Heja svärmor!

Jag måste säga att jag tycker att det är ganska fantastiskt att min svärmor Miao Jinghu 缪景湖, som är 93 år, nu har debuterat som författare.

Hennes bok 《追思集》, vilket ungefär betyder Tankar, består av korta texter som hon tidigare har publicerat i olika tidskrifter och tidningar. De har en självbiografisk karaktär och handlar om personer hon mött eller sådant hon har upplevt under sitt liv. Som ung studerade hon på Jinling College, en mycket känd skola för flickor i Nanjing, och under Andra världskriget flydde familjen till Sichuan, där hon fortsatte att studera för en rad kända professorer som också hade samlats där på grund av kriget.

Många av essäerna är nog mest intressanta för de som själva var med på den tiden eller för den som forskar om personerna som nämns i texterna. Men där finns också några korta texter om hennes resa till Sverige, Norge och Danmark för arton år sedan och ett kapitel med titeln 《我的洋媳妇》 ! Tur att hon är en snäll dam.

Boken är en tunn och elegant liten volym som ingår i en serie utgiven av Ba Jin wenxue guan. Ganska starkt gjort, tycker jag, att vara så pigg och energisk i så hög ålder!

Orakelbensskärvor

För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev jag om Naduos thriller Hundraårsförbannelsen, ett inlägg som man kan läsa här. Nu har jag läst fortsättningen, Orakelbensskärvor 《甲骨碎》,en bok som har en svensk koppling eftersom äventyraren Sven Hedin dyker upp som en av figurerna i intrigen.

Orakelbensskärvor tar vid ungefär där Hundraårsförbannelsen slutar, men har två helt nya huvudpersoner - orakelbensforskaren Sun Jing och den professionella bedragerskan Xu Xu. Kanske är det inte helt rättvist mot Xu Xu att beskriva dem på det sättet, för även Sun Jing är yrkesbedragare och i romanens inledning deltar han i ett tv-program om antikviteter där han tillsammans med en kompanjon iscensätter ett bedrägeri som ger honom en saftig summa pengar.

Xu Xu söker upp Sun Jing som motvilligt blir hennes partner i en avancerad plan som går ut på att stjäla ett av de mest speciella och berömda orakelbenen i Shanghai Museums samlingar. Till skillnad från andra orakelben är detta inte ett sköldpaddsskal eller skulderbladet från en oxe, utan skallen från en avliden shaman.

Mitt under förberedelserna kontaktas Sun Jing av Han Shang, den kvinnliga huvudpersonen i Hundraårsförbannelsen, som stämmer möte med honom. Innan de hinner träffas dör hon i vad som först tycks vara en olycka, men som så småningom ska visa sig vara något betydligt mer skrämmande. Xu Xu blir vittne till händelsen men skräms så svårt att hon inte kan komma ihåg vad hon såg.

De bägge kumpanerna kommer över en inspelning där Han Shang berättar om det hon och Fei Cheng var med om. Det visar sig att Sun Jing har just en sådan metallskiva med en bild av Metatron som Freud och Zweig använde sig av i sina ockulta experiment. Det ska snart visa sig att hans släkt har varit inblandad i experimenten, att shamanskallen spelade en viktig roll i den kinesiska grenen av Freuds lilla sekt och att Sven Hedin var djupt involverad i dess aktiviteter i Shanghai.

Xu Xu och Sun Jing kontaktar den gamle orakelbensexperten Ouyang Wenlan, som har donerat skallen till museet, i hopp om att få honom att arrangera en utställning som ska ge dem möjlighet att få tillgång till den. Till sin stora förvåning upptäcker Sun Jing att skallen är en förfalskning - det äkta orakelbenet måste ha försvunnit ur museets samlingar för länge sedan. Och sedan ... ja, jag tänker inte berätta mer än att den man minst misstänker förstås är den största skurken.

Orakelbensskärvor är inte den perfekta thrillern, men jag tycker i alla fall att Naduo är betydligt bättre på att skriva den här sortens böcker än de flesta andra kinesiska författare jag har läst. Helt klart en underhållande bok, även om det hade varit roligare om Sven Hedin hade fått figurera litet mer och ha en mer demonisk roll.

Och den som inte vet vad orakelben är kan läsa mer om det här.

Den gröne riddaren

De senaste åren har Göran Malmqvist översatt flera samlingar med samtida taiwanesisk poesi till svenska. Som han själv påpekar i förordet till den senaste - Den gröne riddaren: dikter av Yang Mu - är taiwanesisk litteratur tämligen okänd i Sverige. Den lilla uppmärksamhet som ägnas litteratur på kinesiska riktas helt och hållet mot Kina.

Därför är det bra att Göran i sitt förord ger läsaren en liten minivariant av Taiwans moderna historia och även pekar på vad som skiljer de taiwanesiska och den fastlandskinesiska litteraturerna från varandra. Den långa japanska ockupationen och Taiwans öde som tillflykt för det flyende Guomindang efter den kommunistiska revolutionen har fört taiwanesisk poesi och prosa in på andra vägar. Göran påpekar till exempel att en författare i det tidiga 1900-talets Taiwan inte bara hade att välja mellan att skriva på klassisk eller modern kinesiska, utan också lika gärna kunde välja japanska eller taiwanesiska. Och valet av språk kunde ibland tyckas gå stick i stäv med författarens politiska ståndpunkt.

Yang Mu 楊牧 (vars riktiga namn är Wang Ching-hsien) föddes 1940 och är en poet som starkt har influerats av västerländsk diktning. Han har studerat i USA, där han skrev en avhandling om Shijing, och arbetat på universitet både där och på Taiwan. Han har översatt mängder med äldre engelsk poesi - allt från Beowulf över Chaucer och vidare till Dylan Thomas - men också Rilkes dikter har gjort ett djupt intryck på honom. Samtidigt finns i hans egen diktning även spår av klassisk kinesisk poesi. Med fjorton diktsamlingar och ett stort antal essäer i bagaget är det alltså en betydande poet som nu blir tillgänglig på svenska.

Och nog känns det som om dikterna i Den gröne riddaren trots den västerländska inspirationen har en tydlig kinesisk klang. Lyssna bara till den här versen, ur dikten "Kemi" från 1972:

Te dricks vanligen på förmiddagen
när man i lugn och ro kan låta
folkvisor från Persikolunden sväva över gården
Fast de flesta av dem låter förstås bra falskt

eller den här, ur "Midhöst" från 1980:

I morgonkylan öppnar jag dörren och ser ut, en sparv
flyger lågt över trädgårdens vita dimma
den späda grästuvan darrar till, skakar av sig några daggdroppar
i den djupa och mogna stillheten
göms en gammal melodi. I natt kommer månen
att stiga från det avlägsna vassfältet

Det spelar inte så stor roll om dikterna utspelar sig i Amsterdam eller handlar om Pindaros, den där typiskt klassiska, litet vemodigt lyriska stämningen sätter sin prägel på texten. Jag gillar det.

Den gröne riddaren är en tjock bok - 500 sidor - med svensk och kinesisk text sida vid sida. Dessutom är den mycket vackert formgiven med sitt kaprifolblommiga omslag, vars guldskrift tyvärr inte gör sig särskilt bra på min inscannade bild.