Att tänka efter före är tydligen inte alltid så lätt

I år är det 70 år sedan ordförande Mao höll sitt berömda tal i Yan'an om kulturens funktion i det framtida socialistiska samhället. Om man vill sammanfatta det kort - och det vill man, för ordföranden var ganska långrandig - så handlar det om att litteraturen och konsten endast har ett existensberättigande om de tjänar Partiet och att de författare och konstnärer som inte anpassar sig inte har någon plats i det nya samhället.

Det där sista såg han till att verkligen omsätta i praktiken, men trots det måste Partiet naturligtvis ta tillfället i akt att fira jubileet på något sätt. Så vad gör man då? Jo, man ger ut en bok där 100 kända författare ombeds att kopiera delar av talet för hand. Det i sig är kanske inte särskilt förvånande, men det förbluffande i den här historien är att 100 kända författare faktiskt ställer upp och gör som de har blivit ombedda. För den futtiga summan 1000 yuan kopierar de ett tal som blev en dödsdom för många av deras kollegor och tog ett sådant strypgrepp på litteraturen att bara ytterst få riktigt intressanta verk kunde publiceras innan Maos död.

Jag tänker inte skriva ut namnen på de som kopierade texten, för de har blivit alldeles tillräckligt utskällda i kinesiska sociala medier, utan nöjer mig med att säga att jag är tämligen besviken men framförallt förvånad över denna foglighet. Visst förstår jag att flera av dem säkert har haft en viss press på sig och att andra kanske inte tog det hela så allvarligt. Men det gick ju faktiskt att säga nej - ett antal tillfrågade författare gjorde uppenbarligen det. Däribland till exempel Yan Lianke, som ju redan är litet på kant med myndigheterna, Yu Hua, som enligt uppgift utsattes för ett antal misslyckade övertalningsförsök, och Wang Anyi, som kom med den kanske bästa kommentaren av alla: "Jag har aldrig kopierat andra när jag har skrivit, så varför skulle jag börja nu?"

Flera av författarna som ställde upp och kopierade har i efterhand sagt att de ångrar sig och att de inte tänkte igenom saken ordentligt. Det stämmer säkert, men jag håller med de kommentatorer som menar att den sortens obetänksamhet och naivitet inte är särskilt smickrande för kinesiska intellektuella. Och frågan är ju: Om man går med på att hylla en text som denna när man utan större problem skulle kunna vägra, vad gör man då den dag man verkligen utsätts för pressen att förfölja eller skada andra intellektuella?