Den vilda duvan

Nu på tisdag, den 25 maj klockan 18:30, inbjuder Svenska PEN, PEN-vännerna i Uppsala och Folkuniversitetet till en poesiafton på Uppsala stadsbibliotek. Under träffen presenteras bland annat den uighuriske författaren Nurmuhemmet Yasim, som dömdes till tio års fängelse 2004 för sina politiskt laddade noveller och essäer. Bland de texter som särskilt lyftes fram under rättegången var novellen "Den vilda duvan", en minst sagt tydligt allegori över uighurernas situation och vikten av att kämpa för frihet och självständighet.

"Den vilda duvan" är en lång novell, men ett litet stycke kan du läsa här. Och om du har vägarna förbi Uppsala på tisdag kan du ju gå till stadsbiblioteket och delta i evenemanget. Kanske till och med läsa en egen dikt?

Den vilda duvan

Dröm eller verklighet?
Här är jag. Det verkar som om jag svävar i den djupblå skyn. Jag vet inte om jag drömmer eller om jag är vaken. En skarp vind skär in i mina vingar – min ande svävar och min kropp är kraftig och stark. Morgonrodnaden tycks oändlig och solen häller sitt klara, vackra ljus över världen. Vilka vackra landskap! Min ande lyfter och jag stiger ännu högre.

Jordgubbsfälten bleknar bort och världen blir plötsligt större och breder ur sig under mig som en mörkblå matta. Det är ett underskönt land men jag har aldrig sett det förut. Ändå älskar jag det så som jag älskar min hembygd. Allt är så vackert under mina vingar.

Nu dyker hus och byar upp där nere, tillsammans med levande varelser. Det måste vara de där människorna som min mor varnade mig för. Kanske har hon blivit gammal? De ser inte så farliga ut. Hur kan varelser som kryper fram så sakta nere på jorden vara mäktigare än fåglar som flyger genom himlarna?

Kanske har jag fel, men de ser inte så hemska ut. Mor har alltid sagt att de är opålitliga, konspirerande kreatur som försöker fånga oss och sätta oss i bur så snart de får syn på oss. Kan det verkligen stämma? Kanske är jag inte tillräckligt klok för att förstå det. Jag överväldigas av en plötslig längtan efter att lära känna dessa människor och jag flyger lägre och svävar över dem så att jag kan se dem tydligare. Och som alltid säger min mor till mig: ”Människornas onda knep är oräkneliga. De döljer ränkerna i sina magar. Var försiktig så att du inte är oförsiktig och låter dig fångas.”

Jag vill se människornas ränker. Varför skulle de dölja dem i magarna? Jag förstår det inte.

Nedstigningen
Jag sänker mig sakta och svävar i luften ovanför deras boplatser. Allt där nere är nu mycket tydligt för mig. Jag ser människorna, deras kor, deras får och hönor, och många andra saker som jag aldrig tidigare har sett. En flock duvor flyger omkring; några av dem sitter och häckar på en gren.

Jag slår mig ner för att delta i konversationen – eller kanske för att vila? Jag minns inte längre. Jag var ganska förvirrad just då. Men jag är angelägen om att få veta mer om deras liv.

”Var kommer du ifrån?” frågar en av duvorna. Han är äldre än de andra, men jag är inte säker på att han är gruppens ledare. Hur som helst är jag inte en av dem, så hans ställning är inte så viktig för mig. Så jag svarar helt enkelt: ”Jag kommer från Jordgubbsrevet.”

”Min farfar berättade om den platsen. Våra förfäder kom därifrån”, svarar han. ”Men jag trodde att den låg långt bort; att det skulle ta månader att flyga därifrån och hit. Vi kan inte flyga så långt. Har du kommit vilse?”

Är han verkligen så gammal att han inte kan flyga den korta sträckan på några dagar, som jag har gjort? Kanske är han mycket äldre än han verkar – eller så kanske han tänker på ett annat, ännu mer avlägset jordgubbsrev. Om hans farfar kom från samma plats som jag kanske vi till och med är släkt, tänker jag. Men till den gamla duvan säger jag: ”Jag är inte vilse. Jag ville öva flygning och kom avsiktligt hit. Jag har bara flugit i några dagar, men jag inte ätit något sedan jag lämnade mitt hem.”

Vad är en själ?
Den gamla duvan ser förvånad ut. ”Du måste vara en vildduva”, säger han. ”De säger att vi inte är lika modiga som ni, att vi inte tänker längre än grenarna vi sitter på och burarna vi sover i. Jag har alltid bott här och har aldrig vågat mig längre bort – och varför skulle jag det? Här har jag en gren att vila på och en bur att bo i, och allt är färdigtillverkat för mig. Varför skulle jag flyga härifrån om jag vet att det bara leder till besvär? Dessutom är jag gift. Jag har en familj. Vart skulle jag ta vägen? Min husbonde behandlar mig väl”, avslutar han och pickar litet på sina fjädrar.

”Jag har hört att människorna är hemska”, svarar jag. ”De säger att om människorna fångar oss kommer de att förslava våra själar. Stämmer det?”

”Själ? Vad är en själ, farfar?” frågar en ung duva som sitter bredvid mig. Det förbluffar mig att han inte kan det ordet, att han inte vet vad en själ är. Vad lär de här duvorna sina barn? Att leva utan själ, utan att förstå vad en själ är, är meningslöst. Förstår de inte det? Att ha en själ, att ha frihet – det är sådant som inte kan köpas eller skänkas i gåva, och inget man kan få bara genom att be.

Själens frihet är av största vikt för dessa eländiga duvor, känner jag. Utan den är livet meningslös, och ändå verkar de inte ens ha hört ordet.

Den gamla duvan klappar sitt barnbarn på huvudet och säger: ”Jag vet inte heller vad en själ är. Jag hörde en gång min farfar använda det ordet, och han hade lärt sig det av sin farfarsfar. Kanske hade han i sin tur hört det från sin farfarsfarfar. Min egen farfar brukade ibland säga: ’Vi duvor förlorade våra själar för länge sedan’, och kanske är det de själarna den här vilda duvan talar om. Numera äger vi inte ens skuggan av något sådant.”

Den gamla duvan vänder sig mot mig och frågar: ”Säg mig, mitt barn, vet du vad en själ är?”

Duvornas debatt
Jag stelnar till och inser att jag inte kan besvara den fråga mina ord har frammanat. Till sist säger jag: ”Jag kan inte förklara det. Men min mor säger att jag har samma djärva och äventyrliga ande som min far… När jag blir äldre kommer jag säkert att förstå vad en själ är.”

Den gamla duvan svarar: ”Det måste vara hans ande som talar genom dig nu. Vi har inte bara förlorat din fars generation – hela duvkolonin har blivit av med sina själar. Min mor och hennes familj talade aldrig med oss om själen och jag har själv aldrig använt det ordet när jag har talat med mina egna barn. Så kanske lever vi redan i en tid utan själar. Så underbart det skulle vara att återvända till det förgångna.” Den gamla duvan ler och försjunker i sköna drömmar.

”Om ni inte har kvar era själar kommer generationer av duvor att förslavas av människorna”, säger jag. ”De kan äta upp er när som helst. Även om de släpper er fria kommer ni inte att lämna era familjer eller matransoner. Ni vill inte förlora era viloplatser och den där gnuttan duvfoder. Ni låter era ättlingar bli människornas slavar. Ni behöver en ledare, men först måste ni befria era själar – och förstå vad en själ är. Varför följer du inte med mig, så kan vi försöka fråga min mor?”

Jag vet inte om det är den gamla duvan eller mig själv jag vill undervisa. Kanske är det båda två?

”Jag har redan en fot i graven”, säger han, ”och min bur är en säker plats. Vart ska jag vända mig för att försöka förstå själen? Jag skulle inte känna igen den om jag såg den, och jag vet inte var man ska leta efter den. Och hur skulle det hjälpa mig om jag hittade min? Vi lever i frid här. Inget händer och vi har det lugnt. Hur skulle jag kunna be de andra att ge upp det här livet för att leta efter något vars värde vi inte kan se?”

Jag funderar på den gamla duvans ord – som först verkar visa, men vid närmare eftertanke är helt vansinniga. Plötsligt skäms jag över att diskutera filosofi med dessa duvor, dessa själlösa fåglar. Jag bestämmer mig för att leta rätt på min mor.

Underliga ord ersätter modersmjölk
Just då landar en grupp duvor på grenen bredvid oss. Jag hör att de pratar med varandra, men jag förstår inte vad de säger. Kanske talar de på sitt eget modersmål. Också till oss kommer ibland enstaka utlänningar på besök. Är dessa duvor också besökare från andra länder? Vänner eller släktingar till den gamla duvan? Jag vet inte. Och jag kan inte heller avgöra om de vill att jag ska delta i deras diskussion.

”Hur mår du, mitt barn?” frågar den gamla duvan och pickar på en mindre duvas fjädrar.

”Inte så bra. Jag är hungrig”, svarar den mindre duvan. ”Varför får jag inte mat av min mor längre?” Den lilla duvan fortsätter att prata om duvfoder – jag tycker mig höra orden majs, hirs eller hampa. De använder många ord för duvfoder som jag inte känner igen. Dessa tama duvor är mycket underliga. Det är så många av deras ord jag inte har hört förut.

”Din mor försöker spara sin styrka till de småsyskon du snart ska få”, svarar den gamla duvan.

”Du måste vänta på att människorna kommer och matar oss.”

”Jag kan inte vänta. Jag borde flyga ut i öknen och leta själv”, svarar den unga fågeln.

”Lyssna på mig, är du snäll, lille gosse. Det är för farligt. Om du flyger dit kommer någon att fånga och äta dig. Snälla, stanna här.”

Den unga duvan försöker lägga band på sig. Det verkar som om alla dessa duvor lyssnar till de äldre i flocken.

De accepterar ett liv i bur
De här duvorna lever bland människor som kan fånga och äta dem, men hur det går till förstår jag inte. Har jag missförstått ordet ”äta”? Kanske betyder det samma sak som ”ta hand om” på deras dialekt. Om det är ett låneord kanske jag har missuppfattat det. Och ändå är det ett viktigt ord – alla duvor måste känna till det. Min mor säger åt mig att vara försiktig: ”Låt inte människorna fånga och äta dig.” Om de här duvorna är rädda för att fångas och ätas, hur kan de då leva bland människor? Kanske har de glömt att de har vingar? Kanske vill de inte lämna burarna som de har vant sig vid?

”Så hur mår vår husbonde?” frågar den unga duvan.

”Mycket bra”, svarar den gamle.

”Men kanske är han precis som andra människor och kommer att fånga och äta oss så fort han får chansen?”

”Det är inte samma sak”, svarar den gamla duvan. ”Människorna har oss i duvslaget för att föda upp oss, och det är inte mer än rätt att de äter oss om de behöver det. Det är nödvändigt för dem. Det är så det ska vara. Ingen av oss duvor har rätt att ifrågasätta detta arrangemang.”

Vem är fienden?
Nu förstår jag att ordet ”äta” betyder samma sak här som hemma. För en stund sedan försökte jag gissa vad de menade när de använde det. Nu behöver jag inte fundera mer.

”Men vår husbonde har spillt ut maten och den största duvan har ätit upp allt. Jag för liten för att slåss för den mat jag behöver. Vad ska jag göra? Jag blir svagare och magrare för var dag som går. Om det fortsätter på det här viset överlever jag inte länge till.”

”Du kommer att växa upp så småningom och då lär du dig hur du ska picka åt dig litet mat i närheten av den stora duvan. Men du får inte ge bort något ätbart åt andra. Det är så man överlever här. Vi duvor måste lära sig att vara nöjda med det vi har. Försök inte kräva mer än det du har tilldelats.”

”Men farfar…” börjar den unga duvan.

”Det räcker, mitt barn. Säg inget mer. Vi duvor måste lära sig att vara nöjda med det vi har. Försök inte kräva mer än det du har tilldelats.”

Ett större utrymme
Vid det här laget känner jag att jag måste säga något, så jag avbryter. ”Du har tagit ifrån honom hans frihet”, säger jag. ”Du måste ge honom mer plats. Du måste låta honom leva som han själv vill.” Jag kan inte vara tyst. Att leva så som den gamla duvan lär skulle förstöra all vår artfrändskap.

”Å, du förstår inte hur vi har det här”, säger den gamla duvan. ”Vi får inte förarga vår husbonde. Om någon av oss bryter mot reglerna och lämnar hans territorium kommer vi alla att hamna i bur och får stirra ut genom galler i månader. Vi förlorar till och med grenarna vi sitter på.”

Vad är en bur, egentligen? Jag har ingen aning. Duvorna säger att de är rädda för att hamna i buren, men samtidigt är de rädda för att mista den. Det mest förbluffande är att de står ut med att leva bland människor. Har jag talat om detta med min egen farfar? Jag tror inte att han någonsin gav mig ett klart svar på frågan. Istället säger jag till den gamla duvan: ”Du låter precis som en av dem – en av människorna. Du tar mat från svagare och mindre duvor och förbjuder dem att göra motstånd. Sedan försöker du dölja ditt dåliga beteende. Hur kan man hjälpa framtida generationer att växa och må bra i en sådan omgivning? Du är förfallen, okunnig och dum.”

”Förolämpa inte människorna”, svarar han förnärmat. ”Utan dem skulle vi inte vara här idag. Gå någon annanstans med din anti-mänskliga propaganda.”

(Foto: razvan.orendovici på Flickr)