Shen Congwens 沈从文 klassiska roman Gränsland 《边成》har nu kommit ut i nyutgåva på förlaget Tranan. Det är en ovanligt vacker liten bok med rött tygomslag och enkel dekor i vitt, ett litet gammaldags utseende som passar alldeles utmärkt ihop med den enkla och litet gammaldags historien om Jadeflickan som växer upp tillsammans med sin farfar i den lilla staden Chadong, en plats där det sällan händer något märkvärdigt. Men när Jadeflickan blir större och vackrare blir hon också föremål för uppvaktning från två bröder och så småningom drabbas även Chadong av sorgliga händelser.Gränsland är en enkel berättelse med en naiv ton som jag normalt inte är så helt förtjust i, men som trots allt har blivit en modern kinesisk klassiker. Göran Malmqvists typiska tonfall passar särskilt bra för just den här romanen. Det sägs att Shen Congwen en gång i tiden var påtänkt för ett Nobelpris men dog innan Svenska Akademien hade hunnit bestämma sig. Om det stämmer vet jag inte.
Två samlingar med noveller av Shen Congwen finns på svenska: Stillhet och rörelse, också den i översättning av Göran Malmqvist, och Ensamheten och vattnet i översättning av Nils Olof Ericsson.
Det är roligt att läsa bokberget, jag arbeter mig långsamt tillbaka i tiden för att få ideer till läsning!
SvaraRaderaJust nu sitter jag i Peking, och har precis läst ”Gränsland” på datorn. En riktig antites, inte sant? Jag har inte sett Malmqvists version, men den lilla boken måste vara hemskt svår att översätta! Bara titeln (biancheng=gränsstad), som jag antar är vald som nästan likljudande med ”biancheng”=”förvandlas till”. Det handlar ju om jadeflickans ensliga förvandling. Malmqvists titel är mycket bättre än den engelska ”border town”!
Det är mycket som gör att Shen Congwen är svår att läsa, men jag inte säker på att jag håller med om att det är en enkel eller naiv berättelse, fast personerna i historien är rätt enkla och naiva. Och just därför har författaren sympati med dem. Mycket i boken verkar rätt realistiskt.
Men jag kände bestämt ett motstånd mot att läsa den. Mannen har säkert aldrig haft en kurs i ”creative writing”, och han håller på att han har lov till ”tell dont show” när han har lust till det. Det är ovant, och man mister fokus i början av berättelsen bland beskrivningarna av staden och människorna. Bipersonerna är skisserade, man lär inte riktigt känna dom. Men om man hänger på så får man massor av ”show dont tell” om flickan och hennes morfar, så det jämnar ut sig. Det är också lite svårt att leva med kvinnosynen i historien, men det är väl inte Shen Congwens fel, han refererar bara det traditionella samhället.