På Argunflodens högra strand

Under hela sommaren och hösten har Chi Zijians 迟子建 roman På Argunflodens högra strand 《额尔古纳河右岸》 legat på nattduksbordet och väntat på att jag skulle läsa ut den. Och jag har läst litet då och då, och tyckt att den var bra, och lagt den ifrån mig igen och läst något annat.

På Argunflodens högra strand handlar om en grupp renskötande evenker, ett folkslag som lever på gränsen mellan Kina och Ryssland. Berättaren är en gammal kvinna som väljer att stanna kvar i skogen på berget när resten av gruppen flyttar in till staden för att assimileras, bo i hus och föda upp renar i inhägnader. Och när de alla har gett sig av tänker hon tillbaka på sitt liv och berättar om det hon varit med om sedan barndomen fram till idag.

På Argunflodens högra strand är en mycket fin roman, vackert skriven och med intressanta beskrivningar av evenkernas traditionella livsstil och tro. Den vann det prestigefyllda Mao Dun-priset 2008 och har legat högt på försäljningslistorna. Ändå kan jag inte påstå att jag slukade den, när jag läste den första gången. Då tyckte jag att den saknade driv i handlingen och att den blev litet för stillastående för mig. Den kändes som en roman perfekt för den som är intresserad av evenker, renskötande minoritetsfolk eller av hur livet för nomaderna i Heilongjiang förändrades under 1900-talet, men aningen för seg för min smak. Vilket förvånade mig, för i vanliga fall är jag mycket förtjust i Chi Zijians texter.

Men sedan läste jag igen och den här gången fick jag en annan känsla. Kanske berodde mina problem med boken på att den innehåller så många ord och uttryck på evenkiska i kinesisk transkription, vilket fick mig att hela tiden stanna till och fundera på hur de borde översättas. Vid andra omläsningen kunde jag bortse från det, och då gick det bättre. Jag gillar Chi Zijians lugna berättande och hennes försök att sätta sig in i nomadernas liv och de påfrestningar som uppstår när omvärlden tränger in och försöker tvinga dem att överge sin kultur. Jag inbillar mig att det finns många likheter mellan evenkisk och samisk kultur och som norrbottning är det dessutom trevligt att läsa en kinesisk roman som inte utspelas på varma risfält eller i dammiga storstäder, utan bland snö och is i norr.