Kläderna gick fortfarande att använda

En liten dikt - nästan en mininovell - av Yan Li, som också får mig att tänka på ett tidigare inlägg om Yu Huas skrivande.


I en historiebok läste jag
att kejsaren sagt att det var bättre ju fler åskådare man hade
när man högg huvudet av förrädarna på borggården
Det skulle skaka om andra rebelliska själar och få dem på bättre tankar
Först då förstod jag logiken bakom de offentliga avrättningarna
i Hengdong, Hunan, år 1970, under kulturrevolutionen.


Vi var några barn på tretton eller fjorton år
från kaderskola nummer 57
som följt efter byborna till en vid sänka
På dess jämna botten hade redan samlats horder
av proletärer
Plötsligt skallade slagorden överallt omkring oss
Ner med kontrarevolutionärerna Skydda ordförande Mao …
Fem kontrarevolutionärer knuffades ner från en lastbil av märket Befrielsen
De var så långt borta att jag inte kunde se om de var män eller kvinnor
Jag såg bara hur dessa själar stannade upp och föll på knä
och hur soldaterna som stod uppradade bakom dem
på mycket nära håll lyfte sina gevär


Ljudet av skotten ekade fortfarande i dalen
Kontrarevolutionärerna hade fallit
Bara en av dem kämpade fortfarande på marken
men efter ytterligare en ekande gevärsknall blev allt
lugnt
Det kändes som något fick min hud att domna
och domningen kröp långsamt inåt
Då började slagorden skalla än en gång


På håll såg det ut som om soldaterna exercerade när de gav sig av i trupp
och folket vällde in över liken som en flodvåg
Var det så många som ville ta hand om kropparna?


Efter bara en minut
drog sig tidvattenvågen tillbaka
och lämnade fem rena nakna kroppar
att återförenas med naturen


Kläderna
gick fortfarande att använda

Tunn kod

Folk har som bekant olika smak när det gäller läsning. Vissa vill läsa böcker om personer de kan identifiera sig med, berättelser som utspelas i miljöer som de känner igen och där det som händer är något som skulle kunna hända dem själva: är de kvinnor i 40-årsåldern med tonårsbarn och äktenskapsproblem så vill de läsa om andra kvinnor i 40-årsåldern med tonårsbarn och äktenskapsproblem. Sådan är inte jag. Jag läser helst om sådant som jag inte stöter på i vardagslivet. Det är klart att jag uppskattar att känna igen mig själv och mina problem i en eller annan roman, men för det mesta vill jag uppleva något annat när jag läser - vidga mina vyer lite eller kanske bara fly bort från vardagen. För mig är det inte heller viktigt att en bok är "sann" i bemärkelsen "det har hänt/skulle kunna ha hänt på riktigt". Huvudsaken är att författaren kan få mig att tro på det han eller hon skriver just när jag befinner mig inne i berättelsen - sedan kan den handlar om en mangel som är besatt av djävulen eller om en värld där man aldrig nytillverkar några skedar eller vad som helst. Av den anledningen gillar jag också att läsa både sf, fantasy och skräck och när jag läser på kinesiska hoppas jag ofta att jag ska hitta något riktigt bra i dessa genrer, men det har hittills varit ganska svårt.

Fast nu är jag rätt glad, för nu har jag i alla fall hittat en sf-författare som jag tycker om. Jag ville prova att läsa en bok i mobilen, så jag laddade ner Chen Qiufans  陈楸帆 novellsamling Tunn kod 《薄码》 i min kinesiska bokapp och den visade sig vara oväntat bra. Än så länge har jag bara läst ungefär en tredjedel av boken, men av dem fem eller sex novellerna jag har hunnit igenom är det egentligen bara en som jag inte var så förtjust i - de andra var bra eller mycket bra. Bäst gillar jag "Råttans år" 《鼠年》 som handlar om en grupp unga män som är ute på råttdödaruppdrag. Det är inte vilka råttor som helst det rör sig om: det är en speciell, genmanipulerad ras med redigt stora djur som är aggressiva och dessutom har börjat föröka sig oroväckande. De måste utrotas och eftersom armén är upptagen med att utkämpa ett stort krig på många fronter blir alla unga män som inte har arbete i princip tvångsrekryterade till råttdödartrupperna. I teorin kan man säga nej, men då får man det svårt att klara sig och hitta jobb. Väljer man att göra sin tid i truppen får man däremot stöd och hjälp med att hitta sysselsättning när uppdraget är utfört.

De unga männen marscherar runt i djungeln på jakt efter råttor. Det finns stora spänningar i truppen - några är mycket engagerade i dödandet medan andra är rädda eller bara ovilliga att slakta djuren. Ju mer huvudpersonen ser av råttorna, desto mer tveksam blir han. Är de verkligen bara själlösa djur? Varför har de då organiserat sig på det sätt de har? Och är inte de lämningar truppen hittar tecken på något slags primitiv religion och kultur? Jag ska inte avslöja hur det slutar.

I en annan novell "Den rekursiva människan" 《递归之人》 får en äldre polis i uppgift att utreda ett mystiskt dödsfall och när han gräver i det framstår den döde som en alltmer underlig figur - en man som är besatt av att ge alla ting ett nummer och inte vill ha några djupare relationer med människorna runt omkring honom. Vem var han egentligen? Och hur dog han?

Mitt i läsningen upptäckte jag också att Chen Qiufan är nominerad till årets Science Fiction and Fantasy Translation Awards med novellen "Fiskarna i Lijiang" 《丽江的鱼儿们》 som också finns med i Tunn kod. Översättningen av den novellen (till engelska förstås) ligger utlagd på nätet, så om ni vill läsa något av Chen Qiufan kan ni klicka här. Det är en vacker och litet sorglig berättelse och min tanke efter att ha läst den är att det väl knappast kan vara en slump att två av de kinesiska sf-noveller jag har läst den senaste tiden (den andra är Han Songs 韩松 "Fosterlandet drömmer inte" 《我的祖国不做梦》) handlar om hur man manipulerar människors medvetande för att få dem att arbeta mer eller snabbare?

Det vore roligt att få översätta någon eller några av Chens noveller. Tyvärr är väl marknaden för sf-noveller i översättning inte så stor, men vem vet? Man kan ju hoppas.

Tillägg: Du kan läsa ett utdrag ur "Råttans år" här.

Att tänka efter före är tydligen inte alltid så lätt

I år är det 70 år sedan ordförande Mao höll sitt berömda tal i Yan'an om kulturens funktion i det framtida socialistiska samhället. Om man vill sammanfatta det kort - och det vill man, för ordföranden var ganska långrandig - så handlar det om att litteraturen och konsten endast har ett existensberättigande om de tjänar Partiet och att de författare och konstnärer som inte anpassar sig inte har någon plats i det nya samhället.

Det där sista såg han till att verkligen omsätta i praktiken, men trots det måste Partiet naturligtvis ta tillfället i akt att fira jubileet på något sätt. Så vad gör man då? Jo, man ger ut en bok där 100 kända författare ombeds att kopiera delar av talet för hand. Det i sig är kanske inte särskilt förvånande, men det förbluffande i den här historien är att 100 kända författare faktiskt ställer upp och gör som de har blivit ombedda. För den futtiga summan 1000 yuan kopierar de ett tal som blev en dödsdom för många av deras kollegor och tog ett sådant strypgrepp på litteraturen att bara ytterst få riktigt intressanta verk kunde publiceras innan Maos död.

Jag tänker inte skriva ut namnen på de som kopierade texten, för de har blivit alldeles tillräckligt utskällda i kinesiska sociala medier, utan nöjer mig med att säga att jag är tämligen besviken men framförallt förvånad över denna foglighet. Visst förstår jag att flera av dem säkert har haft en viss press på sig och att andra kanske inte tog det hela så allvarligt. Men det gick ju faktiskt att säga nej - ett antal tillfrågade författare gjorde uppenbarligen det. Däribland till exempel Yan Lianke, som ju redan är litet på kant med myndigheterna, Yu Hua, som enligt uppgift utsattes för ett antal misslyckade övertalningsförsök, och Wang Anyi, som kom med den kanske bästa kommentaren av alla: "Jag har aldrig kopierat andra när jag har skrivit, så varför skulle jag börja nu?"

Flera av författarna som ställde upp och kopierade har i efterhand sagt att de ångrar sig och att de inte tänkte igenom saken ordentligt. Det stämmer säkert, men jag håller med de kommentatorer som menar att den sortens obetänksamhet och naivitet inte är särskilt smickrande för kinesiska intellektuella. Och frågan är ju: Om man går med på att hylla en text som denna när man utan större problem skulle kunna vägra, vad gör man då den dag man verkligen utsätts för pressen att förfölja eller skada andra intellektuella?

Captain China!

Ja, det här är ju bara för bra för att man ska kunna ignorera det.

Offbeat China berättar i en artikel om den nya superhjälten Captain China 《中国队长》, en av ordförande Maos skapelser som legat nedfryst sedan 1950-talet och nu har tinats upp igen för att hjälpa sitt folk. Hans första uppdrag blir att bevaka president Obama under dennes besök i Kina, ett något frustrerande uppdrag för superhjälten som naturligtvis är kvar i 1950-talets tankesätt och tycker att hela grejen med ett kapitalistiskt Kina är pervers.

Mer om serien kan ni läsa hos Offbeat China, som sagt, och där finns också en länk för den som vill ladda ner serien från Amazon.com. På Amazon.cn hittade jag den inte. Än.

Vad ska jag göra nu?

När jag åker till Kina brukar jag nästan alltid komma hem med resväskan full av böcker och ha minst ett bokpaket på väg mot Sverige per post, men den här senaste gången valde jag helt okaraktäristiskt att bara köpa två tunna böcker. En av dem var A Yis 阿乙 ganska omtalade roman Vad ska jag göra nu? 《下面，我该干些什么》.

A Yi är en före detta polis som som för några år sedan lämnade yrket och började skriva skönlitteratur. Han har fått bra kritik, inte minst för sitt språk, men är än så länge inte så känd för den breda publiken. Vill man veta mer om honom så finns faktiskt någon enstaka intervju på engelska på nätet, till exempel den här från China Daily eller den här i Time Out Beijing.

Romanen Vad ska jag göra nu? är A Yis tredje publicerade bok och man kanske kan kalla den ett slags psykologisk thriller. Romanen berättas i första person av en ung man, cirka 18-19 år gammal, som mördar en skolkamrat och sedan flyr från polisen. Mordet är väl planerat och förberett - inledningskapitlet börjar med att huvudpersonen, vars förnamn man aldrig får veta, köper solglasögon och väljer ut de kläder han ska byta till efter mordet. Han har också införskaffat en stilett, en rulle bred tejp och annat han kommer att behöva, samt tagit reda på när vakterna avlöser varandra vid porten till det bostadsområde för militär personal där han bor i en lägenhet som tillhör hans farbrors fru. När allt är klart ber han Kong Jie att hälsa på honom, och när hon kommer dödar han henne mycket brutalt med ett stort antal knivhugg. Sedan stoppar han kroppen i tvättmaskinen och ger sig av. I resten av romanen får man följa honom under flykten och under den fängelsetid och rättegång som följer på gripandet - för fast blir han till slut, efter att han själv har överlämnat sig till polisen.

Vad är det då som driver mördaren? Han är inte förälskad i sin skolkamrat och han är inte ute efter pengar. Inte heller verkar han psykotisk eller rädd. Nej, istället handlar det om leda. Mördaren är helt enkelt uttråkad och kan inte se att livet har någon egentlig mening. Allt är grått, inget engagerar honom. Den enda känsla han förmår uppbåda - förutom leda - är hat, ett hat som är riktat mot människorna i hans omgivning, de som han anser förtrycker honom eller ser ner på honom. Men hans tolkning av andras handlingar är mycket ensidig och självcentrerad. Den enda människa han hyser varma känslor för är sin mor och till och med de känslorna är villkorade. När modern gör något osjälviskt för hans skull tycker han om henne och känner sig nästan litet skyldig över att ha orsakat henne smärta, men så fort hon gör något som går honom emot (som att säga till honom att han borde överlämna sig åt polisen) så menar han att hon inte är någon riktig mor och då betyder hon plötsligt ingenting för honom. Hans flykt är till synes utan mening och mål, han stänger in sig på sjabbiga hotellrum dagarna i ända och för läsaren verkar hans tillvaro om möjligt ännu mer grå och torftig efter mordet än tidigare. De enda gånger han lyser upp och får litet energi är när han omnämns på tv eller jagas av polisen, något som gör att han flera gånger försätter sig själv i situationer där han nästan helt säkert kommer att bli upptäckt.

I slutscenerna, när han äntligen beslutar sig för att berätta för rätten varför han begick mordet säger han bland annat att människor beter sig som djur och att vi bara försöker uppfinna ett högre syfte för våra gärningar, en mening, en betydelse. Den enda tanken bakom mordet är att få polisen att jaga honom, att synas i media, att få en kick. Eftersom livet inte har någon mening har han inte heller något särskilt emot att dö, och även om han inte själv är medveten om det känns det för läsaren snart som om mordet och flykten är en komplicerad och grym form av självmord by proxy.

Vad ska jag göra nu? är en ganska tunn roman som går fort att läsa. Den är obehaglig och lämnar en besk eftersmak. Mördarens känslokyla och fullständiga likgiltighet inför den smärta han orsakar andra är obehaglig, men ännu värre är kanske tanken på hur fruktansvärt det måste vara att leva i den trista grå värld han befinner sig i.