Idag är det inte bara tjugo år sedan det första sms:et skickades utan även Shi Zhecuns 107:e födelsedag - eller det skulle åtminstone ha varit det om han inte hade dött år 2003.
Shi Zhecun räknas, precis som Mu Shiying och Liu Na'ou, till neo-senualisterna, en grupp unga författare som förnyade den kinesiska prosan på 1930-talet och vars texter ofta handlade om det mondäna livet på Shanghais nattklubbar och hästkapplöpningsbanor. Shi Zhecun skiljer sig litet från de andra författarna i gruppen genom att han förutom de dekadenta storstadsskildringarna också skrev flera berättelser i ett slags grotesk, övernaturlig stil som till exempel novellen "Generalens huvud" 《将军的头》, om en tibetansk-kinesisk general som får huvudet avhugget i strid men fortsätter att slåss och rida tills hans åtrådda påpekar att han redan är död, eller "Kumarajiva" 《鸠摩罗什》, om en liderlig munk som inte kan stå emot sina drifter.
Själv är jag dock mest förtjust i den vackra och melankoliska novellen "Vårsol" 《春阳》 som handlar om en kvinna som tillbringar en dag i Shanghai. Hon har aldrig varit gift men är ändå änka, för när hennes fästman dog lovade hon att aldrig gifta om sig - en uppoffring som inte gjordes av kärlek utan för att hon skulle få ta del av hans arv och ha något att leva av. Men någonstans inom sig längtar hon ändå efter kärleken och under sin dag i den vårvarma staden fantiserar hon om människorna och männen hon möter, om vad som skulle kunna hända om någon av dem ...
Tant Chan låser bankfacket och går ut ur kassavalvet och när hon ser att den unge banktjänstemannen tittar åt hennes håll gör hjärtat ett skutt i bröstet och hon vänder sig omedvetet om och kastar en blick på de prydliga raderna med lådor, men kan inte längre se vilken av dem som har nummer 305. Hon lägger handen på bröstet: de 154 yuan och 6 jiao i kontanter som hon just har hämtat ut ligger tryggt på plats innanför kläderna. Och därmed går hon ut genom porten till Bank of Shanghai.
Vädret är vackert och solen är mycket varm. Det är första gången hon känner så idag. Ja, hon tog tåget från Kunshan tidigt på morgonen och så fort hon var framme tog hon en rickshaw till banken. Förutom det korta ögonblick när hon steg upp ur sängen och drog ifrån gardinerna för att se om det regnade har hon faktiskt inte lagt märke till vädret. Men det är verkligen bra idag. I nästan två veckor har det bara blåst och regnat och aldrig varit fint, men idag är gator och hus fulla av solsken. Det är vår på riktigt nu och på ett ögonblick har det blivit varmt. Hon lättar litet på yllehalsduken runt halsen.
Tant Chan, som inte alls är så gammal som man kan tro, får förstås inte uppleva någon romans och till sist reser hon hem till småstaden igen, lika ensam som när hon kom.
En annan fantastisk Shi Zhecun-novell heter "På biograf Le Paris" 《在巴黎大戏院》och består av en inre monolog, framförd av en man som har bjudit med sin älskarinna på bio men är tämligen nervös för vad hon (och alla andra) ska tycka om honom.
Nej, men vad nu? Trängde hon sig före för att köpa biljetter? Nu får jag skämmas, de tittar ju på mig, är den där skallige mannen ryss, kanske? Kvinnan där stirrar på mitt ansikte. Ja, och den där typen har tagit cigarren ur munnen och glor på mig. Alla stirrar på mig. Jaja, men jag vet nog vad de tänker. De föraktar mig litet, nej, de gör sig lustiga över mig. Jag förstår inte varför hon måste tränga sig före och köpa biljetter? ... Nog måste hon ha insett att det skulle göra mig illa till mods? Jag är en man, en gentleman, och ingen har väl varit med om att en man tar med sig en kvinna - inte ens den sortens kvinna - på biograf och låter henne betala för biljetterna? Sådant händer inte, jag har då aldrig sett det ... Usch, vad det hettar i ansiktet, jag är säkert alldeles röd. Finns det inga speglar här?
Så vitt jag vet finns ingen av Shis noveller översatt till svenska, men det finns en fransk samling med titeln Le goût de la pluie samt en engelsk som heter An evening of spring rain.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar