Med en ansträngning öppnar han ögonen och kloaken slinker omedelbart in i springan av ljus och gömmer sig. Han kan inte komma ihåg vilken väg han sprang och han har glömt vad det var han flydde ifrån.
Framför sig ser han smala, avlånga solar i prydliga rader. Ljuset brer ut sig i ett jämnt, glänsande dis och det tar en lång stund innan han kan avgöra om det han ser verkligen är himlen. De senaste gångerna han har vaknat på gatan har han bara sett en dovt skimrande dimma. Den här gången har han verkligen druckit för mycket. Förut kunde han dricka hur mycket granatäppelrött, skalbaggsgrönt, solnedgångsorange, morgonrodnadslila och havsblått som helst … Det fanns ingen provrörssprit i huvudstaden som fick honom att se rörformade vita solar. Först när pupillerna mödosamt har ställt in sig kan han se tydligt och upptäcker att den låga himlen inte är någon riktig himmel utan ett tak som är täckt av lysrör. Han är fyrtio år gammal och nu sluter han ögonen igen. En liten ljussvans slinker in under ögonlocken och viftar glatt på svansen. Han är inte säker på om han är vaken men när han blundar vet han att han heter Dali. Världen bakom de slutna ögonlocken gläder sig: han är i alla fall inte så full att han har glömt sitt namn.
Han tycker sig minnas att han tidigare rusade genom kloaken, eller kanske flydde. Under den panikslagna färden framåt trängde vattnet igenom byxbenen och kysste knäna och sedan var all den värme som borde ha funnits mellan dem borta. Han tittar ner och där flyter bollformade föremål som är täckta av algliknande taggar och sträcker ut sig i en lång kedja in i det tunnelliknande mörkrets djup. När hans ben sätter fart på vågorna krockar bollarna med varandra, knuffas och trängs, och de luddiga mörkgröna silkeshänderna på deras ytor rör sig. När svarta skuggfläckar dyker upp på de mosstäckta väggarna börjar han springa.
Ur: Illusionernas asyl 《幻舱》 av Gao Yifeng 高翊峰.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar