Bergets ande

Det finns någon där på berget, klädd i fikonlöv och snärjor,
leende med själfull blick. "Du beundrar visst min skönhet."
På en panter följd av lodjur, med syrenprydd blomstervagn,
prydd av ört och ingefära bröt hon blommor åt sin kärlek.
"Från min mörka bambudunge kom jag sent, vägen var snårig."

Ensam står hon där på toppen, molnen skockas nedanför.
Dagen mörknar, östan viner, gudar sänder önskat regn.
"Ack, jag väntar på min herre. Tiden går, min skönhet vissnar."
Trenne blommor nu hon plockar mitt bland stenrösen och rankor.
"Ack, min herre, har ni glömt mig? Eller har ni inte tid?"

Bergets örtdoftande kvinna dricker källvatten och vilar
under tallar och cypresser. "Tänker ni på mig?" hon undrar.
Åskan dånar, himlen mörknar, apor skriker, katter väsnas,
vinden viner, träden prasslar. "Jag har inte glömt. Jag sörjer."

Qu Yuan (340-278 f.Kr.)

Bild: Xiao Ping