Damen i sjön

Och nu kommer en berättelse som inte har något med Kina eller Asien att göra överhuvudtaget, men hallå - det är min blogg och jag gör vad jag vill, eller hur? Jag gillar den här korta historien väldigt mycket och författaren, Adrienne J. Odasso, gav mig mycket vänligt tillåtelse att översätta den och lägga ut den här!

Damen i sjön

Som hon uppfattar det är hela jobbet ett skämt. Hon var levande en gång, för länge sedan, men det ligger bakom henne nu och vattnet är lika djupt och säkert som någonsin förr. Den enda skillnaden är möjligen att det är lättare att simma och att hon sällan blir hungrig. Det är synd, för hon brukade älska fisk. Eftersom hon bor där hon bor har hon vant sig vid att fiskarna blir allt färre. Det är lätt att skrämmas genom att uppenbara sig och artigt be om några picknickrester, men efteråt känns det litet tomt. Problemet är att folk inte talar hennes språk längre.

För det mesta krävs något mer imponerande än att skrämma folk på utflykt. Hon avskyr att uppenbara sig vid vägkanten - det tär liksom på henne. Hon är så van vid vattnet (det är inte havet, det kommer aldrig att vara havet) att det har blivit obehagligt att stiga upp på land. Ofta blir hon rädd och springer sin väg innan offret gör det. Hon funderar på kontraktets karaktär och vet att hon borde ha tänkt över saken litet längre. De flesta tror inte att det finns så mycket att göra när man är död, men sanningen är att en massa underliga möjligheter dyker upp. Just då verkade det vara en bra idé.

För länge sedan, innan det fanns sjömän, hade hon havet. Det är något med livet vid havet som man inte kan uppleva någon annanstans, och nuförtiden förstår hon inte hur hon kunde inbilla sig att det skulle vara roligt att hemsöka en sjö. Om hon hade varit i livet, kanske, men då skulle det inte ha varit någon hemsökelse och hon skulle ha varit illa ute. Hon har redan fångats in en gång. Men vattnet är säkert och duger som hem när hon rätteligen borde ha varit borta. Hon skyggar vid tanken.

Dagens offer är en man med kamera. Han fotograferar sjön. Den skamligt lätta biten är att smyga fram till honom utan att åstadkomma så mycket som en krusning på vattnet, och sedan tyst bryta igenom ytan. Vad han ser beror på honom själv: ett dött ting eller en störning, ett monster eller ett spöke. Döda ting och spöken är inte riktigt samma sak, även om mannen med kameran inte tycks veta det. Han stirrar under några långa sekunder, utan att blinka.

Se mig, viskar hon, och tro.

Det gör han inte och han kommer inte att göra det heller. Han gäspar, gnuggar sig i ögonen och kisar mot vattnet. Han visar tecken på förvirring, som om något är på tok med strömmen eller vädret, och sedan tar han i lugn och ro en bild. Han sänker kameran och suckar. Det är de stilla dagarna som är värst, tänker hon och simmar iväg för att hitta något par på picknick. Inte är det som på den gamla goda tiden, det är ett som är säkert. Folk har svårt nog att tro på lyckliga slut, och än mindre på spöken.

Hon sjunker och spärrar upp sina gula ögon i mörkret.


(Först publicerad i Expanded Horizons. Foto: mattwi1s0n på Flickr.)