Det gamla fartyget

Zhang Weis 张炜 roman Det gamla fartyget 《古船》 är något av en modern klassiker i den post-kulturrevolutionära kinesiska litteraturen. Det är en bok som inte är helt lätt att ta till sig, men också en bok som förvånar och delvis chockerar. Om jag ska börja med att beskriva handlingen så kan jag kanske helt enkelt modifiera texten på omslagets innerflik:

I den lilla köpingen Wali pågår en maktkamp mellan tre mäktiga klaner: Sui, Zhao och Li. Klanen Sui har i generationer kontrollerat glasnudeltillverkningen, ortens viktigaste näring. Men när klanens svarta får, den kringdrivande Sui Buzhao, kommer hem från sina resor på de sju haven följer de olycksbådande tecknen slag i slag: det gamla templet brinner ner, floden torkar ut och snart kommer revolutionen som vänder allt över ända. Klanen Zhao tar makten i Wali och inget är som förut.

I Det gamla fartyget får vi följa de tre syskonen Baopu, Jiansu och Hanzhang som alla hanterar sina svåra upplevelser av livet i det maoistiska Kina på sitt eget sätt. Baopu, den äldste sonen i familjen Sui, är den som har bevittnat de värsta grymheterna och som en följd av detta har han dragit sig tillbaka till den gamla kvarnen där han tillbringar dagarna med att mala bönor. Hans yngre bror Jiansu brinner av revanschlust och när de politiska vindarna vänder bestämmer han sig för att ta tillbaka fabriken. Och medan bröderna kämpar för att övertyga varandra om att just deras livsstil är den rätta tynar deras syster Hanzhang bort under tyngden av sin egen fruktansvärda hemlighet.

När jag första gången läste Det gamla fartyget trodde jag till en början att den skulle vara en vanlig småtråkig familjeroman. Jag är litet övermätt på berättelser där man följer familjer genom flera generationer eller städer och platser under långa tidsperioder och jag har ofta litet svårt att engagera mig tillräckligt i personerna i sådana böcker. Katedralen vid havet var till exempel inget för mig. Men ju längre in i Det gamla fartyget jag kom, desto mer fascinerad blev jag. Romanen publicerades första gången 1987 - samma år som Mo Yans Det röda fältet - och det är intressant att en bok som så naket och osminkat skildrar de fruktansvärt brutala händelserna under tiden för revolutionen, under den stora hungersnöden och under kulturrevolutionen överhuvudtaget fick komma ut.

Huvudkonflikten i boken står mellan bröderna Baopu och Jiansu, som har samme far men olika mödrar. Baopu är flera år äldre än Jiansu och har erfarenheter som Jiansu inte delar. Hans fruktansvärda minnen och känslan av ständigt överhängande fara får honom att dra sig undan, hans sätt att hantera världen är att försöka göra sig osynlig och inte väcka någon uppmärksamhet. Jiansu, som inte bär på riktigt samma traumatiska bagage, har svårt att förstå brodern. Han drömmer istället om att göra precis tvärtom, att stiga fram, ta tillbaka fabriken, återupprätta familjens ära. Bröderna är motsatser men det ska visa sig att de både behöver och kompletterar varandra. De har också en syster, Hanzhang, en vacker och spröd flicka som i likhet med sin äldre bror är mycket tillbakadragen och sluten. Hon verkar lida av en underlig sjukdom som får henne att långsamt tyna bort. Det bröderna inte vet är att hennes sinnestillstånd beror på att hon under många år har utsatts för sexuella övergrepp i ett påtvingat förhållande som hon inte kan göra sig fri från.

Vid sidan om syskonens historia får läsaren också följa en rad andra personer i staden: syskonens alkoholiserade farbror som drömmer sig tillbaka till sitt liv på sjön, den mystiska byhäxan Zhang-Wang, den galne uppfinnaren Li Qisheng, den vackra och envisa Naonao och Zhao Bing - den obehaglige grå eminens som egentligen styr allt som sker i staden.

En dyster historia? Ja, oerhört. Och det är bara början. När romanen når sitt klimax och Baopu till sist berättar för Jiansu om det han har varit med om blir det nästan outhärdligt. Scenerna från revolutionens slutskede, när stadsborna först tar ut sin ilska på de rika för att sedan i sin tur bli offer för de motattacker som kontrarevolutionärerna sätter in är fruktansvärda. Att människor kan vara så grymma är mer än man vill påminnas om. Och samtidigt är det förstås viktigt att den där påminnelsen kommer, att någon har skildrat den här tiden i all dess vedervärdighet och att vi orkar sätta oss ner och läsa om den så att vi inte kan låtsas som om den inte har funnits. Litteraturen kan inte bara bestå av feelgood-romaner. Vi, som förhoppningsvis aldrig kommer att behöva uppleva något som liknar Baopus helvete, måste åtminstone försöka förstå hur han har det.

Försök bara föreställa dig hur det var. Jag hade precis fyllt sju, så om jag lever till sextio kommer jag att ha haft femtiotre år på mig att minnas den synen. Det går inte att stå ut med. Jag vet att mitt liv i princip är över och att jag kommer att vara tvungen att leva med mina rädslor i framtiden, men jag kan inte göra något åt det. Kanske kommer du att säga: "Jo, jag hörde talas om de där fyrtiotvå personerna som begravdes levande i potatiskällaren", men Jiansu, du såg dem inte. Du hörde inte hur de skrek. Det är en enorm skillnad. Om du hade varit där skulle du aldrig ha glömt det och det skulle kväva dig.

Det gamla fartyget är en berättelse som utspelas på flera olika tidsplan, med ständiga tillbakablickar och hopp i tiden. Det här kan nog göra den litet svår att förstå för den som inte har tillräckligt med bakgrundskunskaper för att kunna identifiera den tidsperiod han eller hon för ögonblicket befinner sig i. När jag läste igenom boken ett andra varv insåg jag också att händelser som äger rum i början av romanen förklaras långt senare - men när jag kom dit hade jag glömt de där detaljerna och det var först vid andra genomläsningen som jag kunde pussla ihop alla delarna. Som att Baopu vid ett tillfälle får syn på ett visst träd och står som förstenad och stirrar på det en lång stund och mumlar för sig själv. Det är helt obegripligt när man först läser det, men mot slutet av boken framkommer det att han en gång blev vittne till hur några män i staden band fast liket av en skändad flicka vid just det trädet. De här scenerna inträffar med så långt mellanrum från varandra att jag inte kopplade ihop dem förrän andra gången jag läste berättelsen. Det gamla fartyget är alltså en betydligt mer komplicerad och intrikat berättelse än man kanske först tror.

Själv är jag litet orolig för att min översättning, som skedde under ganska stark tidspress, inte ska göra romanen rättvisa. Men i så fall får ni försöka ha överseende med det och ändå ta till er denna starka skildring av livet i en kinesisk stad under årtiondena närmast efter revolutionen.