Kinesisk mardrömssplatterroman

Det senaste året har jag läst ett antal kinesiska thrillers och äventyrsromaner som alla har varit mycket uppmärksammade och sålt i stora upplagor i Kina. Ingen av dem har varit särskilt bra. Istället blir det en tunn roman med inte särskilt anslående omslag som seglar upp på första plats på thriller/skräck/action-listan.

Berättaren i På ön 《岛上》 är en ung kvinna som sitter inspärrad på mentalsjukhus. När sjukhuset stängs skyfflas hon in i en lastbil tillsammans med en grupp andra och körs iväg mot ett okänt mål. Efter timmar i mörkret ställer fångarna till med upplopp och bilen välter. När kvinnan vaknar upp befinner hon sig i ett fångläger på en ö, där hon tillsammans med de andra fångarna tvingas arbeta från morgon till kväll med att tillverka små tygblommor som ska användas i konfektionsindustrin. Fångarna bor två och två i enkla skjul och förväntas i huvudsak sköta sig själva. De har fått välja en ledare som har vissa privilegier men också delvis fungerar som kontrollant. Ön ägs av den mystiske kapten Kang, som bor på andra sidan om den förbjudna skogen, ett område som inhägnas av elektriska stängsel och dit fångarna inte får gå. Kapten Kang visar sig aldrig, men håller uppsikt över fångarna med hjälp av kameror som sitter uppsatta i skjulen och arbetsrummet. De två personer som mer direkt griper in i fångarnas liv är en stum men muskulös vakt, Awu, och den namnlöse Funktionären som är hans överordnade.

Fångarna på ön är alla personer som hamnat i samhällets utkant: några är mentalsjuka, en är politisk dissident, en har genomgått en operation och bytt kön från man till kvinna, en är bara ett litet barn. Hänvisade till varandra och utlämnade åt Funktionären och kapten Kang försöker de uthärda smuts, kyla och hunger. Det monotona arbetet avbryts bara för att fångarna ska få sova eller delta i långa möten där Funktionären tvingar dem att bekänna allehanda brott eller förnedra sig på olika sätt. Berättaren, Xiaolian, får till exempel höra att hon lades in på sjukhuset efter att ha mördat sin älskare, herr Ming och hans fru. Är det sant? Xiaolian vet inte själv. Hon minns herr Ming och att hon älskade honom, men vad som hände med honom och hans fru kan hon inte komma ihåg. Kanske har hon mördat honom, kanske inte.

Mellan fångarna utspelas en mängd mindre dramer. Försvunna smycken, sexuella förbindelser och avundsjuka får dem att hela tiden käbbla inbördes istället för att samarbeta och hjälpa varandra. Vid sidan om den lilla pojken är Xiaolian yngst i gruppen och den som är mest inriktad på att fly. Hon försöker ett flertal gånger och hamnar som straff i ”sjukrummet” där Funktionären ger henne elstötar och injicerar droger i hennes blod. Trots det ger hon inte upp.

På ön är en märklig historia. Till en början händer inte mycket. Fångarna bråkar inbördes, kapten Kang är en underlig skuggfigur och som läsare har man ingen aning om vart berättelsen är på väg. I bokens sista fjärdedel utvecklar sig det hela dock till en riktig splatterroman. Fångarna dör en efter en, blod och kroppsvätskor flyter, liken ruttnar och maten tar slut. Xiaolian och Awu (som har förälskat sig i henne) flyr genom en underjordisk tunnel, men blir instängda i en källare tillsammans med den döde kapten Kang. Till sist är bara Xiaolian kvar och stapplar runt i mörkret som en zombie, utmärglad och naken. Och då kommer byggnadsarbetarna som Funktionären har hyrt in för att göra om ön till en semesteranläggning…

Jag vet inte om På ön är någon strålande roman. Den är inte alltid särskilt logisk och det finns vissa tankevurpor som stör när man läser den. Men den fascinerade mig. Xiaolian är en dubbeltydig berättare och det dröjer länge innan läsaren (och Xiaolian själv) får vet vad som egentligen hände med herr Ming. Och stämmer det verkligen att Xiaolians mamma var en självisk kvinna som förgiftade henne med droger och placerade henne på sjukhuset för att bli av med henne? Från början verkar det så, men så småningom dyker det upp skäl att tvivla på den beskrivningen. Xiaolian kanske inte är riktigt så frisk som hon själv påstår. Är På ön bara en skräckroman eller är den en allegori – och i så fall över vad? Finns här en djupare mening? Man kan göra många tolkningar av olika scener i romanen. Dessutom fastnade jag också för den alltmer groteska utvecklingen i slutet av boken. Inte för att jag är en person som gillar när blodet stänker åt alla håll – normalt är jag mycket mer förtjust i berättelser där spänningen mest handlar om det man INTE får se och där man bara väntar på något som kanske kommer att hända – men det är något med Xiaolians helvetesvandring som är oemotståndligt. Man vill helt enkelt veta hur det hela ska sluta. Det går inte bra, så mycket kan jag säga.

Och sedan, när man kollar upp författaren Ren Xiaowen 任晓雯, så visar det sig att hon är en oerhört späd och vacker liten kvinna som även ägnar sig åt att marknadsföra te och arrangera kinesiska teceremonier. Bara en sådan sak.