Days of Change

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om romanen Echoes of Silence av den malaysiska författarinnan Chuah Guat Eng. Jag tyckte mycket om den, så när jag såg att Chuah hade kommit ut med en ny roman var jag ju tvungen att läsa den också.

Den nya boken heter Days of Change och handlar om Hafiz, en 55-årig man i fastighetsbranschen som har varit med om en olycka. Han har ramlat ner i en ravin och tappat minnet. Nu är han hemma igen och mår bra fysiskt, men av någon anledning känner han en stark motvilja mot sin vackra unga fru och klarar inte av att tala med en psykolog om sina problem. Vad han gjorde uppe vid ravinen har han inte heller något minne av.

Situationen plågar honom och han bestämmer sig för att börja skriva dagbok med utgångspunkt i hexagram från den kinesiska spådomsboken Yijing (I Ching). Han flyttar ut ur huset och bosätter sig i en tom lägenhet som han har ägt länge men aldrig använt sig av. I takt med att han skriver kommer minnena tillbaka. Men kan han verkligen lita på dem? Är det sanningen han minns, eller bara fantasier?

Days of Change kunde ha varit en mycket bra roman, om det inte vore för att den är alldeles för tätt sammanlänkad med Echoes of Silence. En underlig åsikt, kan man tycka, med tanke på hur mycket jag gillade den första romanen. Men här känns det mest som om kopplingen mellan böckerna är till för att Days of Change ska kunna dra nytta av den första romanens popularitet. Hafiz är den pojke som växte upp tillsammans med Michael, mannen som var förlovad med Ai Lian, huvudpersonen i Echoes of Silence. Ai Lian och hennes dotter Anna dyker upp här och var i romanen, men egentligen har de ingen betydelse för bokens handling. Den hade fungerat lika bra utan kopplingarna till Echoes of Silence, och just därför blir det litet krystat att läsaren hela tiden förutsätts ha läst och komma ihåg den första romanen. För mig sänker det betyget en hel del.

Det som fastnar är beskrivningen av laglösheten, att mäktiga människor kan göra som de vill med andras liv och egendom. Att de kan bränna upp hus, driva bort människor från deras jord och komma undan utan straff för att de har de rätta kontakterna. Det får mig att tänka på den indonesiska romanen Saman, också en alldeles utmärkt bok om våld och exploatering.

Någon gång ska jag försöka få tag på Chuah Guat Engs noveller också - dem ser jag verkligen fram emot att läsa.