Den nye Emile

När jag gick igenom ett gammalt usb-minne idag hittade jag denna översättning av en novell av Lao She 老舍 från 1936 och eftersom Rousseau har dykt upp här och var i min närhet den senaste tiden tyckte jag att det kändes som en fingervisning från ödet. Kanske är den litet i längsta laget för att passa på en blogg men förhoppningsvis finns det någon som ändå tar sig tid att läsa den. Jag har faktiskt skrivit litet om just den här novellen tidigare, så varför inte lägga ut den? Varsågoda!

Den nye Emile 《新爱弥尔》

Ja, det stämmer att min Emile dog när han var åtta år, fyra månader och tjugo dagar gammal, men jag är säker på att det inte kan vara fel på mina uppfostringsmetoder. Några smärre misstag var kanske oundvikliga, men på det stora hela grundades mitt experiment på ytterst tillförlitliga teorier. Det må vara sant att Emile dog på grund av ett mindre förbiseende, men det är ju sådant som hör allt experimentellt arbete till och den vetenskapliga andan består i att man inte räds misstag utan bara sin oförmåga att rätta till dem. Om jag någonsin får ytterligare en ny Emile är jag säker på att jag ska lyckas, eftersom jag nu har större erfarenhet och vet vad jag bör undvika och vad jag bör lägga vikt vid. Så även om min Emile olyckligtvis gick och dog är jag inte ledsen, tvärtom – jag inväntar med ännu större glädje mina kommande framgångar. När det gäller barnuppfostran är det onödigt att bli känslosam.

Tyvärr är jag en mycket upptagen man och har inte möjlighet att lämna en fullständig redogörelse för mina erfarenheter. Jag kan bara ge er en översiktlig beskrivning och får vänta med att skriva en mer detaljerad rapport tills jag har tid över. Hur som helst är jag fullkomligt övertygad om att dessa enkla noteringar kommer att göra det överflödigt för folk att någonsin tala om Rousseau igen.

När Emile föddes vägde han sex och ett halvt skålpund: han var precis lagom, inte för stor och inte för liten. Så fort han kom till världen brast han ut i gråt. Jag läxade genast upp honom: “Slut dina läppar, min vän! Livet är en kamp, en strid. Gråt är svaghet, det vet du säkert, så den här första gången ska också vara den sista, det befaller jag dig!”

Då hulkade han några gånger och slutade gråta. Från den stunden och fram tills dess han dog grät han aldrig mer högt, min modige Emile! (Ursäkta mitt känsloutbrott.)

Efter tre dagar räddade jag honom således ur hans moders famn och övertog ansvaret för hela hans uppfostran. Man kan inte lita på några mödrar, oavsett hur välutbildade eller dugliga de är. När de väl blir mödrar framträder också alla de dåliga egenskaper som ingår i modersnaturen. Det gäller alla kvinnor, oavsett om de har examen från lärarhögskola eller är okunniga analfabeter – mänsklighetens förfall kan helt och hållet skyllas på världens alla mödrar. Var gång jag ser en ung kvinna med ett knubbigt litet barn i famnen kommer jag att tänka på madonnan och Jesusbarnet. Även om den unga kvinnan skulle vara socialist kommer det lilla barnet inte att bli mer än på sin höjd en kristen socialist eller kanske en Tolstoj som bara tålmodigt vänder andra kinden till utan att göra motstånd. Jag ville inte lära Emile att söka livet vid sin moders bröst eller snällt och lydigt låta kvinnorna gulla med honom som en liten fet pekines. Jag ville att han skulle bli en krigare med stålhårt hjärta och stålhårda kinder som skadade alla som försökte kyssa honom med sina stinkande läppar.

Jag avbröt amningen. Modersmjölk som omvandlas till blod gör människan svag som tofu och får män att bli feminina. Emile var ju en man och måste vara manlig. Komjölk kunde han inte heller dricka – jag måste undvika “komjölksuppfostran”. Den bästa ersättningen för mjölk var naturligtvis bröd, så på fjärde dagen efter det att han hade kommit till världen började Emile att äta bröd. På så sätt skulle han i framtiden helt säkert förstå vad det dagliga brödet betyder och varför man måste kämpa för det.

Jag vet att bröd inte är lika näringsrikt som modersmjölk eller komjölk, men jag tyckte inte synd om Emile för att han ofta var hungrig. Hunger är revolutionens drivkraft och för att kunna förstå vad kamp innebär måste han först förstå vad hunger var. Närhelst han var hungrig beskrev jag i detalj motståndskampens metod och strategi för honom. Jag höll brödet i min hand och han måste tyst och stilla lyssna till vad än det var jag sade – först när jag såg kallsvetten bryta fram på hans panna gav jag honom brödet för att undvika att han svimmade. Var gång han såg en bit bröd glänste hans ögon så intensivt att jag inte kunde känna mig annat än nöjd: han hade verkligen förstått brödets värde. Knappt hade han hunnit lära sig säga några enkla meningar förrän han började ropa: “Jag vill ha bröd!” Han skrek lika upphetsat och medryckande som när en revolutionär ledare ropar slagord.

Eftersom han ofta var desperat av hunger var det naturligtvis omöjligt att undvika att han då och då skulle stjäla sig någonting att äta. Det förbjöd jag inte. Tvärtom straffade jag honom om han inte stal skickligt nog eller erkände stölden alltför lättvindligt. Om han var för snabb med att bekänna sina fel gav jag honom en ordentlig omgång stryk. Jag ville uppfostra honom till att bli listig. En revolutionär måste vara slug som en räv och var och en som slåss för rättvisan måste ta till de lägsta, mest avskyvärda medel för att slutföra sitt stora arbete. Tyvärr missförstod Emile ibland detta och gjorde dåliga saker enbart för sin egen mages skull. Men det berodde mest på att han var alldeles för liten och inte riktigt kunde förstå mina föreläsningar. Om han bara hade fått leva till femton års ålder är jag säker på att han skulle ha utvecklats och inte bara utnyttjat sin list för egen vinning. Hur det skulle ha gått när han blev ännu äldre behöver vi inte ens tala om. När man bedömer om ett beteende är gott eller dåligt måste man först beakta vilket uppdrag man har att fullfölja. Förljugen moral gör människor värdelösa och ju bättre man uppför sig desto mindre hopp finns det för en. Min Emiles agerande avspeglade en grundläggande träning i morgondagens kultur, och det var synd att han dog så tidigt att meningen med hans existens – detta fjärran, storslagna mål – aldrig fick komma till uttryck genom hans handlingar.

När Emile var tre år fyllda vägrade andra barn att leka med honom och inte ens de vuxna tyckte om honom. Detta var jag särdeles stolt över. Från den stund då han började lära sig att tala ansträngde jag mig till mitt yttersta för att ge honom ett korrekt och fullödigt språk och tillät inte att han lärde sig ett ord utan att också fullkomligt förstå hela dess betydelse. Inte heller lärde jag honom några ord som skulle kunna locka honom att fantisera. Således kände han till exakt lika många företeelser som han kunde ord: han saknade inget men hade inga illusioner. Om jag till exempel skulle lära honom ordet “måne” berättade jag noggrant för honom om allt som hade med månen att göra: dess storlek, ålder, hur den hade skapats och hur den i framtiden skulle rämna … Allt detta var fakta. Det som inte var fakta utelämnade jag däremot. Månen är bara en måne, och något “månsken” eller någon “gubbe i månen” existerar inte. Sådant prat tillät jag inte Emile att lyssna på. Alla vet att månens ljus bara är en reflektion av solens, så “månskenet” finns alltså inte. ”Gubben i månen” är bara ännu vildare fantasier. Inte kunde jag lära min Emile att den stendöda månen skulle vara en gubbe! Och sådana befängda talesätt som att det skulle bo en hare däruppe eller att Chang’e skulle ha flugit dit kunde jag naturligtvis inte alls låta honom höra. Legender och myter hör till de barbariska tidsåldrarna. Emile förberedde sig för att skapa morgondagens kultur och måste tala den nya människans språk.

Visst läste också jag berättelser för honom ibland, men inte sådana som den om Chang’e som flög till månen. Jag berättade om den förste kejsaren av Qin, om Han Wudi, om Alexander den Store, om Napoleon och många fler, och försökte så gott jag kunde beskriva dessa hjältar som alldeles vanliga människor som inte nödvändigtvis var goda. Vid tre års ålder förstod Emile att Napoleons framgångar endast berodde på att han hade förmått att gripa tillfället i flykten. Han hade inte bara en grundlig förståelse av historien utan också geografiska kunskaper som var rent skrämmande, för medan jag berättade om händelser ur historien pekade jag i förbifarten ut de olika länderna på kartan. Ibland talade vi också om växter eller insekter, men då var det inte sådana förvirrade amsagor som att grodan använder ett lotusblad som bärstol när han hämtar sig en brud. När vi kom att tala om grodor gick jag istället genast ut och fångade en som vi sedan noggrant dissekerade så att jag kunde förklara dess anatomi. På detta sätt fick Emile inte bara goda kunskaper om grodan i sig – eftersom vi dissekerade den med kniv utraderades samtidigt all onödig kärlek till djur. Framtidens människa får inte vara känslosam.

Vad gäller Emiles egen kropp förklarade jag även den på samma uppriktiga sätt. Redan vid fem års ålder hade han en hel del kunskaper om sex. Han visste att hans mor hade fött honom och att han inte hade ramlat ned från något träd. Han visste vad hans penis var till för, precis som han visste vad han skulle använda sin mun till. Jag vågar lugnt påstå att Emile när han var fem år gammal visste mer än de flesta sjutton- artonåringar.

Men just därför att han visste så mycket och kände till allt så grundligt tyckte folk illa om honom. Det var naturligtvis inte hans fel. Barnen kunde inte leka med honom eftersom han förstod att de bara fånade sig. Om till exempel en grupp pojkar och flickor lekte fruktleken satte han sig utan att ha blivit tillfrågad mitt ibland dem, men så fort lekledaren ropade: “Kom hit mitt granatäpple och slå tre slag”, så satt han – om han nu var granatäpplet – alldeles stilla utan att röra sig ur fläcken ända till dess att de andra blev alldeles galna. “En människa kan inte vara ett granatäpple, ett granatäpple är ju en frukt!” protesterade han.

De andra bad honom naturligtvis att gå sin väg. Ack! Förnuftets seger är filosofens plåga! Medeltidens okunniga människor brände ofta lärde män på bål och kallade dem för trollkarlar, mörkermän eller annat. Inte heller min Emile kunde undkomma denna olycka! Allt det som andra barn pratar om eller leker är baserat på förställning, på “låtsas”: de låtsas att de är en flicka eller en liten kanin. Men Emile vågade inte låtsas eftersom han var rädd att jag skulle straffa honom.

Jag är inte motståndare till konst. Om Emile hade velat bli författare skulle jag inte ha hindrat honom, men jag skulle inte ha tillåtit att han blev en författare som pratade i nattmössan eller tillbringade sina dagar försjunken i drömmar. Att fantasi skulle vara en av litteraturens beståndsdelar är en åsikt som tillhör ett förgånget århundrade. Mänsklighetens framåtskridande baseras på en ökad kännedom om fakta och på det området har litteraturen aldrig varit till någon hjälp. Jag vet inte om Emile skulle ha blivit författare om han hade fått leva, men om så hade skett vet jag säkert att han inte skulle ha trott på fantasin. Från och med den stund jag startade min uppfostringsprocess förbjöd jag honom att fantisera. Ett är ett och två är två och om Emile hade fått för sig att ett vore lika med två hade det varit bäst att jag slog ihjäl honom! Visst, han förlorade sina små vänner och verkade ibland känna sig ensam, men vad spelade det för roll – “vän” är ett i grunden borgerligt ord, så om Emile redan som liten saknade vänner var det bara bra.

Barnen ville alltså inte leka med honom och deras föräldrar föraktade honom. Det var förstås bara naturligt, ty när Emiles värld väl en gång blev verklighet skulle alla dessa värdelösa sopor som bara lärde sina barn att “låtsas” än det ena och än det andra förintas till sista man. De förbjöd sina söner och döttrar att leka med honom eftersom de ansåg att han var alldeles för ouppfostrad. En anledning till detta var att han aldrig kallade dem för farbror eller tant utan bara helt rakt på sak för “Tuzis mamma” eller “Li Shuns pappa”. Om han träffade någon medelålders person som inte hade vare sig döttrar eller söner kallade han dem för “Li Ers fru” eller “Li Er”. Vad kunde vara mer korrekt? Men de vuxna ville inte höra på det örat. De lärde sina barn att när de träffade någon skulle de kalla honom för “farbror”, som om folk inte hade några namn. De lärde sina barn att smickra och lyda – för när man kallar någon för farbror betyder det att man också ska göra som farbror säger. Emile var en människa som inte behövde lyda andras befallningar. Han var ingen slav. Om han var ouppfostrad, så otur för er!

En annan sak som fick dem att tycka illa om honom och kalla honom för näsvis var hans uppriktighet. Men om Emile, trots att han stod under min ledning och uppsikt, hade uppfört sig hövligt och artigt skulle det ju ha varit ett bevis på att jag hade misslyckats med min uppfostran. Hans uppriktighet kom sig av att han ägde ett rikt inre och jag vågar nog påstå att hans kunskaper och intressen i mångt och mycket var ädlare än de flesta vuxnas. Inget som var falskt eller oäkta kunde han njuta av. Så fort han såg trollkonster, kampsportuppvisningar eller andra trick sade han genast: “Det där är inte äkta.” Även om de som agerade hade riktiga knivar och pistoler visste han att de bara låtsades hugga och inte alls dödade eller skar på riktigt. I hela sitt liv, från det att han föddes till dess att han dog, ägde han inte en enda leksak. Dockor är oäkta, små svärd och pistoler är oäkta, små bilar är oäkta: jag gav honom inga oäkta saker. När han ville leka lärde jag honom att krossa sten med en slägga eller att bära kol i en bambukorg, att alltid roa sig med äkta saker och göra riktig nytta i leken.

Hur som helst hade han inte tid att leka, ty jag fostrade och förmanade honom ständigt. Jag lät honom inte få för sig att barn skulle ha roligt, utan talade om för honom att arbete var den främsta av alla plikter. Det här gjorde förstås att han ofta irriterade andra. Om han fick se att vår granne Wang Das hustru hade pudrat sig i ansiktet sade han genast till henne: “Det där är puder, ditt ansikte var inte så där vitt från början” och när han såg Wang Ers dotter bära en pappersblomma i sitt hår påpekade han på samma sätt för henne: “Din blomma doftar inte, den är gjord av papper!”

Han hade en vuxens kunskaper men inte en vuxens artighet och därför kunde det verka som om han avsiktligt försökte få folk att tycka illa om honom. Det här var förstås oundvikligt och dessutom precis vad jag ville. Jag älskade att se hur han lillgammalt rynkade på näsan och fick de vuxna att rycka till av förskräckelse. Folk svor över honom och sade att han hade varit “gammal vid födseln”. Föga anade de att det var just detta som gjorde mig så stolt!

Eftersom de kunskaper han ägde skilde sig från andras var också hans känslor annorlunda. Det verkar faktiskt som om känslorna är en utkristallisering av kunskap. Emiles kunskaper var så fullständiga och jordnära att han naturligtvis inte kunde hysa några tomma och meningslösa känslor. Han älskade allt som var användbart och bara användbara saker var vackra i hans ögon. Åsikterna om vad som är vackert tycks i vanliga fall variera från person till person och därför finns det inte någon som kan tala om vad skönhet egentligen är. Skönheten kan således tyckas vara en illusion. Men sådan var inte Emile. Han kunde se skönheten i en cykel, men skulle absolut aldrig göra till sig och säga: “Vilken vacker solnedgång!”

Detta ledde till att han ofta sårade andra människor. Han gjorde ju inte alls som de och sade att en ros var vacker eller att en ung frökens ansikte var skönt som en persikoblomma. Han visste att persikor var till för att ätas och brydde sig inte om ifall de var vackra eller inte och han tyckte heller inte att det var speciellt viktigt om ett ansikte liknade en persikoblomma eller en maskros. Så var det med det sköna och även när det gällde andra känslor skilde han sig från mängden. Han kunde knappt ens skratta. Det mest meningslösa och bortkastade som finns är enligt min mening glada och livliga skratt, men ändå tycker folk om att berätta roliga historier för barn och ser till att de får den dåliga vanan att tycka om sådant. Tänk efter nu: det finns inställsamma skratt, föraktfulla skratt, uttråkade skratt, högfärdiga skratt, tillgjorda skratt, vansinniga skratt och pliktskyldiga skratt men kan någon klart beskriva ett äkta skratt? Det verkar nästan som om något sådant inte existerar. Och varför ska man i så fall skratta? Pajaskonster och roliga historier är bara fåniga och förminskar det som är viktigt och sorgligt så att man kan strunta i det. Om mänskligheten inte vill degenereras ytterligare så är det första vi måste göra att sluta skratta. Därför tillät jag inte at Emile skrattade och berättade aldrig några roliga historier för honom. Skrattet är bara ett slags ytlig lokalbedövning och alla som är kapabla till seriöst tänkande borde bita ihop tänderna istället för att skrika av skratt. Emile föraktade dem som gjorde det. Han varken grät eller skrattade utan var istället en riktig stålman, en framtidens man som aldrig skulle låta sig förledas av sina känslor. Om andra älskade honom var inte så viktigt – Emile var Emile och det räckte.

När han fyllde sex började jag lära honom abstrakta ord som till exempel rättvisa, revolution och kamp. De var naturligvis en aning svårare att förstå, men undervisning är nu en gång för alla en fråga om långsam tillvänjning och det man vänjer sig vid att höra redan i barndomen kommer man senare att ta till sig. Jag planterade dessa viktiga, djupa tankar i hans sinne och lät dem fästa rot där. Så småningom skulle de säkerligen gro, precis som ett frö i jorden – oavsett hur hårt dess skal än är spricker det till slut när tillräckligt lång tid har gått.

När jag hade lärt honom ett ord försökte jag också göra det möjligt för honom att använda det dagligen och jag brydde mig inte om att det ibland blev fel. Om han sade “revolution” istället för “äta” så gjorde det inget, eftersom han i alla fall kunde säga ordet och om han satte ihop en del abstrakta ord på det mest ologiska sätt så spelade det ingen roll, eftersom det berodde på att hans intellekt ännu inte hade mognat men samtidigt visade hans mod och kraft. Om han till exempel tyckte illa om grannens Tuzi och ropade: “Störta Tuzi och rädda världen!” så var det bara bra. Tuzi var visserligen inte av något större värde, men Emile hade i alla fall modet att våga störta honom och en vilja att rädda världen. För att vara uppriktig så är viljan viktigare än logiken när det gäller att göra revolution. Jag tyckte så mycket om att höra Emile prata. Vid sex sju års ålder satte han ihop de mest förtjusande meningar, raffinerade och prydliga som slagord: “Vi ska göra revolution! Störta, störta! Offra allt! Medlöparnas blod ska flyta i floder och dränka er … ”

Jag måste nog säga att jag anser det vara en stor framgång att jag, till de grundliga kunskaper han redan som barn hade skaffat sig genom våra samtal, dessutom från det att han var sex år gammal kunde lägga ett sådant fullkomligt medvetande. På detta sätt kunde jag skära bort hans kött, suga ut hans blod och omvandla honom från grunden. Han kunde vare sig gråta eller skratta utan väntade mekaniskt på att göra det han borde. Endast på detta sätt – det anser i alla fall jag – kan man skapa en framtidens krigare. En sådan krigare måste redan i barndomen offra all glädje och slita upp sin mänsklighet med rötterna. I annat fall är alla tankar på att förändra människorna med hjälp av undervisning bara drömmar.

Det år han fyllde åtta började jag förklara politikens grundprinciper för honom. Han tyckte mycket om att lyssna och lärde sig många politiska termer. Tyvärr blev han kort därefter sjuk. Inte kunde jag föreställa mig att han aldrig skulle komma på fötter igen! Han hade varit sjuk tidigare också och då brukade jag å ena sidan ge honom medicin och å andra sidan tvinga honom att fortsätta med sitt arbete. Man får inte skämma bort barn. Om man börjar pjåska med dem och låter dem få som de vill så fort de blir en aning krassliga vänjer de sig vid att lata sig och låtsas bli sjuka titt som tätt. Det tänkte jag inte utsätta mig för. Om Emile var sjuk måste han arbeta i alla fall, för då insåg han att sjukdom inte är någonting man låtsas drabbas av för skojs skull.

Den här gången var hans hälsotillstånd ganska allvarligt, så jag avbröt hans arbete och läste istället berättelser om historia och revolution för att roa honom. Han fick också en hel del medicin. Vem kunde ha anat att han skulle dö? När jag tänker tillbaka på det så förbisåg jag nog hans tänder. Han hade inte tappat alla mjölktänder än och hade kanske fått något problem med kindtänderna, men jag gav honom bara medicin och glömde helt bort att undersöka honom i munnen. Hur som helst trodde jag inte alls att han skulle dö och när han slutade andas kunde jag knappt tro att det var sant! Min Emile!

Jag har inte tid att berätta allt om honom och när jag nu tänker på hur han dog så tappar jag helt lusten att skriva! Jag tvivlar inte alls på värdet av mina utbildningsmetoder och principer, men klarar inte helt att behärska mina egna känslor. Det är min stora svaghet! Men Emile var ju också ett alldeles förtjusande barn! Sorgen har emellertid inte fått mig att tappa modet. Med hjälp av Emile har jag lärt mig mycket och jag kommer med friskt mod att fortsätta med min forskning och mina experiment. Jag är övertygad om att jag med min näste Emile kommer att kunna fullfölja min storslagna plan.