Folket

I sin bok Kina i tio ord ger Yu Hua sin bild av dagens Kina, speglat i ett antal ord eller begrepp som han anser vara särskilt typiska för vår tid. Det första ord han tar upp är "folket" och här kan ni läsa ett utdrag ur den essän, som Yu Hua har varit vänlig nog att låta mig lägga ut i väntan på att boken ska publiceras på svenska.

Historiska vändpunkter tycks alltid utmärka sig genom någon form av symbolisk händelse, och tilldragelserna på Himmelska fridens torg i Beijing 1989 är en sådan. Studenter från Beijings universitet vällde ut genom skolportarna, samlades på torget, krävde demokrati och protesterade mot statstjänstemännens korruption. Regeringens hårdnackade vägran att tala med dem fick dem att inleda en hungerstrejk, och beijingborna tågade längs gatorna för att stötta dem. Stadsborna var i själv verket inte särskilt intresserade av ”demokratisk frihet” – det som fick dem att strömma till var snarare rörelsens uttalade kamp mot korruptionen. Deng Xiaopings reformpolitik var inne på sitt elfte år och även om reformerna hade gett upphov till en viss inflation växte ekonomin stadigt och levnadsstandarden ökade. Bönderna hade vunnit på reformerna och 1990-talets många fabrikskonkurser, där arbetarna skulle bli förlorare, låg ännu i framtiden. De sociala motsättningarna var inte heller lika akuta då som nu, när ilskan ständigt ligger och pyr. Det enda som gjorde folk riktigt arga var det faktum att högt uppsatta partitjänstemäns barn använde statliga medel för att berika sig, och detta missnöje fokuserades i slagorden mot korruptionen. Ändå var den förskingring som ett litet antal tjänstemän då ägnade sig åt ingenting i jämförelse med dagens storskaliga och utbredda bestickning. Sedan 1990 har korruptionen växt i samma skrämmande takt som ekonomin.

Massrörelsen som svepte ut över landet likt en skogsbrand kvävdes morgonen den fjärde juni, till ljudet av gevärskulor. När jag i oktober samma år gjorde ett nytt besök på Beijings universitet var det som att komma till en ny värld. När mörkret föll skymtade älskande par i skuggorna runt Den namnlösa sjön och från studenternas sovsalar hördes ljudet av mahjongbrickor och engelska glosor. Det hade bara gått en sommar, men allt hade förändrats och det var som om vårens händelser aldrig hade ägt rum. Denna enorma kontrast tycktes lyfta fram ett viktigt faktum: att den politiska passion som exploderade runt Himmelska fridens torg – den politiska passion som hade byggts upp ända sedan kulturrevolutionen – hade gjort slut på sig själv vid detta enda tillfälle och ersatts av en passion för pengar. Och när alla berikade sig av hjärtans lust var den kinesiska ekonomiska expansionen på 1990-talet ett faktum.

Sedan kom alla de nya orden – nätmedborgare, aktiespelare, fondmäklare, fans, arbetslösa, migrantarbetare och så vidare – som skar upp det redan ganska urblekta ”folket” i ett antal tunna skivor. Under kulturrevolutionen hade ”folket” varit ett relativt simpelt begrepp, nämligen ”arbetare, bönder, soldater, studenter och köpmän”, där det sistnämnda inte syftade på affärsmän utan på vanliga anställda som till exempel arbetade i butiker som expediter. Som jag ser det blev händelserna på Himmelska fridens torg 1989 en vattendelare mellan två olika inkarnationer av begreppet, eller kanske snarare en omkapitalisering av ordet, där dess ursprungliga betydelse skars bort och ersattes av något helt nytt.

Under de fyrtio år som gått sedan kulturrevolutionen har begreppet ”folket” förlorat sin verklighetsanknytning. För att använda ett populärt ekonomiskt uttryck så kan man säga att ”folket” är ett skalbolag som används för att vid olika tider föra ut olika innehåll på marknaden.

Våren 1989 var Beijing ett anarkistiskt paradis. Polisen hade plötsligt försvunnit och studenter och stadsbor tog själva på sig ordningsmaktens uppgifter. Jag tror knappast att vi kommer att få se ett sådant Beijing igen. Ett gemensamt mål och gemensamma förhoppningar höll den polisfria staden i fullkomlig ordning. Så fort man kom ut på gatan kunde man känna den varma, vänskapliga stämningen. Man kunde ta tunnelbanan eller bussen utan att köpa biljett och alla log mot varandra. Inget främlingskap existerade längre mellan oss. De vanliga bråken man brukade se överallt i staden var borta, tidigare snikna småhandlare bjöd demonstranterna på gratis mat och vatten, pensionärer tog ut pengar från sina magra bankkonton och skänkte dem till de hungerstrejkande studenterna på torget, ja, till och med ficktjuvarnas förbund utfärdade en deklaration: till stöd för de hungerstrejkande skulle alla stölder tillfälligt upphöra… Beijing hade blivit en plats där man verkligen kunde säga att ”alla män är bröder”.

Om man bor i en kinesisk storstad är det en sak som gör särskilt djupt intryck på en – att här finns så oerhört många människor. Men det var först i och med demonstrationerna på Himmelska fridens torg som det verkligen slog oss att Kina är världens folkrikaste land. Torget var ett hav av människor. Studenter som rest in från andra städer stod på öppna platser eller i något gathörn och höll tal dag efter dag tills de blev hesa eller tappade rösten, men ändå fortsatte de. Publiken – som bestod av allt från åldrade gubbar till unga mödrar med barn i famnen – betraktade deras unga ansikten och applåderade engagerat deras ibland rätt naiva åsikter.

[...]

I slutet av maj 1989 reste jag hem till Zhejiang för att ta hand om en del familjeangelägenheter, och den 3:e juni tog jag tåget tillbaka till Beijing. Jag låg på rygg på min hårda brits och lyssnade till hjulens dunkande mot rälsen, och när ljusen tändes i vagnen visste jag att natten var på väg. Vid det här laget hade studentdemonstrationerna börjat kännas lika utdragna som ett maratonlopp och jag hade ingen aning om när de skulle ta slut. Men när jag vaknade nästa morgon var tåget på väg in mot Beijing och i högtalarna läste man upp nyheterna. En upphetsad och gäll röst förklarade att armén hade gått in på Himmelska fridens torg.

Efter skotten den 4:e juni började studenterna – både de som var Beijingbor och de som kom från andra orter – att lämna staden. Jag minns fortfarande människomassorna som fyllde järnvägsstationen den morgonen. Medan folk flydde i horder gjorde jag en illa vald återkomst till staden. Med väskan på ryggen stapplade jag förvirrad ut på torget och när svärmen av flyende människor rusade mot mig insåg jag att jag nog själv snart skulle göra dem sällskap.

När jag reste igen den 7:e juni stod tågtrafiken mellan Beijing och Shanghai stilla eftersom ett tåg hade satts i brand, så min plan var att istället köpa biljett till Wuhan och därifrån åka vidare hem till Zhejiang med båt. Tillsammans med några andra resenärer hyrde jag en flakbil och bad föraren att köra oss längs Den långa fridens aveny, bort till järnvägsstationen. Staden, som några dagar tidigare hade bubblat av aktiviteter, var nu öde och övergiven, gatorna var nästan helt folktomma och här och var stod rykande bilvrak. När vi körde över Jianguomenbron stod en stridsvagn på brospannet och riktade hotfullt sitt eldrör mot vår bräckliga farkost. På järnvägsstationen lyckades vi bana oss väg fram till biljettluckan och fick med viss ansträngning tag på några ståplatsbiljetter – sittplatserna var slut. Innan vi släpptes in i stationshuset kontrollerades vi noggrant av de tjänstgörande soldaterna som inte lät oss passera förrän de var säkra på att jag inte liknade någon av personerna på listan över efterlysta.

Jag har aldrig någonsin rest med ett lika packat tåg. Vår vagn var full av studenter från Beijings olika universitet och det fanns inte en millimeters extra utrymme mellan oss. En timme efter avresan behövde jag gå på toaletten. Jag gjorde ett försök att tränga mig fram i riktning mot toaletten, men innan jag hunnit halvvägs insåg jag att det var ett hopplöst företag. Jag kunde höra att någon bankade på toalettdörren, men därinne var det fullt av folk som ropade att de inte kunde öppna. Jag var tvungen att hålla mig i tre timmar, ända till Shijiazhuang, där jag tog mig ut, letade rätt på en toalett och sedan lyckades hitta en telefonkiosk. Jag ringde redaktören för en lokal litteraturtidskrift och bad honom om hjälp, men när han hade hört min historia svarade han: ”Det är fullkomligt kaos just nu. Försök inte att åka någonstans, stanna här och skriv en novell åt mig.”

Jag stannade en månad i Shijiazhuang och försökte skriva, fast mitt inre var i uppror. Varje dag visade tv-nyheterna bilder på studenter som hade gripits av polisen och samma sekvenser rullade om och om igen över skärmen, på ett sätt som jag inte har sett annat än när kinesiska idrottsmän vunnit guld i Olympiska spelen. Långt hemifrån, i mitt ensliga hotellrum, såg jag de gripna studenternas uppgivna ansiktsuttryck och hörde nyhetsuppläsarens hetsiga stämma, och jag rös av skräck.

Och så en dag förändrades plötsligt bilderna i rutan. De gripna studenterna och de triumferande kommentarerna var som bortblåsta. Jakten på de efterlysta var visserligen fortfarande i full gång, men tv-nyheterna hade återgått till ett välbekant scenario: vårt fosterlands välbefinnande och rikedom. Dagen innan hade nyhetsuppläsaren passionerat fördömt de gripna studenternas brott; nu prisade han istället nationens goda ekonomi. Från och med den dagen försvann studentdemonstrationerna och massakern från kinesiska media, precis som Zhao Ziyang hade gjort, och jag hörde dem aldrig nämnas igen. Det var som om de aldrig hade inträffat. Allt som rörde dem var fullständigt portförbjudet. Och minnet av händelserna tycktes långsamt blekna bort, till och med bland dem som deltagit i protesterna – kanske för att vardagslivets prövningar inte gav dem tid eller utrymme att minnas det förflutna. Tjugo år senare är det ett obehagligt faktum att bara få i den yngre generationen vet något om händelserna på Himmelska fridens torg 1989 och att de som gör det bara kan ge en vag förklaring till vad som hände: ”Jag har hört att det var en massa människor ute och demonstrerade.”

Tjugo år må ha gått snabbt förbi, men jag är övertygad om att historiens minne inte förgås så lätt. När de som deltog i händelserna 1989 en dag ser tillbaka är jag övertygad om att de alla, oavsett vilken attityd de idag intar till det som skedde, kommer att inse vilket djupt intryck dessa upplevelser gjorde på dem.

Det som satt djupast spår i mig är också det som har fått mig att förstå vad ”folket” verkligen är.

Ibland krävs det att något särskilt inträffar för att en människa ska ställas ansikte mot ansikte med ett visst begrepp. Vad jag menar är att vi alla stöter på mängder av olika uttryck och ord i våra liv, och att vissa är sådana som vi förstår vid första ögonkastet medan andra är omöjliga att få grepp om fast de finns omkring oss hela tiden.

”Folket” tillhör den senare kategorin. Det är ett av de första ord jag lärde mig att läsa och skriva. Det har följt mig på min resa genom livet, ständigt dykt upp inför mina ögon och ekat i mina öron, men aldrig riktigt trängt in i mig – förrän det år jag fyllde 29 och en upplevelse en mörk natt fick mig att förstå dess verkliga potential. Det var inte förrän jag hade ett äkta och inte simulerat möte med ordet – ett möte som inte var lingvistiskt, sociologiskt eller antropologiskt utan skedde i verkliga livet, bortom alla teorier och definitioner – som jag kunde säga till mig själv att ”folket” inte var en tom fras. Ty jag hade sett det i levande livet, och det hade kött och blod och ett bultande hjärta.

Min förståelse av begreppet ”folket” har inte sitt ursprung i den enorma massan demonstranter på Himmelska fridens torg, utan i en liten episod som inträffade en natt i slutet av maj. Vid det laget hade man redan infört undantagstillstånd i Beijing och studenter och stadsbor hade spontant samlats för att vakta vägkorsningar, broar och tunnelbanestationer i hopp om att kunna hindra de väpnade trupperna från att tränga in i staden.

Jag bodde på Lu Xuns litterära akademi vid Shilipu, i östra delen av Beijing, och varje dag efter lunch tog jag min skruttiga, skramlande cykel utan fungerande ringklocka till Himmelska fridens torg, där jag stannade kvar till kvällen eller gryningen innan jag cyklade hem igen.

Såhär i slutet av maj var det mycket varmt på eftermiddagarna, men på nätterna blev det kallt. Jag minns att jag en dag bara hade kortärmad skjorta på mig när jag cyklade iväg, och på kvällen började jag frysa ordentligt. När jag cyklade hemåt darrade jag i hela kroppen och varenda del på cykeln skallrade. Gatlyktorna var släckta, så jag fick ta månljuset till hjälp för att se vart jag var på väg. Ju längre jag cyklade, desto värre blev kylan. När jag kom fram till Hujialou svepte en våg av värme över mig, och hettan blev starkare ju längre jag kom. Jag hörde ljudet av sång någonstans ifrån, och efter ett tag såg jag ljus en bit bort i fjärran. En förbluffande scen uppenbarade sig: värmen flödade emot mig och jag såg att bron vid Hujialou lystes upp av ett starkt sken. Tiotusen människor stod vakt uppe på brovalvet och längs tillfartsvägarna och sjöng, uppfyllda av entusiasm, Kinas nationalsång:

”Vi bygger en ny mur av vårt kött och blod! Det kinesiska folkets mest kritiska timme är inne! Var och en måste utbrista i ett sista rop: Res er! Res er! Res er! En tiotusenhövdad skara, enade vi stå…”

Nej, de hade inga vapen, men de var övertygade om att de med sitt kött och blod skulle kunna hejda både trupper och stridsvagnar. Hopträngda tillsammans gav de ifrån sig en våg av värme, som om var och en av dem var en brinnande fackla.

Det var ett viktigt ögonblick i mitt liv. Innan dess hade jag alltid trott att ljus färdas längre än människoröster och att människoröster bär längre än värme. Men den natten, när jag var 29 år, insåg jag att jag hade fel. När människor sluter sig samman når deras röster längre än ljuset, och värmen från deras kroppar mycket längre än så. Och i det ögonblicket förstod jag vad ”folket” är.

(Foto: pjan vandaele på Flickr)