skottkärra av trä och sedan tog jag tag i handtagen och vi sprang så fort vi kunde. 

”Var ligger närmaste sjukhus?” skrek vi medan vi sprang. ”Ta er till Fuxingsjukhuset!” ropade någon. 
”Det är en massa sårade där redan!” 

Vi sprang vidare. Jag kunde inte riktigt se de ljusa och mörka föremålen som blixtrade förbi. Jag var helt tom i huvudet. Det kändes som jag vadade genom knädjupt vatten. 

Framme vid sjukhusentrén ställde jag mig framför skottkärran för att dra upp Wang Fei på min rygg, men det var så mycket blod på marken att jag halkade omkull. 

Tang Guoxian och Wu Bin släpade in Wang Fei i entrén och ropade på hjälp. 

Läkaren som kom fram till dem såg ut som om han just hade tagit sig upp ur en flod av blod. Handskarna och ansiktsmasken var klarröda. ”Lägg honom på den där båren och vänta här!” ropade han. ”Det är redan fullt inne på avdelningarna.” 

(Fotot är taget av Axel Kirch och finns på Flickr.com)