Vad jag tänker på när jag tänker på tandlagning

Idag var jag hos tandläkaren för att påbörja en rotfyllning. Eftersom jag hade en okaraktäristisk tur lyckades jag få komma till Maud, som måste vara den bästa tandläkaren i Västerhaninge eftersom hon lyckades bedöva mig så bra och exakt att jag inte ens märkte att hon rotade i min mun och faktiskt nästan somnade till en stund medan hon höll på.

Av den anledningen behövde jag inte ta till mitt normalt sett bästa trick för att stå ut med liknande plågor: att tänka på någon som har det värre. Min favorit är att tänka på följande stycke ur Mo Yans roman Det röda fältet. Ni som har läst boken eller sett filmen från 1987 kommer säkert ihåg denna scen, som lätt övertrumfar alla rotfyllningar eller visdomstandsutdragningar.

Romanen handlar om en kvinna som tillsammans med sin älskare driver ett brännvinsbränneri i norra Kina när japanerna invaderar. En av deras anställda, farbror Luohan, blir motståndskämpe men tas tillfånga och straffas på värsta tänkbara sätt.

Två svartklädda kineser slet av farbror Luohan hans kläder och band fast honom vid träpålen. Djävulsofficeren viftade med handen och två andra svartklädda män knuffade och drog Femman Sun, den bäste slaktaren i hela vår by - ja, i hela Gaomi nordöstra socken, ut ur inhägnaden och fram till pålen. Femman Sun var en kortväxt, fetlagd man med utputande mage, skallig och med tättsittande små ögon insjunkna på var sida om näsan i det knallröda ansiktet. Nu stapplade han fram till farbror Luohan med en kniv i vänstra handen och en spann vatten i den högra.

"Befälhavaren säger att du ska flå honom ordentligt", sade tolken. "Och om du inte gör ett bra jobb kommer hunden att slita upp bröstet på dig."

Femman Sun mumlade jakande och blinkade våldsamt. Han satte kniven mellan tänderna, lyfte spannen och hällde vattnet över farbror Luohans huvud. Farbror Luohan lyfte hastigt på huvudet när det kalla vattnet träffade honom och blodigt rann över ansiktet och halsen, ända ned till fötterna. En av förmännen hämtade ytterligare en spann vatten från floden. Femman Sun doppade en trasa i vattnet och tvättade farbror Luohan ren igen. När han var färdig darrade hans skinkor häftigt.

"Storebror ... " sade han.

"Döda mig med ett hugg, broder", sade farbror Luohan. "Jag ska minnas ditt förbarmande när jag kommer till De gula källorna."

Den japanske officeren vrålade till.

"Skynda på!" sade tolken.

Femman Suns ansiktsuttryck förändrades. Han sträckte ut sina små knubbiga fingrar, grep tag i farbror Luohans öra och sade: "Storebror, jag kan inget göra ... "

Far såg hur Femman Suns kniv skar genom farbror Luohans öra som om han skurit i trä. Farbror Luohan skrek och strålar av gult piss sprutade fram mellans hans ben. Fars knän skakade våldsamt. En japansk soldat som bar på ett vitt keramikfat gick fram till Femman Sun och ställde sig vid hans sida, och Femman Sun lade farbror Luohans tjocka, köttiga öra på tallriken. Så skar han av det andra örat och lade det bredvid det första. Far såg hur öronen hoppade på tallriken och hörde hur det dunsade.

Den japanske soldaten paraderade långsamt förbi människorna - män och kvinnor, gamla och unga - med tallriken i handen. Far såg på de bleka och vackra öronen och hörde ljudet från tallriken öka i styrka.

Soldaten bar fram öronen till officeren som nickade åt honom. Han ställde tallriken på marken framför den döde japanen och stod där tyst en stund. Så plockade han upp den och ställde den framför hunden istället. Hunden drog in tungan och nosade på öronen med sin spetsiga svarta nos. Sedan skakade den på huvudet, lät tungan falla ut igen och satte sig på marken.

"Nå!" sade tolket till Femman Sun. "Fortsätt skära!"

Femman Sun gick runt, runt och mumlade för sig själv. Far såg att hans ansikte var täckt av oljig svett och att hans ögon blinkade snabbare än en höna pickar ris.

Endast några enstaka droppar blod rann ut från den plats där farbror Luohans öron hade suttit. Utan öron såg hans ansikte mycket rent och enkelt ut.

Nu vrålade djävulsofficeren något igen.

"Skynda på och skär!" sade tolken.

Femman Sun lutade sig fram, skar i ett enda svep av farbror Luohans penis och lade den på tallriken. Den japanske soldaten höll armarna stelt utsträckta i ögonhöjd framför sig som en trästaty där han paraderade framför folkhopen. Far kände hur farmors isande fingrar grävde sig in i hans axel.

Soldaten ställde tallriken framför hunden, som tog sig en tugga men genast spottade ut den igen.

Farbror Luohan skrek av smärta och hans magra, beniga kropp vred sig häftigt på träpålen.

Femman Sun kastade kniven ifrån sig, föll på knä och grät ylande.

Den japanske officeren släppte kopplet och hunden störtade fram, grävde in klorna i Femman Suns axlar och grinade med sina vassa tänder. Femman Sun höll händerna för ansiktet där han låg på marken.

Officeren visslade till och hunden skumpade tillbaka med kopplet släpande längs marken.

"Skynda på!" upprepade tolken.

Femman Sun reste sig, plockade upp kniven och stapplade fram till farbror Luohan. Farbror Luohan började plötsligt svära våldsamt och hans förbannelser fick dem alla att lyfta blicken och se på honom.

"Storebror ... " sade Femman Sun. "Storebror .. Försök att härda ut ett tag till ... "

Farbror Luohan spottade en blodklump rakt i hans ansikte.

"Flå! Jag ska knulla dina förfäder! Flå!"

Femman Sun grep tag om kniven och började skära med utgångspunkt från såret på farbror Luohans huvud. Han var mycket noggrann. Skinnet på farbror Luohans huvud lossnade och uppenbarade två lilagröna ögon och klump efter klump med kött.

Far berättade för mig att när skinnet på farbror Luohans huvud hade skalats av fortsatte hans formlösa mun att ge ifrån sig gurglande läten medan pärlband av blodsdroppar rann från hans mörkbruna skalp. Femman Sun verkade inte längre mänsklig. Hans sätt att hantera kniven var så perfekt att han skar av hela huden utan att missa en millimeter. Farbror Luohan förvandlades till en köttklump. Hans tarmar rörde sig mullrande och svärmar av gröna flugor dansade i luften omkring honom. Kvinnorna i hopen hade alla gråtande fallit på knä.

Samma natt föll ett kraftigt regn som spolade platsen ren från alla spår av blod, och farbror Luohans kropp och avskalade skinn försvann utan ett spår. När folket i byn fick höra om likets försvinnande spred sig ryktet snabbt från en person till tio, från tio till hundra, från en generation till en annan, och blev till sist en vacker legend.